Har funderat väldigt mycket på människor, folk, personer, älskade...?
Har funderat på hur vi kliver in och ur varandras liv.
Hur jag sparar minnen och hur jag tycker om att plocka fram dem, för att tröstas, glädjas eller påminnas om hur smärtsamt något varit för att förhindra mig själv från att stövla in i en liknande situation igen.
Har funderat på hur det kommer sig att jag är den där, som är så värdelös på att höra av mig när jag själv känner hur det kittlar i magen av glädje när en vän jag inte pratat med på länge hör av sig.
Har funderat och kommit fram till att det inte är så viktigt vad ett samtal handlar om, utan mer att det faktiskt blir av.
Älskar när någon tar ett kliv fram när jag själv tar ett tillbaka, när man inte kräver en förklaring på varför jag inte hör av mig eller förstår varför jag inte säger rakt ut hur viktig personen är för mig. Älskar hur man förstår att det är sådan jag är helt enkelt.
Alltså någon som är bra på att prata men värdelös på att säga eller berätta något.
Har kommit fram till att jag tacksamt inventerar och stuvar om bland vänner för att göra plats för nya eller återkommande men att jag är dålig på berätta vilken plats någon har hos mig.
Har kommit fram till att det bara är vänner av den riktigt bra sorten som accepterar och kommer tillbaka och att jag är rikligen lyckligt lottad som har välsignats med just dem.
XO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar