Att skynda långsamt!

"Att skynda långsamt" är nog i särklass det sämsta rådet man kan få, det är det mest trista man kan göra och för mig aldrig ens ett alternativ... Jag vet inte hur ni tänker men för mig är det lätt att bli frustrerad till bristningsgränsen av att en stoppkloss bromsar ner på takten eller om någon signalerande viftar med röd flagg och ropar "stopp" "lugn" "vänta"! Sådant har snarare fått mig att rusa på i allt snabbare takt utan att blicka bakåt eller känna efter... Det är enklast så. Vem vill egentligen hinna känna eller njuta av stunden, när man kan önska att den var över innan den hann börja? 

Vad händer då med de klische drypande orden som "carpe diem, fånga dagen" eller lev varje dag som om den vore den sista"? Jag vet inte med er men sådana ord sätter jag i halsen långt innan de hinner lämna mina läppar.

Nu tänker ni säkert, saker som "bitterfitta" (återigen min blogg, jag väljer orden inte ni!) eller "sluta gnälla" eller, ja, jag vet inte vad ni tänker, det är säkert helt uppenbart att jag arbetar ganska mycket med vad jag själv tänker...

Till er som inte upplevt det, "att arbeta med sig själv" ÄR hårt arbete, inget man gör i en handvändning!

Till något helt annat, ni vet den där tacksamheten jag har nämnt innan vid något tillfälle?!

Den pockade lite fint på min uppmärksamhet igår kväll när jag kom tillbaka efter en långpromenad (hurra, fettot tog sig ut!!!). Jag tassade runt mellan sovrummen och kikade på ungarna och pussade på dem en sista gång. Killarna låg i en enda hög, jag vet inte riktigt hur de gör det men på något sätt ser det ut som att armar och ben sticker ut överallt, typ som om ungarna var en sådan där rubiks kub och någon vridit ett halvt varv uppåt och åt sidan...Åh, det var inte det jag skulle skriva!! I alla fall, smiter in till Nellan för att trycka en liten puss mot hennes panna när ungen tittar upp med sömndrucken blick  och gäspar innan hon lägger handflatorna mot varandra och sedan under kinden och blundar igen. Precis i det ögonblicket insåg jag att jag njöt av stunden, att jag fångade dagen, och allt sånt skit. Jag unnade mig att känna efter och fyllas av den där överväldigande moderskärleken. Jag insåg att alla de där verktygen jag ska behöva för att bli frisk, jag har dem ju precis här, jag behöver inte gräva på djupet, famla i mörkret. Jag har ju min fantastiska karl och mina underbara ungar, hur skulle jag behöva något mer!?

Det enda jag behöver göra är att synda långsamt...

XO

Tankeverkstad

Ni vet när man blir så där överexalterad över sina tankar att man nästan snubblar med tungan över orden när man ska försöka vidarebefordra det geniala, galna, lyckliga. Ni vet när man vet att man har sagt det men inte kommer ihåg hur orden smakade i munnen eller hur din röst klingade i öronen?

Eller det kanske bara är jag som gör så!?

Varje onsdageftermiddag är det precis så jag gör, jag pratar och pratar och pratar, får precis lagom mängd respons för att jag bara lagom hinner andas innan det bubblar ur mig igen. Ni vet lite som piluttavisan "så bubblar allting ur dig med en smäll"

Jag har väl aldrig haft problem med att prata, snarare tvärtom, jag har inte riktigt veta hur eller när jag ska sluta, lite så där att jag blivit pinsam, lite på gränsen till vad som inte är socialt accepterat...

Men när jag nu blivit tillsagd att inte analysera, nöja mig med en bra tanke, inte vrida på den, inte plocka ner den i molekyler eller syna den i sömmarna så att jag kan söndra och erövra tanken, göra den till något helt annat än vad som är meningen...Vad ska jag göra då? Om man inte ska analysera sina tankar vad gör man med dem då? 

XO

SerAtaMirPropLer

När jag blir kallad klok, eller positiv eller medmänniska personifierad, då känner jag mig som en stor fet lögnare, det borde inte vara så svårt att knacka hål på skalet och se att jag bara är ett enda vakuum... Jag är alldeles för självupptagen för att hinna med att vara någon medmänniska!

När jag får höra att jag är lyhörd och att jag bestitter en enorm självkännedom och mognad för min ålder, då tror jag inte på orden utan tänker att hon som säger dem ljuger, bara för att hon måste säga något snällt, inte göra mig besviken för att hon gläntat lite på dörren till mitt inre och insett att det inte är någon vacker syn. Hur kan hon säga att jag känner mig själv när jag är övertygad om att varenda ord som lämnar mina läppar är en försköning av verkligheten, en liten lögn för att inte stöta mig med någon eller en komplimang som lika gärna kunde vara osagd.

När någon yttrar något som säger mig att hon tycker synd om mig, vill hjälpa eller tror sig förstå genom att använda fina ord eller medömkande blickar, då mår jag bara illa. Jag är inte svag eller bräcklig.

Jag vill inte ha några futtiga ord eller medömkande blickar, jag behöver inte det. Jag begär ingen förståelse så försök inte krysta fram någon.

Kemisk obalans, vilket jävla skämt!

Sjumilakliv eller babysteps...

Jag vet inte om jag hade förväntat mig att jag skulle ta mig igenom det här med sjumilakliv eller inte men lika ofta som jag tycker att det går för långsamt och vill skynda på det hela. Lika ofta kan jag stanna upp, reflektera och hitta lyckan i att det i alla fall går åt rätt håll, att jag med huvudet hållet högt kan konstatera att det här var rätt, att jag behöver den här tiden och att jag faktiskt struntar i om jag får tillräcklig förståelse från omgivningen eller inte.

Jag har det bra och det blir faktiskt bara bättre!

XO