Vad helst man vill kalla det...

Ok, nu har Johanna funderat igen...

Får se om ni hänger med här!

Jag blir tokig av följande exempel;

När jag hittar David invirad i 50 meter dubbelhäftande tejp, Adam insmetad i en, tidigare, obruten förpackning bodybutter från The Body Shop eller när Nellan vägrar anväda något annat än kjol eller klänning för att det inte är (jag citerar) "vackert nog"

Jag blir tokig på mig själv när jag tror att jag är smart och "städar" undan saker i villfarelsen att jag kommer att komma ihåg det nya "braiga" stället där jag lagt; nycklar, solglasögon, lilla mojjängen till larmet, telefonnummer, mobiltelefoner, vigselringar, klockor etc.

Jag tappar fullständigt förståndet när jag får svar som är undvikande, överslätande eller intetsägande. Av den enkla anledningen att alla är rädda för att säga vad de egentligen tänker då det skulle kunna såra mig, som om det vore så farligt.

Jag blir nipprig av att inte kunna stanna upp och nöja mig. Det finns liksom inte. Jag vet om det men det hjälper inte. Det finns ju så många roliga projekt och pyssel som poppar upp i huvudet på mig. Har det väl "poppat" upp finns det ingen handbroms inom räckhåll utan då ska det helst redan vara påbörjat innan dagen tagit slut.

När jag är tokig lär jag mig att ungarna inte kan lämnas utom syn/hör/räckhåll. Jag påminns om mitt minne inte är att lita på.

När jag tappar förståndet förstår jag vilka fina människor jag är omgiven av. Så många som vill vira in mig i bubbelplast och låsa in mig i ett vadderat rum.

Men vad borde jag lära mig av det där nippriga? Att det är förbjudet att aldrig nöja sig? Att alltid vilja göra lite bättre eller mer?

XO

Tant Johanna

Kom på mig själv med att ha långa utlägg för mig själv nu under förmiddagen, mest för att gnälla av mig utan att tjata hål i huvudet på någon stackar oskyldig sate...

Jag har kommit fram till att det finns en helt ny Johanna, inte som ett alter ego utan mer som någon jag plockar fram när det blir lite ensamt eller när jag behöver räddas från mig själv en stund. Typ som Alfons polare Molgan, bara med den lilla skillnaden att jag faktiskt inte inbillar mig att det finns någon mer än jag själv kvar när det väl kommer till krita.

Vem kan man undra, jag har valt att kalla henne för tant Johanna eller gamlan.

Tant Johanna grubblar inte, inte det minsta faktiskt! Hon sätter sig och tråcklar ihop gamla strumpor eller lagar upp kläder vars bäst-före-datum passerat sedan länge. Eller skriver listor, listor är toppen!

Tant Johanna gräver inte ner sig när hjärnan inte hänger med, hon ställer sig och bakar en kaka, kanske en äckligt jävla kaka men ändå en kaka, man kan ju trots allt lägga den i frysen eller mata katterna med den.

Eller ritar upp nya rabatter inför våren. 

Tant Johanna jagar inte bort hjärnspöken med eldgaffel och råttgift, hon resonerar med dem. Faktum är att Tant Johanna skulle kunna göra komet-karriär som diplomat.

Hos Tant Johanna fylls inte kakhålet med godis som sedan länge varit bortglömt i skafferiet, hon käkar torkad frukt innan hon inser att godiset längst in i skafferiet nog går att stoppa i en kaka.

Tant Johanna använder uttryck som "Himmel och Pannkaka", Hujeda Mig" eller "Fy Bubblan" snarare än, eller kanske mer som ett komplement till min uppsjö av svordomar!

Nu är det inte så att jag på något sätt låter Tant Johanna husera helt efter eget behag, jag håller henne i ett stadigt strypkoppel och släpper bara fram henne då och då. Hur skulle det annars se ut, man skulle ju kunna få för sig att jag led av någon kemisk obalans annars...Eller?


XO

Att "blogga"

Och så ger vi bloggen lite första hjälpen igen.

För att högtidliggöra det här passade jag på att göra en analytisk undersökning kring begreppet blogg. Ja alltså jag googlade det och hamnade på wikipedia.

"En blogg' (avkortning av webblogg; av engelskans blog, kortform av weblog från de engelska orden ’web’ och ’log’), webbjournal^[1] eller webbdagbok är en webbplats som innehåller periodiskt publicerade inlägg och/eller dagboksanteckningar på en webbsida där inläggen är ordnade så att de senaste inläggen oftast är högst upp."

Jo, alltså jag har väl haft vissa tvivel kring om en blogg är en särskilt klyftig idé, ja framför allt för att jag faktiskt inte bloggar.  Men som den sentimentala sate jag är så pockade separationsångesten på uppmärksamhet när jag började tänka att jag skulle trycka på den där lilla knappen med att otäckt litet kryss, knappen som för alltid skulle avsluta mitt envägsförhållande (Nej, det är inget riktigt ord) och då gick det helt enkelt inte.

So, welcome back, till mitt virrvarr av ord och tankar, som vanligt inte det minsta sammanhängande, sällan logiskt (för alla andra) och troligen även i fortsättningen fyllt av monologer om ingenting och rosaskimrande anekdoter om mina knoddar.

Och nej, ni bör inte förvänta er att det kommer komma inlägg med särskilt jämna intervaller...

XO