onsdag 10 oktober 2012

Angående lögner...

Kärt barn har som sagt många namn, lögner kanske inte borde kallas kärt men dess mångfald får nog räknas som hysteriskt stor.
En lögn säger mer om en person än tusen sanningar gör.
Jag tror inte riktigt på det här med att ljuga för att skona eller för att hjälpa. Ändå gör jag precis så.
Jag ljuger aktivt i mitt arbete, inte på daglig basis och inte mer längre än att jag yttrar "det är ingen fara" eller "det gör jag så gärna". Ja ni som varit där vet.
Längre än så sträcker sig inte mina lögner... om vi inte börjar nysta i det här med tomten, tand fe, påskhare och hur barn egentligen kommer in och ut ur mammas mage... 

Jag vill trots ovanstående erkännande kalla mig själv ärlig, 
framför allt för att jag ljuger något så gudens illa!

En reflektion jag gjort är att hur grov en lögn uppskattas vara ofta beror på vem man ljuger för snarare än om vad... 
Under de senaste veckorna har jag blivit ombedd att ljuga för att inte skada någon som jag bryr mig vansinnigt mycket om. Alltså har min känslomässiga skörhet utnyttjats till bristningsgränsen och kanske borde jag vara stolt och säga att jag inte har skadat någon, bara skonat någon annan som råkar betyda mer för mig.
Framför allt har det lett till att jag våndats och i slutändan skada mig själv (INTE bokstavligen alltså, inbilla er inget!)
Så, frågan är; Hur långt är man villig att gå för att upprätthålla en bräcklig fasad, eller rädda sitt eget skinn. Hur många ska dras in i lögnerna innan man inser att det enda rätta är att vara ärlig i stället för att lägga skulden på någon annan.  Kanske borde man ta sig en lång, ordentlig titt i spegeln och fråga sig själv hur det kommer sig att denne har rätt att kräva lögner eller tystnad från någon som i sin tur inte har en rimlig chans i världen att rentvå sig själv på grund av sin känslomässiga status. 
Hur kommer det sig att man anser sig ha rätt att framställa sig själv på ett sätt som inte överensstämmer med verkligheten, bara för att sanningen är obekväm om man måste berätta det för rätt/fel person.
Hur kommer det sig att man inte anser sig själv vara den största fegis som gått bland folk, framför allt, hur anser man sig ha rätt att utkräva att någon annan ska ta ett så gigantiskt kliv från det som är präglar personen utan att se sin egen skuld i situationen...?

Btw, så mår jag alldeles utmärkt, ljuger inte för någon och väljer ni att läsa in allt för mycket i det som står ovan är det helt på ert eget ansvar, kom inte och kräv förklaringar, de finns hos dem sig bör, jag har inga!

XO


måndag 10 september 2012

Angående vänskap

Har funderat väldigt mycket på människor, folk, personer, älskade...?
Har funderat på hur vi kliver in och ur varandras liv.
Hur jag sparar minnen och hur jag tycker om att plocka fram dem, för att tröstas, glädjas eller påminnas om hur smärtsamt något varit för att förhindra mig själv från att stövla in i en liknande situation igen. 
Har funderat på hur det kommer sig att jag är den där, som är så värdelös på att höra av mig när jag själv känner hur det kittlar i magen av glädje när en vän jag inte pratat med på länge hör av sig. 
Har funderat och kommit fram till att det inte är så viktigt vad ett samtal handlar om, utan mer att det faktiskt blir av. 
Älskar när någon tar ett kliv fram när jag själv tar ett tillbaka, när man inte kräver en förklaring på varför jag inte hör av mig eller förstår varför jag inte säger rakt ut hur viktig personen är för mig. Älskar hur man förstår att det är sådan jag är helt enkelt.
Alltså någon som är bra på att prata men värdelös på att säga eller berätta något. 
Har kommit fram till att jag tacksamt inventerar och stuvar om bland vänner för att göra plats för nya eller återkommande men att jag är dålig på berätta vilken plats någon har hos mig. 
Har kommit fram till att det bara är vänner av den riktigt bra sorten som accepterar och kommer tillbaka och att jag är rikligen lyckligt lottad som har välsignats med just dem.

XO 

lördag 8 september 2012

Man får väl ändra sig...

Under den högst halvhjärtade veckostädningen här hemma gjorde jag en rad observeringar  som alla talade sitt tydliga språk, eller typ skvallrade om hur veckorna har sett ut tidigare, nämligen; trött, sjukt och tjurigt, ja på alla håll och  kanter faktiskt!

Så dagens lista Johanna-style lyder; 
1. När man vaknar till på morgonen och upptäcker att barnen byggt bo att det qultade överkastet och "fikat på kinderägg i sängen bredvid mig samt käkat picnic a la en stor burk nutella på min nya VITA sovrumsmatta och man önskar att det faktiskt fans en tekninsk möjlighet att man kunde kväva sig själv med kudden.
2. När dörrar, dörr- och fönsterfoder inte längre är vita utan snarare går i fyra nyanser av brunt (kanelbulle, choklad, fluglort och damm från åkerhelvetet som bonn**** har plöjt av och an i en månads tid).
3. "Inte ikväll älskling, jag är för trött" inte är ett svar på en eventuell invit till sängkammar-stafett utan mer "När duschade du senast egentligen, det känns som att fruktflugorna dras till dig".
4. När man åker till gymmet med byxorna ut-och-in samt bak-och-fram, tränar och inte reflekterar över situationen förrän man ska ta av sig dem och funderar på vart snörena tagit vägen.
5. När middag är synonymt med "inte frukost" eller "bara det inte behöver tillagas"

Då viftar jag med vit flagg åt alla åsikter jag haft om barnuppfostran,"huslighet" och kosthållning Med röd flagg åt allt som kallas pedagogik och rutiner och sticker huvudet i sanden. 
Jag finner mig i att "smutsiga barn är lyckliga barn" och att det finns ungar som inte vet vad husmanskost är, att pizza innehåller ganska mycket från kostcirkeln (om man tänker positivt alltså)och att maken och jag förhoppningsvis har sisådär 50-60 år på oss att piffa upp oss för den andres skull.

XO

tisdag 4 september 2012

Uppdatering av känsloläget

Goddag bloggen, 
Johanna här, 
inte fyndiga klämmiga Johanna, inte allvarliga, syniska Johanna heller, inte heller eftertänksamma, smått pretentiösa Johanna, inte tacksamma, lovprisande Johanna.
 Inte förbannade, känslomässigt förstoppade Johanna.
Inte trötta, inte pigga, inte likgiltiga, inte omhändertagande.
Inte särskilt nyfikna eller lyhörda Johanna.

Men jag är ganska nöjd, till freds och lugn.

XO

onsdag 8 augusti 2012

Step away from the chocolat

...Vaknade alldeles kallsvettig i natt, ni vet det där jobbiga när man inte vet om man har drömt eller inte, inte vet vad som är fiction och vad som är deja vu?
Kan ni förstå paniken när man drömt att man är allergisk mot choklad...?
Alltså så mycket panik att man måste knata upp strax efter tre på morgonen och tassa runt i huset efter något annat än blockchoklad och stoppa i munnen bara för att försäkra sig om att man inte kommer få en allergisk chock och dö... (Ja jag inser att metoden innehöll vissa fallgropar men så där dags är inte "rationell" ett ord som beskriver mig särskilt rättvist).
Helt uppenbart är jag vid liv trots att jag hittade en riesen att stoppa i kakhålet innan jag gick och la mig igen.
XO

lördag 28 juli 2012

Middagsdags igen

"Jag har plockat min middagsmat" säg den meningen om ni kan utan att ljuga! Nåväl vet inte vad maten blir men helt klart står det att den kommer bestå av potatis, rödbetor, morötter, mangold, sparrisärter samt sockerärtet, bara för att jag kan och vill. Betvivlar emellertid att det kommer ätas upp, fast det är klart om jag struntar i kött, öhhh, och sås, sallad och dricka så kanske jag kan trycka i mig tillräckligt för att slippa rester i morgon. I morgon vill jag nämligen plocka lika mycket till...

lördag 21 juli 2012

Lördagkväll i Gata

Panzanella nicoise ett glas rött och privilegiet att spendera lördagkvällen i sällskap av maken. Jag vore dum om jag klagade.

fredag 20 juli 2012

Dotterns vilja att göra rätt...

Dottern kommenterar gärna, i morse kom följande under våra bestyr i badrummet.
Hon liksom lyser upp och plirar på mig och utbrister lyckligt;
"Wow mamma du är inte en jättetjockis nu, bara lite tjock, har du tur blir du snart lika vacker och underbar som jag!"
Öhhh, tack tror jag...?

XO

tisdag 17 juli 2012

Angående dagens utsikter

Ok, jag gillar att planera och jag kräver kontroll.
Det blir polsk riksdag i huvudet på mig när dagar börjar som den här, humöret leker sitt eget liv och jag ägnar större delen av tiden åt att bita mig i tungan, tills jag hunnit hinka i mig obscena  mängder te. Nu sitter jag och försöker låta bli att leka moralisk barometer och i stället ägna mig åt mitt egna, det går väl så där kan jag erkänna. 
Tänker låtsas att jag är författare och ägna mig åt min senaste "bok" i stället. Alternativt städa eller förbereda mig för mötet i eftermiddag, eller träna eller umgås med barnen... 

måndag 16 juli 2012

Troligen mitt livs paradox

Så här är det, jag har funderat igen, jag vet inte hur eftersom tankarna i mitt huvud formar sina egna vägar.
Jag tror att det handlade om att jag försökte skingra mina tankar, muntra upp mig själv kan vi kalla det, under gårdagskvällen.
Jag inventerade i tillfällen då jag visste med mig att jag jag skrattat mig till inkontinens och kom fram till följande svar: Jonas Gardell! Man kan kanske tycka att tankarna skulle sluta där och att jag helt enkelt skulle nöja mig med att "youtubea" sagda man. Men inte om man heter Johanna.
Då sticker tankarna iväg till min egen man (vilket iofs är ganska bra).
Jag kommer fram till att det absolut sexigaste jag vet är en man som får mig att skratta, men så funderar jag vidare, Jonas Gardell må vara det M.I.N.S.T. sexiga jag känner till. 
nu mina vänner visste jag att jag upptäckt en s.k paradox i min teori, en teori bör helst existera utan paradoxer och det enda som egentligen biter på det är det sunda förnuftet eller logik.
Så, jag kommer fram till att jag tycker att det är sexigt med män som får mig att skratta eftersom en sexig man en gång fått mig att skratta (fråga mig inte vem, det här är bara en teori) och att jag då format min åsikt efter vad något har sett ut att vara och inte vad det egentligen är.
Översättning; jag tycker att min man är sexig, han får mig att skratta.... Ja, punkt!
Om ni inte trodde mig innan då jag sagt att mina tankar kan skena bortom rim och reson alltså...

XO

lördag 14 juli 2012

När tragedierna avlöser varandra...

Ni vet när man liksom tror att det inte finns ens den minsta gnutta glädje, när hoppet sedan länge känns förbrukat, när tillvaron fylls av förtvivlan och misstro... Eller ni kanske inte vet, synd, ni kunde lärt er något av det...
Ibland blir det lite som en tornado i huvudet på mig, i synnerhet när jag upptäcker att även om jag är trygg i min lilla bubbla, att jag själv mår oförskämt bra, att andras tragedier obehindrat stormar omkring och rycker undan allt som de finner trygghet i. 
Det är då jag önskar att jag kunde vara överallt och ingenstans, stänga av mina egna känslor och bara förmedla lugn, trygghet och tillförsikt till de som törstar efter det.

Till er i min närhet som jag vet kämpar på ett eller annat sätt, det här riktar sig direkt till er.
Ibland kan jag kämpa med att hitta orden, vill inte involvera mig för djupt för att smärtan ibland kan bli övermänsklig, jag kan vara rädd för att om jag tillåter mig att visa att jag känner eller bryr mig, att jag då ska slukas helt och inte ta mig upp. Därför vet jag att jag ibland kan uppfattas som kall eller som att det inte är någon idé att vända sig till mig då jag "har så mycket med mitt eget"
Vad jag vill säga är att ni finns hos mig, på djupet såväl som på ytan, jag tänker på er och önskar att jag kunde sända er lite styrka eller mod, eller kanske lite hopp. Vad helst ni än kan tänka er behöva för att resa er ur situationen ni befinner er i. 
Vad jag vidare menar är att inget, hur hemskt det än känns eller ser ut, inget knäcker er om ni inte ger er tillåtelse.
Det kan kännas "motigt" men leta reda på den där lilla strimman hopp, se om ni inte kan hitta någon ljusning, ta tag i det och håll i det hårt, släpp inte taget för tillsammans kommer ni att ha er livs åktur framför er, om ni tillåter det.

Tillåt er att grabba hoppet, tillåt er att hitta något som gläder er, tillåt er att vilja le, tillåt er att stå upp för er själva, till åt er själva att se på er själva och vara stolta över det som gör er till er. 

Tillåt er själva att gråta, slå hårt på något som tål det, skrik, stampa, svär. Tro bara inte att det räcker även om det hjälper för stunden. 
Tillåt er själva att känna er ynkliga, vilja bli omhändertagna eller bortskämda, tro bara inte att det är något som kan bestå.

Framför allt, tillåt ingen att sätta sig på dig, knäcka dig eller leva ditt liv i ditt ställe.

Jag är säker på att ni själva vet om det är till er jag riktar det här, troligen är det här den enda gången ni kommer höra (se) mig yttra det här, det är liksom inte riktigt min grej att visa hur jag bryr mig.
Ville bara att ni skulle förstå hur viktiga ni är för mig!

XO


fredag 13 juli 2012

Tjockisbekymmer i Gata

Grannen har lite svårt att förstå delar av mitt trädgårdsintresse. Deras trädgård består till större delen av en pedantskött gräsmatta och lite gamla fruktträd. De har dock koll på det mesta som händer här inne och för varje rabatt jag/vi gräver upp skakar de på huvudet, med vissa muttrande ord som "du är inte klok" .
När jag så färdigställde den senaste rabatten på baksidan var det med viss bävan jag berättade det hela för A-K. Som väntat skakade hon på huvudet åt mig men skrattade mest.
 Den reaktionen som förvånade mig var Bosses. Han gick runt med grästrimmern men när han hörde att vi pratade om något stannade han upp och jag kunde nästan se hur öronen viftade på honom. 
När jag var färdig utbrister han "Ha, vad var det jag sa Ann-Kristin de skulle skaffa en till" Jag hann för ett ögonblick tänka att såååå stor nyhet var det väl inte så att han behövde lysa upp som ett barn på julafton. Tills han fortsatte vill säga.
"När kommer den, ganska snart va?" 
Här pekar Bosse på min mage och jag inser att vi inte pratar blommor längre.
"Tyst med dig, gubbe,vi pratar om hennes rabatter" väser A-K
Om jag kände mig dum gissar jag att Bosse kände sig som en åsna, han startade i alla fall grästrimmern utan ett ord till och A-K skrattade ansträngt ända tills jag försvann därifrån. Med mina tre barn som aldrig kommer bli fyra barn. (Om någon nu spekulerade i huruvida Bosse hade rätt!)

Om någon undrar så ska piller-vikten bort och den ska bort NU!

XO

onsdag 11 juli 2012

När kameran kommer till sin rätt!

Om det är sant att en bild säger mer än tusen ord, eller förresten ord är överflödiga...

tisdag 10 juli 2012

Grönskande glädje

Vet inte säkert vilket som känns bäst, att hitta något så vansinnigt snyggt i trädgårdslandet, som bilden visar eller höra barnen tjattra "mer mamma mer"när vi mumsar på de allra första sockerärtorna för säsongen. Förresten , någon som vågar gissa vad det är för grönsak vi fångat på bild?

fredag 6 juli 2012

Smygneurotiska jag...

Hoppade nästan ur brallorna för en stund sedan, ibland arbetar hjärnan långsamt men när det väl börjar snurra där uppe tycks det mesta ta spinn så att det sjunger i nervtrådarna. 
Måste varna er, skriver inlägget på två munnar vin så håll i er för att hinna med här;
Kommer ni ihåg Ally McBeal? Smått neurotiskt advokat ständigt med musik och dansande bebisar i huvudet?
Hos oss var det Tv-serien som gjorde att mamma tämjde på gränserna angående när lampan skulle vara släckt på kvällen (Herregud vad gammal jag håller på att bli) Såg i alla fall fem minuter av ett avsnitt härom morgonen utan att reflektera särskilt runt det. Men ikväll när jag damsög, som vanligt med hörlurarna runt huvudet som en annan byfåne, och musik på öronbedövande volym (Hello Tinnitus) 
Alltså det här är så långsökt att jag inte riktigt vet hur jag ska knyta ihop säcken. Jag skulle inte påstå att jag ser dansade bebisar eller diggar loss tilll "Hooked on a feeling"  (Det vore ju stört på riktigt!)
Jag skulle inte heller påstå att jag har ett ledmotiv eller en låt som fungerar som ett mantra i huvudet.
Vad jag skulle vilja påstå är att jag för varje liten sak har en särskild sorts musik som jag nästan per automatik slår på vid olika givna tillfällen. Inte särskilt konstigt egentligen så varför jag nödvändigt skulle dra upp den här parallellen vet jag inte riktigt, kanske mest för att bevisa att jag inte är särskilt störd kanske. Om man jämför med en fiktiv kvinna påhittad för att få oss alla smygneurotiker att må lite bättre.
Så till poängen då, en lista!
Egentligen är jag nog ganska känslig för ny musik, radiohits som jag kan spela sönder på några dagar och sedan få spykänslor av så fort jag hör den igen. Ungefär som med Kristina Lindberg, detta anskrämliga skämt till sångerska, förlåt, anskrämliga, pinsamma skämt till sångerska ska det ju va! (Fast henne har jag förstås aldrig själv spelat)
Ok, back till listan då.
Som jag sa delar jag gärna in musik i genre efter när jag lyssna på den och även om jag gärna lyssnar på nytt finns det några stadigt återkommande favoriter som jag vänder mig till dagligen (tror jag!)

1. Taylor Swift, orubblig här, till er som inte upptäckt henne; Vakna dönickar!
2. John Mayer, 
3. Tim McGraw
4. il Divo
5. Kelly Clarkson

Ok listan skulle kunna göras längre, men poängen skulle liksom försvinna på vägen.
På något besynnerliogt sätt är det här musik som återkommer utan att jag tröttnar. Musik är för mig bitvis synonymt med syre men syre är värdelöst om  man inte förvaltar det rätt. 
För mig är musik en livlina när jag inte själv kan sätta ord på hur jag tänker eller känner, när koncentrationen sviktar eller när jag behöver sluta mig i min egen bubbla. 
Ovanstående lista kan utvecklas på följande sätt;

1. Taylor, började jag lyssna på främst på grund av hennes träffande texter. Här får jag utrymme att andas, jag kan till stor del texterna utantill och de fungerar nästan som ett uppslagsverk, jag kan antingen förstärka eller utplåna en känsla genom att låta mig själv landa i låtarna.
2. John Mayer, lite samma sak men här finns det nästan givna tillfällen snarare än känslor. Sitter jag vid pysslebordet nynnar jag troligen på en av hans låtar eller om jag måste frammana lugnm inombords.
3. Tim Mcgraw, herregud säger jag bara, behöver jag en anledning till att dra lite på smilbanden hittar jag det här, samma sak om jag behöver lite extra "pepp". ovärderligt!
4 Il Divo, de på listan som funnits med längst, fungerade som "badkarsmusik" då vi bodde i lägenheten men senare som lite av en "triggare" . Svårt att förklara men om något har legat och gnagt som jag inte riktigt har kunnat precisera eller om jag känt att jag måste dra ur mig gråten (Som när morfar gick bort) så plågar jag mig med det här. Jag har riktigt taskig koll på större delen av texterna men det fungerar ändå.
5. Kelly Clarkson då ; Jag-är-så-förbannad-att-jag-inte-kan-prata-utan-att-säga-något-jag-måste-be-om-ursäkt-för-musik. Ofta använt verktyg! Alternativt använt vid städning eller promenader, på CT:n.

Nähä, nog med den här analysen, ha en tokmysig fredagkväll, det ska jag ha, vid pysselbordet men min buddie Tim!

XO


torsdag 5 juli 2012

Tillfälliga sambos

Är inte helt säker på hur det här gick till, eller min del av det hela har jag förstås koll på men hur det kommer sig att maken snubblade över de här små raringarna är jag inte på det klara med. Teorin kan sammanfattas med två ord; oansvariga skitstövlar! Ja den lite längre versionen lyder; troligen övergivna, möjligen avkomma till en vildkatt, men nä, tror inte de hade följt med hem eller trängts under klänningen med Våfflan. Nu har de fått genomgå en smärre chockartad upplevelse, då de tvättats, avmaskats, avlusats, behandlats mot fästingar och öronskabb. De är nu i respektabelt skick och älskas redan högt här i Gata. Lillstrumpa och Systeryster är dock bara här tillfälligt. Vi har huset fullt och hoppas att de båda får komma till ett hem som kan erbjuda värme och trygghet. Fast hjärtat skriker; STANNA!!!


XO

måndag 2 juli 2012

Man får väl ångra sig...

Fast egentligen var det väl ingen som trodde på det där om att jag skulle sitta med en bok. Vart skulle all den kittlande rastlösheten då ta vägen?

Läser

Barnen leker, solen skiner, vinden fläktar och jag tillåter mig själv att se förbi alla måsten. Ska förkovra mig i en god bok och njuta av den här dagen, så det så!


XO

söndag 1 juli 2012

Don för person

Angående det tidigare inlägget; nej jag menade inte alla kvinnor i den åldersgruppen!

back to buisness.
Efter mycket övervägande och funderingar har "vi" bestämt oss för att skaffa lite inneboende igen, med andra ord så ska hönshuset snart befolkas igen.
Därför har jag ägnat dagen åt att tömma, sopa, skura och måla där ute.
Jag och barnen alltså...
Helt ärligt, jag har inte en aning om hur jag egentligen tänkte, kan ha varit något bohem-halvpedagogiskt försök att uppmuntra genom "learning by doing" typ.. Eller nja, det lät bra i huvudet i alla fall.
Det hela gick ganska bra fram till jag öppnade färg-burkarna och gav barnen varsin pensel med uppmaningen
"Hjälp till att göra det fint för kycklingarna nu" 
Barnen nappade på idén... Jag menar varför inte, kanske hann de tänka att nu har mamma blivit galen fullständigt...
Det här med en stoppknapp, varför är jag inte utrustad med en sådan?!

Det slutade med att Adam hade färg upp till armvecken, Nellan fick ett totalbryt för att hon fick färg på kläderna (Det hjälpte föga att jag försökte övertala henne om att det faktiskt inte gjorde något då det var "fixar-kläder" hon hade på sig) samt att David kastade sin pensel på mig för att som han sa "Det funkar satan inte att måla på väggjäveln" 
I samma veva kom Björn hem, han skriker sällan men jag tyckte mig höra ett litet pipaktigt skrik smita mellan läpparna på honom när Adam stack iväg i full  kareta mot honom.
Barnen följde med pappa in och innan färgen tog slut hann jag i alla fall måla det halvvägs...

XO

Oss generationer emellan

I know that I´ve got issues but you're pretty messed up too.
På samma sätt som maken utbildat mig i trafikvett med ord som "alla andra är idioter, den enda som kan köra bil är Jag (läs du)" har jag lärt mig att ingen annan kan handskas med en gräsklippare som Bosse eller att konsten i att tjura sig till saker är gravt överskattat. 
På samma sätt har jag lärt mig att man inte kan lära gamla hundar sitta, i det här fallet pratar vi om kvinnor i spannet 1-2 generationer äldre än mig själv och då i min direkta närhet.
Jag har lärt mig att trots att jag är 28 (huga!!!) gift, trebarnsmamma, med ett hus, trädgård, bil, katter (och snart ett litet gäng höns,) att jag sköter min ekonomi, inte finns med i något straffregister samt tror mig ha ganska så rejäla värderingar och hyfsat hög moral och lojalitet mot mina nära.
Trots allt det här finns det fortfarande vissa tveksamheter kring huruvida jag är vuxen eller inte (från ovan nämnda generation)
Man ifrågasätter om jag ger mina barn tillräckligt med grönsaker, om jag borstar deras tänder tillräckligt noga, om de får leka tillräckligt, om de leker tillräckligt stillsamt för att inte göra sig illa, om jag är tillräckligt kärleksfull och öm i mitt förhållande till min man, om jag lagar all mat från grunden, om jag saftar, syltar och lägger in efter gammal novis, om det alltid finns bullar i frysen, om jag kan lagar, lappa och lägga upp kläder, om jag syr gardiner etc på egen hand, om jag vet exakt vilken behandling en specifik fläck kräver för att försvinna, helst kunna reflektera över hur sagda fläck kunde hamna på kläderna, tvätta, torkar, stryka och mangla tvätten, om jag kan hantera stressen som uppstår när man inte kan putsa fönster pga regn eller strålande sol, om jag prioritera rätt när det kommer till vilken syssla som bör göras rätt. Jag ställs till svars om barnen låter för mycket i sociala sammanhang som kalas eller vid tillfällen då vi beträder mataffärer, jag förväntas hålla tillräcklig "pli" på barnen och den frihet jag vill ge dem uppfattas som ett bevis på att de är ouppfostrade. det är inte tillåtet att låta dem vara med och fatta beslut om vad vi ska äta till middag eller hur många dagar i veckan vi äter sötsaker. Det är helt ok att ha en åsikt om precis vad som helst!

Så nu undrar jag, eller förresten jag vill lyfta på hatten åt alla de kvinnor som föddes vill mirakelmänniskor för 60-70 år sedan, framför allt till den främmande kvinnan som tyckte det var ok att ta ett utav mina barn i armen när mina barn ville ha varsin nummerlapp till charken och hon uppenbarligen själv hade väldigt bråttom. 
min avundsjuka vet inga gränser när det gäller till hur ni tycks jonglera dagarnas sysslor med bravur, jag undrar i mitt stilla sinne vart ni har lärt er allt om detta. Men framför allt undrar jag varför ingen tog sig tid att lära er lite vanligt folkvett, hur det kommer sig att ni tycks stå långt över oss alla, kanske har någon felaktigt glorifierat err och invaggat er i någon skev verklighetsbild av att om man är tillräckligt duktigt kommer man undan med att vara rejält fräck och oförskämd.
Jag betackar mig för den här sortens generalisering av oss yngre och väljer att tala för i alla fall för mig själv när jag säger att jag duger förbaskat bra som jag är!

onsdag 27 juni 2012

Öppet brev till den det berör i Torsås kommun

Ni vet sådana där ögonblick, när man stannar upp, kliar sig lite i bakhuvudet och funderar lite på vad det egentligen var som hände...?
Det är nog lite där jag befinner mig just nu.
Hela det gångna läsåret har det stötts och blötts hur det finns för få dagisplatser i Bergkvara, kommunen har på alla sätt hittat på halvgenomtänkta lösningar, så som att låta barn börja och sluta på avdelningar hej vilt för att göra plats för nya barn, hela tiden fylla på till bristningsgränsen så väl när det gäller utrymme lokalmässigt som pedagogmässigt.
Jag har själv tre barn och min största fundering är huruvida de blir sedda för de de är. De är alla tre mycket olika och jag har svårt att tänka mig att deras olikheter uppmärksammas och uppmuntras så som det börs. Absolut Inget illa om pedagogerna. Underbara människor som gör att jag kan åka ifrån barnen i vetskap om att de är hos varma omtänksamma människor som önskar få utföra sitt arbete på bästa sätt. Jag kan bara gissa att de är lika besvikna som jag och många andra över situationen. 
Statistiskt sett är Bergkvara den orten i kommunen där inflyttning fortfarande förekommer i ok utsträckning, det är här det föds flest barn i kommunen och det är också hit de lokala omflyttarna bosätter sig.  Det är den enda orten i kommunen där du fortfarande kan lägga ut ditt hus till försäljning utan att det genast orsakar magsår hos dig.
Kort och gott Bergkvara är fortfarande ganska attraktivt.
Vad gör kommunen för att det låta vara eller förbättra det?
Satsar de på skolan? Äldreomsorg, infrastruktur?
Erkänn, det drar lite i mungiporna på er, av löje alltså!
( Infrastrukturmässigt "glömmer" ju den här kommunen att ansöka om bygglov för mångmiljonprojektet söder om Bergkvara, ett bygge som nu stoppats av länsstyrelsen då det bryter mot ett antal regler och föreskrifter)

Jag har sett hur den här kommunen driver sina anställda till gränsen för vad som är mänskligt.
Jag har själv en längre tids sjukskrivning bakom mig, jag har flera arbetskamrater som mår uselt på grund av det rådande klimatet i kommunen. Jag har sett arbetskamrater gråta av frustration och vanmakt över att inte kunna påverka sin arbetssituation eller utföra sitt arbete så som regelverket föreskriver Två chefer inom omsorgsförvaltningen är sjukskrivna pga arbetsrelaterad psykisk press. Minst en chef har sagt upp sig men rykten gör gällande att ytterligare en har fått nog.
Alltså, Torsås kommun ser till att göra slut på sin äldreomsorg, för face it, just nu suger det att vara anställd av den här kommunen. Vi kan inte bestämma när eller hur vi vill vara lediga, all semester utöver sommarsemestern nekas, ok det förekommer säkert undantag! Vi ska vara tillgängliga att arbeta hur som helst var som helst, att vi inte kan brukares namn, känner till diagnoser, rutiner osv. det tycks vara oviktigt. Vi ska ju vara professionella och flexibla. Mogna grupper med god samarbetsförmåga och flexibilitet uppmuntras. Men individerna då? 
Kommunen lockade och pockade med en önskad tjänstgöringsgrad, alltså att alla fick arbeta så mycket de ville.I verkligheten är alla de som inte fick gå i samband med den här "reformen". Kanske ska man komma ihåg att dussinet personer fick gå förra sommaren och att lika många faktiskt har blivit omplacerade under våren pga Sophiagårdens totala nedläggning.

Hur många kommer bli arbetslösa av den här "reformen"?

Jag kan bara anta att tanken är att det ska bli större klasser med fler elever och ett ökat ansvar på lärare.
För även om det låter som att det Bara är Bergkvara, Gullabo och Söderåkra som drabbas av nedläggningarna så ska man komma ihåg att barnen i Torsås för finna sig i att placeras i större klasser där ökad ljudnivå och mindre utrymme för var och en kommer komma som ett brev på posten.

Min fundering nu, vilka är egentligen argumenten för att bo kvar i kommunen?
Personligen har det varit uteslutet att bo någon annan stans än på landsbygden, jag har velat erbjuda mina barn en lugn uppväxt, små skolklasser, liten skola där de större barnen ofta hjälper de mindre, föräldrar som ofta känner varandra till namnet, barn som kan cykla till sina kamrater och hem igen, att barnen kan bjuda hela klassen på födelsedagskalas.(Barnsligt av mig att jag vill lära mina barn att utanförskap inte är ok, va?)
Engagerade lärare som orkade ge det där lilla extra som motiverade och uppmuntrade!
Är det egentligen för mycket begärt att vilja ge barnen det jag själv kommer ihåg som det avgörande positiva från min egen barndom?
Man kan kanske tycka att det blir så även i fortsättningen?
Kanske blir det så, men hur långt räcker egentligen hoppet här?


Nu är det inte så att jag förväntar mig att mina åsikter ska påverkar någonting, Torsås kommun har sedan länge gjort klart att den enskilde inte har någon chans att påverkar beslutscirkusen.

Så vad ska jag göra då?
Stanna kvar och se på hur missnöjet pyr, hur invånarantalet sjunker medan den äldre generationen försvinner. Hur allt fler hus kommer att stå tomma, för att så småningom säljas för ett spottstyver till tyskar, holländare eller what ever som ser Sverige som ett billigt alternativ till sommarboende?! 
Jag kan ju i alla fall inte slappna av i tron om att mina barn kommer få en skolgång ens i närheten av min egen  eller att mina föräldrar en gång kommer kunna erbjudas en äldreomsorg som inte gör mig mörkrädd.
Jo, jag antar att det är det jag kommer göra, varför? det vet jag inte, för att jag som så många andra nöjer mig, troligen är det så. Inte är det för att jag är ljublandse glad över hur den här kommunen sköts i alla fall, det är ett som är säkert.

Ok, vill bara förtydliga, det här riktar sig inte till alla de personer som arbetar "på golvet" inom skola och omsorg. Det känns som att det är bäst att poängtera det nu i missförståndens tid.

Förtsår om inlägget känns rörigt. det är ingenting mot hur det var i mitt huvud innan jag fick ur mig det.
Och trots allt, det här skrevs inte av en pedagog utan av en helt vanlig undersköterska med en utmattningsdepression och utpräglad stresskänslighet.

Over and out

tisdag 26 juni 2012

Odlarglädje

I Gata odlar vi grönsaker, frukt och bär efter gammal expertis. Något nytt och tämligen experimentellt kom som en händelse idag.

Är lite osäker på läge, bevattning och gödning dock. Nåväl, vi får väl pröva oss fram!

måndag 25 juni 2012

Time to get deep

Eller tja, as deep as it gets på en mugg te, en morot och John Mayer i i öronen, men vi kan ju låtsas att det här skrivs på ett glas vin, kanske anses jag aningens mindre sentimentalt lagd då.
,
Det här blir ett sådant där inlägg som jag inte riktigt vet hur jag ska vinkla det, infallsvinklarna är det gott om men vi börjar väl någonstans mitt i, brukar ju funka ganska bra.

Under nästan ett år har jag fått hjälp med att lära mig saker om mig själv som jag inte tror jag skulle lära mig på egen hand om jag så lade ett årtionde på det. En del saker har varit hyffsat självklara medan andra har kommit som en överraskning, hur det nu kan göra det, kan man ju fråga sig, man tycker ju att jag borde ha koll på vad som pågår i knopp och kropp.
 Många gånger tidigare har jag mötts av reaktioner som, eller i alla fall förväntat mig reaktioner som "Lilla gumman då..." eller "Så kan du väl inte tänka..."
Ja, jo, tydligen kan man tänka så, det spelar ingen roll om man "lilla gummans" eller tycks synd om, ens tankar bär man med sig, frågan är väl främst vad man gör med dem.
Personligen har jag ägnat mig åt att grubbla, reflektera, fundera, vinkla och aldrig någonsin ventilera.
En strategi som hjälpte föga, tanken med tankar är trots allt att de inte ska finnas där för alltid.
Well, nu har jag ventilerat, bekänt och studerat. Jag har fått respons och även viss bekräftelse, inte en enda gång har jag hört "så kan du väl inte tänka" 
,
Jag har dålig, var beredda nu, nya favvo-ordet, impulskontroll...Visst låter det!

Min brist på impulskontroll handlar alltså inte om att jag slänger mig hals över huvud in i saker innan jag tänkt igenom det, eller impulsshoppar eller säger saker innan jag tänkt igenom det. 
Den slags impulskontroll jag pratar om handlar om hur man låter tankar föda nya tankar, känslor nya känslor osv. 
Så om ni frågar er själva nu, hur gör ni själva, kan ni handskas med era tankar? är ni säkra på att den tanken ni har är sanning för gemene man. Eller är det kanske så att ni funderar, grubblar, reflekterar och vinklar utan att ventilera? 
Jag tänker så här, kanske kan det där med bristande impulskontroll vara ganska skönt, kanske skulle det rentav vara ganska uselt med en befolkning som ständigt hade ett behov av att bekräftas, bekänna och ventilera?!
Jag vill emellertid uppmana er alla att hitta någon, eller något som kan ta emot era tankar och känslor, processa dem och hitta kärnan i dem.

Ok, lovar att jag ska komma med ett glättigare inlägg inom kort, vill ju inte framkalla någon slags massdepression så här i den härliga Svenska sommaren...

XO

lördag 23 juni 2012

Och så kom Våfflan...

Sedan några dagar har befolkningen i Gata ökat med en liten varelse, en liten Våffla som lyckats linda oss alla runt sina små tassar. Nu mera har jag konstant sällskap av en kisse med ett till synes oändligt sug efter kel. Inte mig emot, att sitta vid pysselbordet med något så ljuvligt i knät gör saker och ting så mycket härligare.
Hoppas ni har haft en trevlig midsommar och sommar så här långt!


XO

fredag 15 juni 2012

Angående barn, bullar och skruvdragare

Eftermiddagen och kvällen har jag och knoddarna ägnat åt att montera nya rullgardiner i sovrummen, jag menar hur skulle det se ut om barnen inte hjälpte sin mamma med något så väsentligt...
Mitt upp i det kaos som rådde, medan jag försöker tygla humöret, förhindra att ungarna stimmar ner för trappan eller trillar ut genom ett fönster eller bryter nacken då de dråsar ner från en säng... Ja alltså, jag har aldrig påstått att jag inte har viss brist på impulskontroll när det kommer till att bubbla fram nya skrämmande tankar om hur barnen slår ihjäl sig eller varandra... I alla fall, mitt upp i det här, har barnen viss iver när det kommer till att vara behjälpliga, och då allra helst när det kommer till den vansinnigt spännande skruvdragaren. När jag tröttnat tycker jag att barnen kan smita ner och hämta varsin banan.

Det blir väldigt tyst en stund och sedan hör jag hur de knatar först ner för trappan och sedan upp i rasande fart. Upp i hallen och sedan in i sovrummet rusar David och pockar på uppmärksamhet från moi som just då kämpar med balansen på en alldeles för liten pall.

David: mamma mamma, Adam har skruvdragaren.
Medan han rycker och sliter i byxbenet på mig tror jag för att ögonblick att jag lyckats svälja en skruv.
Jag: F*n, J*klar....Ja ni vet...så fortsatte jag en stund medan jag skyndad ner för pallen. 
David: Eller, det var en bulle förresten.
Jag: En bulle?
David: Men den lät som en skruvdragare.

Eller hur?

XO

onsdag 23 maj 2012

Trädgårdsonsdag

Tankeverkstad.
För tillfället råder det full aktivitet och huvudet känns som en bikupa, ja faktiskt så mycket att jag inte förstod att det var en geting som surrade i sovrummet i morse...
Är sjukskriven igen, det börjar kännas som en trist följetong nu, varje gång jag tror att jag brutit mönstret för gott visar jag snart mig själv hur fel jag hade.
Den här gången känns det dock som att det kommer gå vägen, tvingat fram ett beslut hos mig själv. Smärtsamt men nu när det är gjort kan det bara bli bättre. 

Så, till den roliga avdelningen i stället. 
Inser att det kan bli tjatigt och så här års borde jag troligen döpa om bloggen till något med trädgårdsassociationer i stället.
De nya perennrabatterna på baksidan är färdiggrävda, kantstenen ligger på plats och vattenspridaren går konstant.
Satt favoriter som akleja och flox, pioner, tremastarblomma, lammöra, fingerborgsblommor, akljeruta, violruta, anemoner, stockrosor, astillbe och jättevallmo men också sådant som, jag tidigare dragit mig för som amerikanskt älggräs, näva, hosta och bräken.
Grönsakslandet är också fix och färdigt och varje dag går barnen och konstaterar att det bara är pappas otäcka rädisor som är färdiga.
I grönsakslandet hittar man för övrigt; morötter i olika färger, mangold, squash, aubergine, pumpa, mache, isbergssallad, röd brysselkål, sparrispotatis, potatis, vaxbönor, sockerärt, sparrisärt, stångbrytbönor, vitlök, rödbetor, majs och rosékål.
Jordgubbarna blommar för fullt och blåbären tycks äntligen ta sig.
Jag gläds över att blåregnet tycks fått fart i år och att samtliga klematis som jag och barnen satte tidigare i våras, trivs. 
Vi har grävt cirklar runt de träd vi ville och lagt kantsten och fyllt upp med täckbark.
Man kunde tro att projekten skulle börja sina men icke, igår eftermiddag började jag gräva och lägga kantsten runt häcken som vätter mot E22. 
Nu ska jag ta mitt kaffe, sätta mig på trappan i solen och njuta av mina trädgård!

XO

torsdag 17 maj 2012

Lägesrapport


Ord räcker så långt, 
jag är bra på att prata men orkar inte diskutera, försvara, motivera längre, pratar gärna för/åt andra och även om jag låter säker på mig själv har jag en förmåga att skuffa undan mig själv, det är mycket lättare att hantera andras känslor än sina egna, hos sig själv måste man (jag) ju hitta en anledning, ett ursprung. Hos andra behöver jag bara hitta lösningar.
Även om ord räcker långt besparar jag mig från uttryck/uttalanden som "Du ser ju i alla fall pigg ut" Eller "Du låter väldigt pigg". Hör jag något av det inom det närmsta tror jag att jag blir direkt våldsam.

Med den lägesrapporten lämnar jag datorn för nu och går ut i trädgården för att samla kraft.
Over and out!

XO

söndag 22 april 2012

Söndagstankar

Kanske är det så att mitt morgonhumör kommer gå till historien som ett av de värsta någonsin, kanske?!
Kanske är det därför maken låter mig sova ostört, kanske!?
Men vem skulle egentligen vilja stiga upp när dottern ligger hopkrupen som en liten fjärilslarv, tätt. tätt intill. Borta är väl nattens svordomar över att ungen tar upp hela sängen eller envisas med att knö in fötterna under mig för att i nästa ögonblick hiva upp armbågen i ansiktet på mig. Vem lägger energi på så världsliga ting då, när ungen snusar stilla, när hon lägger handen mot min kind och pussar min näsa, knappt vaken hon heller. Hur hennes "Du är underbar mamma" värmer mitt hjärta och får mig att smälta  och landa  i ett deliriumvarenda gång.
Nåväl, det håller i sig under dryga minuten innan jag snart förvandlas till häxan surtant igen. Men ändå, när man får sådana ögonblick förstår man varför man orkar med stunder då man helst vill lägga sig på rygg och vifta med armar och ben som en annan skalbagge.
Nu ska jag ta min förkylning och gå ut en runda för att rasta mina små vilddjur.
Maken har flytt fältet för dagen så vi kan härja fritt, kanske skulle jag passa på att påbörja något nytt projekt medan han är lyckligt ovetande...Nä, så elak är jag väl ändå inte?

XO


onsdag 18 april 2012

Matdags Snabeldrake!

Så man måste alltså mata dammsugaren med choklad för att hålla sig väl med den!
Inte konstigt att den har knorrat missnöjt ett tag. Vilken tur att jag har knoddar som kan avhjälpa en annalkande katastrof, puh!

fredag 13 april 2012

Fredagsmys Gata style

Har precis avslutat ett dunderkomprimerat fredags/helgmys med barnen.
Var hemma från jobb och dagis strax efter 17 och har sedan dess lyckats poppa "kroppkake-grytan" full med popcorn, hällt ut hälften över vardagsrumsgolvet, matat katterna med en tiondel, stoppat ner ytterligare en tiondel i krukväxterna som står lite över allt, eldat upp ett antal över ett stackars värmeljus, lekt "hur-många-barn-får-jag-när-jag-blir-stor (vi vet leken då man fyller händerna med småsten och sedan kastar dem upp för att sedan se hur många man fånga på vägen ner, vanligen utförd utomhus!) med en tiondel och slutligen landade  uppskattningsvis en tiondel i knoddarnas magar. jag avstod då jag inte var helt på det klara med vilka som hade varit tur o retur i gommen på någon utav katterna. 

I övrigt har vi sysselsatt oss med att fundera över viktiga saker som varför D alltid blir ledsen när han blir ensam på berget. Riktigt vilket berg vi pratade om har jag inte fått klarhet i, inte heller vem som är grym nog att lämna honom ensam där...
Vi har även funderat över varför A inte kan slicka sig själv i pannan och framför allt varför N väljer att göra det åt honom...
Som ni förstår en helt vanlig fredagskväll, nu ska barnen duschas och sedan kull, så även den här mamman om hon inte ska försättas i viloläge på jobbet i morgon.

XO

torsdag 12 april 2012

Blog Lovin

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3648967/en-bullmammas-memoarer?claim=p9rsaa96vbb">Följ min blogg med Bloglovin</a>

Angående telefonsamtal

Följande utspelade sig tidigare idag;
Jag målar om utemöblerna och är följaktligen full med färg, har inte riktigt listat ut hur man handskas med färg utan att täcka mig själv med den, än. 
telefonen ringer och jag ber Nellan svara, när hon inleder samtalet med "mormor" slappnar jag av och tänker att då kan jag göra färdigt den här lilla biten...
Dottern fortsätter med att tala om att "mamma är väldigt upptagen" inte heller särskilt konstigt.
Dottern fortsätter genom att föreslå att hon kan komma till mormor och fika, när det verkar som att hon får avslag på den förfrågan kommer nästa påstående om att hon är så trött för att hon måste hjälpa mamma i trädgården. 
Något som är väldigt svårt att beskriva med ord, är min dotters stora uttrycksrikedom. Under hela samtalet ser jag att minspel som påminner om mitt egna, hur hon står med den lediga handen mot höften samtidigt som hon lutar hela kroppen i en högst märklig vinkel och liksom nickar åt sina egna påståenden och livligt skakar på huvudet samtidigt som hon förklara hur upptagen jag är.
Jag var i alla fall snart färdig och kunde ta telefonen.
Ni kan inte förstå hur lättad jag var över att inte hälsa med "tja kärring" när jag insåg att den dottern hade pratat med så länge inte alls var mormor, snarare rektorn för barnomsorgen i kommunen som vid det här laget skrattade och andades ordentligt ansträngt..
Skamsen? En aning...

XO

tisdag 3 april 2012

piece by piece

Ponera att blommorna inte blev stulna...
Hittade dem...nere i mjölkspannen...
Helt övertygad om att det inte ligger något skumt bakom är jag dock inte...Jag menar hur kommer det sig att krukan helt plötsligt krympte, för den måste ha krympt, någon annan förklaring finns det inte?

Över till något helt annat, funderat på ett sätt att visa lite mer av vem jag är, utan att behöva lägga upp dagliga foton på mig själv, kommer ALDRIG hända! Inte för att jag egentligen vet varför jag skulle göra det, känns mest som att bloggandet kommer att bli ganska urvattnat snart annars.
Kom i alla fall fram till att det som bäst speglar vem jag är, är mitt hem.
Därför var min plan att vid mer eller mindre täta mellanrum presentera något, stort som smått, här hemifrån för er.

Oroa er inte, jag kräver som vanligt ingen respons (För det vore väl att begära för mycket)


Ok, vi kör inga räta fåror här utan stövlar rakt in i sovrummet. Något som man snart lär sig angående mig är att när jag har fått någonting i huvudet så kommer det sällan ut på något annat sätt än att genomföra projektet/planen/arbetet/tanken, ja ni fattar nog vad jag menar...


Jag vill gärna att saker ska ha en historia, det behöver inte vara något avancerat, absolut inte pretentiöst eller avancerat. Jag  faller lätt för saker som känns lite egna eller udda, gärna egenhändigt gjort (ja alltså av maken, inte av mig själv).
Så när maken kom hem med två stolar som han trodde att han skulle på skura, sandpappra och måla om för att använda som extrastolar såg jag nattygsbord. Avskurade blev de och ja, lite sandpapprade också men inte mer än så. 
Tidigare stod här en säng från det stora gul/blå möbelvaruhuset men den hade gjort sitt och kändes inte "rätt" längre. 
Så maken skruvade ihop en gavel. (visst låter det enkelt) Lapptäcket fyndade jag på loppis och är väl fortfarande smått förälskad i det. 
Säkert finns det flera sådana här sängstommar hos andra, men inte som vi har gjort och det känns ganska bra.
Så här, got folk, har ni min, ok, vår säng. 



Fika mera!

Idag är det helt legitimt att fika på sju sorters kakor à la Johannas favoriter. För er blir det ögongodis men för oss i Gata blir det att fulla kakhål!

måndag 2 april 2012

Blomtjuvar!

Ok, vem fan har norpat mina penseér? 
Jag är helt fel person att stjäla blommor ifrån...Det är få saker jag tar på sådant allvar som mina blommor!

Min mjölkspann gapar tom ute på trappan intill grusvägen och jag gillar inte det jag ser!

Du som gjorde det måste lagt ner en hel del energi på det då jag inte ens brukar få loss krukan utan att bruka en hel del våld på den, så grattis till den bedriften antar jag! 
Jag kan inte svära på att det inte hände under gårdagen och alltså ska föreställa ett riktigt kasst aprilskämt, märk väl, riktigt riktigt kasst skämt isf!

söndag 1 april 2012

Förkylningstider

Ok, förkylningen är ett faktum, jag har stretat emot med varenda muskel, envist klätt på mig lager med kläder och gått ut och påtat i trädgården, men nu tror jag att jag lägger mig ner, ger efter för frestelsen att tycka lite synd om mig själv och känna mig lite ynklig.
Maken och barnen har alla varit utslagna men jag trodde att jag i vanlig ordning skulle vara den som klarade mig undan. Icke sa nicke.
Gläder mig med att jag tidigare i veckan hunnit fylla frysen med hembakat, så till den grad att den faktiskt inte kunde stänga den efteråt.
Är lycklig över att en av två ny perennrabatter är färdiganlagd, växterna kom med posten i fredags och puttades ner i jorden lika snabbt som jag hann öppna paketen.
Är sjukt nöjd med snickarnas jobb under veckan som gått. Tre killar som arbetade hur flitigt som helst och inte lät sig störas av tre små knoddar som lekte polisförhör grande med dem. 
Känner att jag lyckats med något smått jobbigt, bäst vore kanske att inte nämna det, men det vore ju inte riktigt jag, att hålla tyst alltså.

Ringde jobbet i morse för att förklara att de nog fick ringa in någon annan i mitt ställe under morgondagen. 
Samtalet var snabbt avklarat och jag var nöjd över att jag inte tvingade mig till att jobba. Två minuter senare ringer telefonen och tjejen jag nyss pratat med låter ganska fundersam "Johanna, enligt schemat ska du inte jobba förrän onsdag kväll" förklarar hon men jag insisterar på att jag ska jobba" "Det där jävla schemat stämmer inte, jag jobbar i morgon" svarar jag, jäkligt säker på min sak. (värt att notera här är att jag är samordnare och alltså har lagt sagda schema). Tjejen svarar att hon ska kolla upp saken och återkomma. Då slår det mig att det är första april, säkert trodde hon att jag bara drev med henne. När jag tio minuter senare fick ett meddelande om att jag inte var inbokad för någon tur under morgondagen erkände jag mig slutligen besegrad. Kände inte för att svara på det meddelandet...
Skönt dock att vara ledig och slippa minustiden...

Nähä, nu ska jag återgå till självömkandet i soffan framför disneykanalen med mina fina små knoddar!

XO

söndag 25 mars 2012

Matkoma i Gata

Oxfilé, varm avokado och potatissallad med halloumi, gratinerade vattenkastanjer samt pepparrotscreme. Mätt är den största underdriften idag.

lördag 24 mars 2012

Lördagsglädje

Maken jobbar, barnen käkar lördagsfrulle i soffan och jag dumsurfar, kom inte och säg att det inte är det lilla som gör livet skönt!
Jobbar i natt sedan är jag, med undantag för möten och föreläsning, schemaledig resten av månaden, allt för att inte reta upp min stackars handläggare på försäkringskassan mer.

Snickarna började äntligen med att slutföra arbetet med fönstren igår, får se vad de tycker om att ha barnen springandes runt benen på måndag när de kommer tillbaka.

Har en  jag-vet-att-jag-ser-ut-som-en-idiot-men-jag-kan-helt-enkelt-inte-sluta-le-dag
 och det känns underbart ända ner i tårna!

Ska packa in min trollungar och hasta ner till Blekinge för att inhandla lite grönsaksfröer och en och annan planta... eller flera kanske


Kanske är det inte så konstigt att euforin är total när man slås av hur underbara ungar man har!

XO

onsdag 21 mars 2012

Härliga skit!

Nu minns jag, smutsotiga fingrar, välkomna tillbaka sorgekanter, var så goda att stanna kvar fram till någon gång i oktober, eventuell kort frånvaro godkännes annars är det strikt närvarokontroll som gäller!

måndag 19 mars 2012

Hon har blommor i sitt hår

EllerHur var det nu igen? Plötsligt var inte rosafärgade byxor så farligt...

Angående toalettstolar och våtservetter

Ok, av samma anledning som jag funderar på varför dyslexi ska vara så förbaskat svårstavat och varför det heter boxningsring. Av samma anledning undrar jag varför i hela friden våtservetter, av den sorten man köper storpack av, inte går att spola ner i toaletten. De har trots allt ett ganska begränsat användningsområde och jag vågar nog påstå att de brukligen används i badrummet.
Så, hade de varit nerspolningsbara är det faktiskt inte helt omöjligt att det INTE hade blivit stopp i toaletten när Adam tryckte ner två paket i toalettstolen. Det är också möjligt att ungen inte drabbats av akut hjärnstillestånd och spolat en triljon gånger och orsakat en smärre översvämning inne i badrummet. Ja säger bara...Kanske?

XO

söndag 18 mars 2012

Dagar kommer och dagar går

...Men kladdkakan består



Avverkat helg nummer 2 av 3 på jobbet, nu ska jag mysa skiten ur de här sista timmarna av den här helgen. 
Dags för den här sockerberoende familjen att söndagsfika i soffan!

XO

torsdag 15 mars 2012

Sagostund

Mina stackars barn får för tillfället så snällt tillbringa gaaaanska mycket tid utomhus,
eller ja de får vara inne men det finns så mycket viktigt att fråga mamma hela tiden att de
inte kan vara inne som Nellan förklarade.
Igår eftermiddag när solen låg på drog vi ut picnic filt, kuddar och ute-täckena så kröp de ner
medan jag pysslade med mitt.
Efter en stund hör jag följande dialog:


Nellan: Ska jag berätta en saga?
A&D: Jaaaaaaa
Nellan: Det var en gång en prinsessa som hette Peter.
Fullständig hysteri bryter ut bland killarna
David: me me me me men Peter vill inte vara prinsessa.
Nellan: Det vill han visst det bestämmer jag, jag är som mamma, jag bara bestämmer hela tiden.
Med armarna i kors, plutande underläpp och kolsvart blick var hon inte i närheten av min uppsyn.
David: Jag bestämmer också!
Adam: Jaaaaaaaa
Nellan: Tyyyyyyyyyyysta! (Det bli faktiskt helt tyst)
Jag trodde för ett ögonbblick att ungen skulle bli blå innan hon började andas igen.
Nellan: Det var en gång en prinsessa som hette Peter, hon plockade blåbär.
David: Jag vill också ha blåbär!
Adam: Jag meeeee!
Nellan: Tyyyyyyyyyyyysta! Det var en gång en prinsessa som hette Peter, hon plockade blåbär för hon skulle koka soppa åt en tjej. Men det var jordgubbar så det blev jordgubbssoppa, sedan levde de lyckliga, slut!
David: Nej inte slut, mer saga!
Nellan: Ååååhhh, David då, ok. Det var en gång en annan prinsessa, hon älskade rosa och ville ha en häst men hon fick en lastbil i stället för det var inte hennes födelsedag.

Ungefär där tappade jag samtalet...

XO



tisdag 13 mars 2012

Angående överraskningar

Ok, så här är det, rabatter anläggs i Gata, maken lyckades i söndags, efter åtta års tjat, övertyga mig om att riva ett förskräckligt plank. Det hela gick väl bra, ända tills maken lät mig handskas med släggan, man tycker ju att han borde lärt sig...

I alla fall, hade planerat för en rabatt i hel/halv skugga i mitt murriga lilla hörn, helt plötsligt har jag ett hörn med full sol att handskas med, inte mig helt emot! Det är tur att maken vet vad jag vill när jag själv inte vet.

Nu till överraskningen, då det är ett hörn i sluttning ner mot grannen, med mycket mossa och ständig fukt hade jag förväntat mig rena skitjorden som skulle få grävas ur.
Döm om min förvåning när jag lyfter på ölandsstenen och hittat superfin sandjord, perfekt! Bra överraskning!

Sätter spaden i jorden igen och det tar tvärstopp! Inte fullt lika bra överraskning.

Skyfflar undan jorden och hittar en 15 cm tjock betongplatta, fullständigt värdelös överraskning!

Maken åkte till jobbet i morse efter att ha ställt av ett flak samt lämnat järnspettet hemma... Försöker hitta något att bli arg över så att jag kan gå ut och hacka bort det som helt utan tvivel är grunden till den gamla svinstian som låg där för ett halv decennium sedan.

Det är i alla fall fint väder att göra det i!

XO

fredag 9 mars 2012

Ett inte så extraordinärt inlägg...

Första beställningen plantor till de nya rabatterna är nu gjord! 
Skissar, skissar och planerar för fullt, man bara måste älska våren!
Nu pappersjobb och sedan upp till jobbet en sväng innan det blir fredagsmys i Gata och sedan jobb för den här mamman hela helgen. 
Inleder ett förhållande med kaffebryggaren och hoppas att jag ska komma på några kloka ord att printa ner nu!
Hoppas er helg blir toppen!

XO

onsdag 7 mars 2012

Min dag...

Idag:
Har jag ett passionerat förhållande med min vetekudde
Är mitt ledmotiv "Daughters" med John Mayer
Skissar jag på mina nya rabatter, räknar på hur mycket jord, hästgödsel och sten maken får ta hem åt mig och funderar på om jag kan sätta vinbärsbuskar vid trekammarbrunnen eller om bären kommer smaka bajs då...
Planerar jag grönsakslandet, vissa saker ska definitivt strykas från fjolårets "prova-på" experimenterade, annat kommer tillkomma, återigen är det så; ser jag en snygg grönsak måste jag ha den.
Jobbar jag min första natt sedan november, spänd förväntan kan kanske beskriva vad jag känner.
Tackar jag min lyckliga stjärna över de empatiska läkarna som tvingade mig till sjukskrivning.
Inser jag varför jag jobbar med människor och inte papper, jag hade nog hoppat från ett höghus om jag hade tvingats skriva dagarna i ända (otippat eller hur!?)
Funderar jag på om Trasan (Katt) har dödslängtan på riktigt. David har en förkärlek till katten och bär mer än gärna runt på henne. Bekymret här är väl att han lyfter i den delen han får tag i och katten verkligen gör skäl för sitt namn när hon hänger och dinglar i hans famn.


XO


söndag 4 mars 2012

Angående Pruttar...

Eller snarare inställningen till dem...

Jag vet att jag är störd, känns som ett bra tillfälle att förtydliga det.

Precis när jag och maken hade träffats och jag fortfarande var så där odrägligt nyförälskad (märk väl, är fortfarande förälskad) gjorde jag misstaget att läsa en "undersökning". Hur undersökande nu veckorevyn är?
Där stod det i alla fall att från den stunden man kunde prutta, rapa eller bajsa i sällskap av den andre var förhållandet på väg utför...
I den här hjärnan ställde det till en hel del. 

På den tiden bodde jag hemma, i en friggebod, utan toalett...

Jag har aldrig haft något större problem med att någon vet vad jag gör på toaletten, till skillnad mot syrran (Förlåt älskling) som fortfarande tror att jag inte vet att hon bajsar. (!?)

Helt plötsligt tror jag att hela mitt förhållande ska brista om han hör mig bajsa, rapa eller prutta och hur skulle jag egentligen göra om jag var tvungen att gå på toaletten hemma hos honom? Öppna fönstret var ju otänkbart, då skulle det var uppenbart vad jag hade gjort.

Det hela slutade med att jag, när han var hos mig, väntade till han hade somnat innan jag smet ut för att uträtta mina behov. Kunde bli jobbigt på morgonen och om han mot förmodan dök upp i tid på kvällen.

Och när jag sov över hos honom då? låt oss inte ta upp det.
I alla fall, nu när jag sitter här, två meter från maken som tvingas lyssna på mig när jag rapar vaniljglass och vid upprepade tillfällen upprepar "jag måste nog bajsa" för att inte lyfta på rumpan utan i stället fortsätta med mitt livsviktiga projekt och snart konstatera att "jag måste verkligen bajsa"...Ja så fortsätter det hela tonsatt till alla möjliga märkliga ljudeffekter som uppstår på gas vibrerar mot stolsdynan...

Ja, mitt beteende avtog i takt med att jag insåg att ett förhållande inte hänger på en prutt eller två och då han trots allt fortfarande är kvar tror jag att min erfarenhet av det hela är minst lika undersökande som veckorevyns undersökning.

XO

torsdag 1 mars 2012

Angående Barnfilmer

För tillfället finns det ingen antenn i Gata, maken plöjer sig fram genom Bond-filmerna och jag bryr mig inte särskilt om TV:n, inte mer än att vi behöver betala för triljoners kanaler som inte används då...
I alla fall, barnen måste roas och den här mamman kan möjligen, möjligen stoppat lite för många järn i elden för tillfället. Med andra ord rullar filmerna om och om igen och följande ganska skrämmande kuriosa kan dokumenteras:
  1. Har det slagit något att den elaka snubben i Smurfarna verkligen kallar smurfarna för "de små äcklen"?? Inte bara en gång utan upprepade... Plötsligt inser jag varför vissa hade invändningar mot "barnprogram" jag gillade som barn, som Agne & Svullo, Men ändå, mitt ordförråd blev det inget större fel på... (Ödmjukheten gick och la sig med barnen)
  2. Starlight, Sweatheart, Melody, Brighteyes, Patch and Clover är namn på de ponnyhästar som nämns i vinjetten till "My Little Pony". Jag kan dem utantill! Inte bara jag utan maken går här och nynnar på melodin.
  3. "My Little Pony" är förresten en film som genast ska kasseras då de propagerar för att rika och/eller kungliga är mer värda.
  4. Det är fullständigt omöjligt att titta på "Spöket Laban" utan att vilja skaffa minst ett barn till bara för att jag ska få en son som jag skulle kunna döpa till Lillprins Bus. Alternativt ansöka om namnändring på en av pojkarna.
  5. Buddisarna, ni vet hundvalparna som figurera i bland annat, "Santa Buddies"och "Spooky Buddies" Har nu dykt upp i "Treasure Buddies" Tillsammans med en Kamel, hur tänkte de där, fyra hundvalpar som snackar med en kamel i öknen...?  
  6. Bratz, här finns det egentligen en halv bok att skriva. Det är en film med ett antal bebisar klädda i pytte-pyttesmå trikåer! Dottern redde ut att se "Insidious" utan att hon fick märkbara men, men efter det där vågar jag inte hoppas att vi undkommer utan att ta skada.
XO

onsdag 29 februari 2012

Visst Gör Det Ont När Knoppar Brister

Har en riktig skitdag, leker ett steg framåt två steg bakåt, inte helt oväntat men jag blir inte mindre förbannad för det!

Snöat in på att läsa och skriva, maler mig genom faktalitteratur till höger och vänster men lyckas inte uppbringa tillräcklig koncentration för att komma ihåg vad det står, förmodligen den största boven i dramat om man ska utse en anledning till humöret. Läser man (läs jag) något så ska det fan sitta sen, jag läser för att jag vill ha nytta av det, inte för att jag vill ha en anledning att bli tokig och tappa håret av ilska.

Nummer två är förmodligen det att jag "glömmer bort" att ta mina mediciner när jag jobbar. Ganska bra iofs, fick ju veta att jag absolut inte var färdigbehandlad än.

Angående skrivandet; hello inflammerad handled, fuck you!

Rastat mina små vilddjur under tiden jag räffsade osynliga löv och äcklig mossa, bara för att upptäcka att magnolians knoppar håller på att brista, nu (!!!??) med andra ord kommer frosten ta dem och jag kommer inte se skymten av en blomma i maj, då den borde blomma.
Och ja, det är en god anledning som vilken annan att gnälla!

Dotterns klipska kommentar när jag slog mig själv i pannan med räfsskaftet "mamma, du har verkligen stora problem idag" sammanfattar den här dagen ganska bra.

Ok, så det här blev inget feel good inlägg...sorry för det, återkom en annan dag!

XO

måndag 27 februari 2012

En liten lista från Gata

Jag älskar:

Lata Dagar i Pyjamas

Att Byta ut Middag mot Popcorn

Att vara Så Fysiskt Utmattad att Jag somnar utan att Hinna Känna/Tänka efter

Hur min Man Tittar på mig Precis när han Inser att Jag kommer Kläcka en helt Vansinnig ide.

Allt som går att få i Färgen Rosa

Hur David säger "nuppa" när han Menar Rumpa.

Hur Adam tror (vet) att han kommer undan med Vad som Helst om han Lägger Huvudet på Sned och säger "puss Mamma"

Glass

Mina Trådlösa Hörlurar

Hur Klok Nellan är när hon får Chans att dra egna slutsatser, hur hon ärvt min Förkärlek till ord och hur hon Bygger Meningar. 

XO

söndag 26 februari 2012

Söndagstankar

Söndagen har spenderats i trädgården och bara i trädgården.
Jag älskar vardag, vanligt och normalt. Att smålunka runt i trädgården, titta på det som försiktigt gror och vågar sig på att trotsa vintern/våren, att rycka upp ett envis vidskott från en ros och att räfsa undan triljoners med kastanjer.
Det kändes nästan lite som "Björnen sover" ute idag, visste liksom inte riktigt hur långt jag skulle våga drista min lycka över att kunna vara ute på det här sättet igen, funderade hela tiden på alla goda råd om att ta det lugnt och tänka på vad jag vill etc..
Men så kom den där lilla kommentaren, så meningslös till en början men ack vad jag njuter av den nu.
Det var grannen, ni vet han med gräsklipparen(!?)
Han fick syn på mig med räfsan i högsta hugg och så hör jag honom ropa till mig "Nu jäklar fru Gustavsson, nu känner man ju igen dig"
Säkert är det så att grannen inte har den blekaste om hur lycklig orden gjorde mig, mest för att jag just då kom på mig själv med att helt och fullt känna igen mig själv.

XO


lördag 25 februari 2012

Ge mig vår..

Snabb sammanfattning av min lördag;
Obcent skönt lång sovmorgon, bak av choklad/vaknötskakor, smörgåstårta gjord, Fin eftermiddagsfika avklarad samt en lååång runda i trädgården, tror jag hann lyfta på vareenda liten lövtuss i hopp om att det skulle dölja sig något litet grönt där under. Vill att det ska vara vår nu.
Maken fortsatte bygget av uteplatsen med en ängels tålamod på pojkarna absolut ville hjälpa till att dra i varendaste skruv i trallen.
Röjde undan sådant i grönsakslandet som fått vänta alldeles för länge på lite kärlek.

Kolla här vad jag dock, hittade!




Toksnygga, japp, toksnygg majs!


Grönsaker ska vara snygga och den här majsen fick mig verkligen att inse HUR snyggt det kan bli!

Nu, duschen sedan svärmor med lilla fanmiljen, för smörgåstårta och mello!

XO