Massiv bloggtorka!

Och inte ser jag någon förbättring inom den närmaste framtiden...

Att krysta fram ett inlägg borde inte vars så svårt med tanke på att jag är någpt av ett proffs på att ordbajsa men ack vad jag bedrog mig, har cirkus 15 utkast på diverse inlägg men alla är så ointressanta att jag inte nyter att publicera dem. I stället väljer jag att skriva ett inlägg om påbörjade ointressanta inlägg/utkast. Finns säkert ett bra ord som beskriver tankarna bakom det beslutet men orkar inte gräva tillräckligt djupt i ordbanken för att gräva upp det.

Skulle kunna prova att skriva om min dag men vem fan skulle vilja läsa om den? Skit samma, min blogg, jag bestämmer!

Vet inte om jag ska kalla dagens kontakt med verkligheten för en örfil eller rak höger, jag landade i alla fall med en duns och har inte riktigt hämtat mig ännu!

Tillräckligt kryptiskt för er?

Det är allt ni får, låt gissningarna hagla vet jag!

Rensat ur barnen garderober och även om jag inte vill gå så långt att jag jämför det med ovan nämda uppvaknande inser jag att jag är både patetiskt och nostalgiskt (kanske patetiskt nsotalgiskt) lagd. Vill inte, kan inte, borde inte, får inte (välj vilket ni vill) skaffa fler ungar,kommer aldrig att hända, enda anledningen att det kommer på tal hemma är för att jag tycker det är roligt att se maken svettas lite. (Ja, jag ÄR elak!)  Ändå är det något som rycker och sliter i mamma-hjärtat när man plockar ner ännu en storlek i kassar och kartonger. Den här gången kände jag mig extra ynklig eftersom det här hoppet upp för killarna innebär att de storleksmässigt inte räknas som bebisar längre. Är det verkligen bara jag som är så mesig?

När det gäller flickebarnet...suck!!! Någonstans har jag begått det ödesdigra misstaget att tuta i barnet att hon är en prinsessa, tydligen tar treåringar sådant väldigt bokstavligt! Av den anledningen vägrar numera min dotter att klä sig i något annat än klänningar. Kjolar är ett gränsfall och matchas endast av, ja just det, en klänning! Senast i lördags kläckte jag ur mig att dottern just nu var ganska "lätthanterlig" JAG TAR TILLBAKA DET!!!  I två dagar har jag stångat mig blodig för att inte skrika rakt ut! Hur mycket vilja kan det finnas i ett barn, ett synnerligen litet barn dessutom!?

Tack och lov att jag har två pojkar som bryr sig lika lite om kläder som deras far gör! Frågan är väl bara vems klädintresse dottern har snappat upp, jag är knappast något modelejon!

XO

Gemensamma intressen!

Maken är 6 år äldre än mig och något av det roligaste jag vet, elak som jag är, är poängtera hur gammal han är, med sina gråa stänk (nu var jag faktiskt snäll) sitt gammaldags sätt att se på vad man bör och inte bör klä sig i, hans syn på kroppssmyckning etc, allt beror på att han är gammal...
Ett område där vi är rörande överens är emellertid musik, eller det var i alla fall vad jag trodde fram tills igår kväll då vi diskuterade Adele och hennes (enligt mig) makalösa Rolling in the deep och Someone like you.
När jag förklara min fullständiga kärlek för den nyupptäckta begåvningen nickar maken instämmande och kläcker ur sig "Jo trummorna är bra" Jag gapar och stirrar på honom. "Trummorna, är det vad du hör?" Själv hör jag texten och hennes underbara röst. "Hon sjunger bra, men jag lyssnar aldrig på texterna, det vet du ju?" Snabb rannsakan av åtta års samtal om musik och jag hittar inte ett tillfälle då han sagt något sådant. "Men texten då,hör du inte vad hon sjunger?" Blir nästan förbannad och tycker  att maken är vansinnigt nochig (läs tok-nonchalant) Får en lektion i hur man lär sig lyssna på musik på ett annat sätt när man spelar. Någonstans på mitten tappar jag intresset och nickar bara på tilltal. I stället ägnar jag mig åt funderingar kring hur det ens är möjligt att vi har samma favoritband då han lyssnar på bas, trummor och piano och jag egentligen bara lägger fokus på texter. För så är det,vi har samma tokkärlek till samma grupper och artister i stort även om jag inte kan komma fram till en enda anledning till varför jag skulle lyssna på Jimmy Nail.
Poängen? Hoppas inte ni trodde er hitta någon för jag tror inte att jag har någon...kanske skulle kunna koka ihop något insiktsfullt men ärligt talat, ansträng er lite och kom fram till en slutsats på egen hand. Vi kan ju kalla det här för ett öppet avslut idag/kväll/natt.

BTW, ni som har lämnat kommentarer, jag läser dem så klart och tackar er för att ni tar er tid att skriva några ord, tusen, tusen tack!

XO

Bitterfitta i farten!

Fastnade lite i mina funderingar nu på morgonen.

Människors lättvindiga antagande.

Människors sätt att välja vilken del av den egna personen de vill visa upp. Jag menar alla har vi sidor av oss själva, delar av vårt liv och vår bakgrund som vi av en eller annan anledning väljer att hålla för oss själva alternativt delar med de som står oss närmast, i mitt fal, enkkom min man! Jag kan tro att det finns en rad männsikor som fram till nu trott att ag har varit fullständigt ärligt, delat alla små detlajer av mitt liv med dem etc, men faktum är att det inte är så. Inte alltid avsikligt ska tilläggas. Jag är dock väldigt restriktiv med vem jag släpper riktigt nära. Jag släpper många nära men har en tydlig gräns där nära helt klart bli för nära.

Oförsiktiga kommentarer, urblåsta antaganden och obefogade frågor ställer till det i mitt huvud...

Jag läste för några veckor sedan en artikel/krönika om FB och statusuppdateringar, kommer inte ihåg den ordagrant men blev lycklig över att min prestationsångest över uppdateringar som syftar till bekräftelse på hur duktig någon är/varit får mig att vilja kräkas. Finns det egentligen något annat ställe som är så subjektivt som facebook? Ingen lägger väl upp en status som bekräftar att man är lat, slarvig eller ganska kass som människa när man i själva verket suktar efter beröm och uppmärksamhet?

Här väljer vi helt klart vilken del av livet andra ska få ta del av!

Vi lägger upp bilder på våra barn/fester/bilar/hus/djur etc etc som vi noga valt för att det här ska spegla den personen vi vill att andra ska tro att vi är, inte den vi är 90% utav tiden!

Vi lägger upp en statusuppdatering för att visa att vi kan baka/är tekniskt begåvade/är flitiga/klarat ett svårt prov/gratulera vänner och bekanta (vad är det för fel med att skicka ett kort??)etc..

Vi länkar till vår blogg som egentligen bara är fylld av dravel och strunt men som ändå snittar på 50-100 läsare om dagen.

Vi skickar "personliga" hälsningar till de vi bryr oss om och lämnar dem till almän beskådan.

Vi vill visa oss duktiga genom att skryta med vårt stora ordförråd och skarpa hjärna.

Vi länkar till artiklar om politiker och söta kattungar, om olyckor och välgörenhet.

Vad gör allt det här oss till?

Goda medborgare som försöker göra en skillnad? Genom att trycka på en knapp där det står "gilla" på en sida som hävdar att de stödjer offren i Japan?

Seriöst, den där jävla knappen förändrar ingenting för någon!!!

Hycklare, det är vad vi är, vi stirrar på en skärm och tror att världen rasar om vi inte har tillgång till internet så att vi kan hålla oss uppdaterade om saker som för tio år sedan hade räknats som intrång på den personliga integriteten.

Nej, Nix och bort för allt sådant!

XO

Jag är lyckligt lottad!

Jag har två systrar som är de absolut bästa vänner någon kan önska sig!

Jag skulle kunna ägna sidor åt att beskriva hur jag känner för dem och varför, idag ska jag emllertid "bara" ägna mig åt en av dem.

Ulrika, Ullis, Kika, Pissapan, Forss.

Älskade Kika, hade någon för ett år sedan sagt att vi skulle ha den relation vi har idag tror jag att vi båda hade skrattat gott och svarat: Nej, vi är för olika!

Eller hur?

Tillsamans delar vi ett helt liv och för ditt säregna sätt att alltid finnas där är jag dig evigt tacksam!

Du känner till mina brister och fel och det bästa av allt är att du aldrig någonsin skulle få för dig att prata om något av det som något negativt.

Jag må vara född tidigare än dig men vi vet båda två vem av oss det är som har hållt den andra bakom ryggen, stöttat och sparkat i baken.

Du är mitt bollplank när jag behöver ventlilera, kvinnan som av någon anledning gifte sig med en man som tycks vara menad för mig (Tusen tusen tack för det, förresten).

Behöver jag gråta vet jag vart jag ska vända mig, är jag lycklig är det bara dig jag vill dela lyckan med först. Är jag rädd eller orolig vet du alltid vad jag behöver höra och har jag betett mig som en barnunge räds du inte att tala om det för mig. Du är den enda som kan dra en ursäkt ur mig utan att jag hatar dig efteråt.

Du ska bli mamma och jag tror att även om jag är lycklig över barnet, glad för din skull och stolt över din inställning så ljublar mitt stora ego då jag är övertygad om att det här bara kommer föra oss närmare varandra!

Jag hoppas att du tar det här för vad det är, min ödmjuka kärleksförklaring till dig!

Ikaros

Björn Afzelius

När jag tänker tillbaka på min barndom 

ser jag skräckbilderna  tydligast av allt. 

Ja, dom gånger dom skrämde eller slog mig

 är dom minnen som hårdast sitter fast. 

För som barn tar man kärleken för given; 

allting annat är mot ens natur. 

I den stund man tar steget ut i livet 

är man bara ett tillgivet djur.

Ändå står snart dom vuxna där och pekar

 ut den riktning dom tycker man skall ta. 

Alla drömmar dom själva har förvägrats 

vill dom förvärkliga genom sina barn. 

Är man lydig belönas man och hyllas, 

revolterar man mister man allt. 

Ingen älskar ett barn som inte lyckas 

ingen älskar ett barn som är starkt.

Men vem besitter förmågan att veta 

vad som ryms i en ny individ? 

Och vem kan säja till nå’n annan hur lyckan ser ut, 

vem kan säja vad nå’n annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån, 

låt dina växter leva där dom trivs. 

Lås inte in dina plantor i ett drivhus, 

låt dom få slippa ett onaturligt liv.

Låt den du älskar få pröva sina vingar, 

en dag så flyger din älskade rätt. 

Vill du bli respekterad av din avbild

 får du visa din avbild respekt.

Kafka-tråkvarning!

Så länge jag kan minnas har Kafka och svårläst varit synonymt, mycket för att han skriver om bisarra händelser och sedan gör mig vansinnigt besviken genom att inte förklara dem.

Någon som läst "förvandligen"?
Ok lång story, kort variant: Pojke vaknar upp en morgon för att upptäcka att han under natten förvandlats till skalbagge. Hans familj förskjuter honom av skräck och äckel låser de in honom på sitt rum där han så småningom förtvinar bort och dör. Främsta dödsorsaken är att hans pappa kastat ett äpple på honom som fastnat i ryggen på pojken och leder till att han får ett kraftigt inflammerat sår...
En av mina favoritsysslor är att fråga hur och varför och vadå...Jag lovar, levde Kafka skulle jag söka upp honom och ruska honom gul och blå till jag fick ett svar på hur i hela friden han lyckats koka ihop något så...ja något så, Ähh jag vet inte ens vad jag ska använda för ord för att beskriva vad jag tycker om det, det är bara konstigt! Ett äpple, inte ens Snövit dog av ett äpple!
Alla som har läst Hemingways "den gamle och havet" vet att den boken inte handlade om någon fisk och på samma sätt inser jag också Kafkas noveller och romaner är djupare än skalbaggar och äpplen, men finns det inte en gräns där någonstans strax innan skalbaggarna eller??

Författare som Kafka (konstnärer m.m) förbryllar mig!
Kafka var en tystlåten "liten" försäkringstjänsteman" som under sin livsstid egentligen bara publicerade två novellsamlingar och vore det inte för att han dog så hade han förmodligen aldrig fått någon karriär. Hade Kafka fått som han hade velat hade det han skrivit blivit uppeldat.
Det finns ungefär lika många analyser av Kafka som det finns litteraturvetare, det hade varit roligt att läsa en analys som inte likande den andra bara, alla tycks de vara rörande överens om Kafkas persona och författarskap, trist och blekt av dem att inte komma fram med en unik slutsats utan bara hitta förklaringar i hans bakgrund.

Nog med huvudbry för mig idag!

XO

Dagens Lista Nummer 7 I Ordningen

Jag tror att jag är ganska säker på att jag vid ett högst tvivelaktigt ögonblick har uttryckt att trädgårdsarbete är balsam för själen...Märk väl: Högst tvivelaktigt!

Nåväl,oftast är det faktiskt så och även om jag oftast får mycket lite gjort är det underbart att vila ögonen på gräset så länge det är grönt och rabatterna så länge de är ogräsfria!

Emellertid finns det vissa saker som leder till svordommar och krattkastande mer än någonting annat.

1.Att grannens gräsmatta undantagslöst alltid är grönare och mer vältrimmad än vår. Det kan handla om att han klipper den först vågrätt sedan lodrätt och till sista på diagonalen, alltså en klippning är tre klippningar. Rent spontant kan jag tycka att om han har sådan energi fick han gärna klippa vårt en gång också, nöjer mig faktisk med en gång!

2. Kirskål, allvarligt talat!!! Rötterna från helvetet, ser ut som äckliga små larver som bara finns till för att reta mig, rensa, rensa, rensa, psykbryt, psykbryt, psykbryt!!!

3. Maskar! Jag är medveten att jag som trädgårdvän borde kasta ur mig en massa trivialt trams om maskarnas betydelse och hur bra de är för jorden och bla bla bla!

Ingenting som inte behöver en partner för att föröka sig är bra, tanken på att maskarna kommer att föröka sig nere i marken och så småningom ligga i stora högar och så småningom ta över hela samhällen har hållt mig vaken vid mer än ett tillfälle (återigen, jag vet att jag är störd). Föreställ er själva en stor maskboll som rullar in på Torsås torg och hur de ligger som små äckel över asfalten...Kräkvarnning!

4. Björnbär, AAJJJJJJJJ! kan plocka taggar ur fingertopparna i flera dagar efter att ha försökt äta av bären. Och ja, jag vet att det finns en taggfri variant, men tack men nej tack för det. Då gräver jag hellre upp eländet och svär över rötterna som faktiskt är än värre än kirskålens.

5. Brännässlor, vad är de egentligen bra för? Jag ser absolut inget bra med eländet, hatar, hatar verkligen brännässlor! Vilka trädgårdhandskar står egentligen emot dem? Ännu har jag inte hittat några!

6. Sorkar! Först tyckte jag att de var ganska söta och att de lät hysteriskt roligt när katterna försökte fånga dem. Nu?? förbannade djur!! Huset är omgivet av åkrar, varför i helsike måste de ägna sig åt att gräva gropar i min gräsmatta, har stukat fötterna så frekvent att det sommartid är mer ovanligt att jag inte haltar än att jag tar mig fram som en annan bonnläpp!

7. Ormar, i alla slag är de högst ovälkomna, vem tusan kom på idén att fridlysa huggormen, gäller det om de ligger på MIN gräsmatta? Borde det inte vara MINA regler som är gäller på MIN mark? Dock är det ganska upplyftande att se på resterna när de lixom hoppar runt i gräsmattan när jag "råkat" köra över en och annan kopparorm med gräsklipparen.

Emellertid stör jag mig inte särskilt mycket på maskrosor eller hönsbajs i gräsmattan, det är synonymt med hemtrevnad, Liksom barnens leksaker spridda över hela trädgården!

XO

Dagens Lista Nummer 6 I Ordningen

Världens tråkigaste lista men den måste göras!

Vilka låtar som just nu går på högvarv på spotify och Ipoden

Vi kan börja med lägst frekvens och räkna ner till den som går 90% av tiden just nu.

15. Breaking up with God - The Ark

14. Moneybox - Eliza Doolittle

13. What The Hell- Avril Lavigne

12. Born This Way - Lady Gaga

11. Gloria - Mando Diao

10. Back to december - Taylor Swift

9. Slowdancing In A Burning Room - John Mayer

8. Love Story - Taylor Swift

7. Need You Now - Lady Antebellum

6. Mine - Taylor Swift

5. Sweet Caroline - Neil Diamond

4. Someone Like You - Adele

3. Rolling In The Deep - Adele

2 Free Fallin - John Mayer

1. Half Of My Heart - John Mayer

Eller Hur??

Den egentliga listan ser ut som följer:

Vi gör det lite intressant och tar det i omvänd ordning...som om det skulle hjälpa!

1. Tänk om jag hade en liten,liten apa

2. Hajarna

3. Världens bästa Karlsson

4. Vipp på rumpan affären

5. Ketchup ska prutta

6. Krakel Spektakel

7. Pilutta visan

8. En Elefant Balanserade

9. Mors lilla Olle

10. Lille Katt

11. Kisse Misse Måns

12. Blinka Lilla Stjärna

13. Kungen Lilla Piga

14. Sjörövar Fabbe

15. Borgmästar Munthe

Så Ligger Det Till I Gata Idag!

XO

Bakfilosofen

Ni som känner mig känner också till min förkärlek till hembakat, älskar att baka och älskar att stoppa kakhålet fullt av diverse godsaker.

Efter jul brukar jag emellertid vara obeskrivligt trött på eländet och det är först när solen visar sig och temperaturen stiger ute som baklusten kommer på  (vilken usel svenska)

Jag fungerar lite som skalmans mat-o-sov-klocka, hur det egentligen kan vara möjligt.

Mycket riktigt kom den bekanta känslan smygande för ett par veckor sedan och först när extrafrysen ute i förrådet bokstavligt talat inte gick att stänga tidigare den här veckan fick jag se mig besegrad och gav upp.
Man kunde jo tro och hoppas att det här betydde att jag inte skulle behöva baka mer under våren. Ack så ni bedrog er med tanke på hur flitigt jag stoppar kakhålet fullt och hur ivrigt jag bjuder på fika så ska ni se att jag har god anledning att ägna mig åt kakbak lagom tills killarna fyller två!

Senare sitter jag emellertid här som ett annat UFO och kippar efter andan. För mitt inre ser jag mig själv som en av de där teknade figurerna som ser stjärnot och planeter med den skillanden att jag ser småkakor och muffins. Faktum är att jag älskar att vara trött på det här sättet lika mycket som själva bakandet, av den enkla anledningen att jag ger mig själv utrymme att sitta och fundera och i den limbo där jag befinner mig just då, så känns allt så smart, så rätt, så jäkla duktigt! och mina vänner, det är förbaskat trevligt att känna sig så smart, rätt och duktig!

Till er som funderar på om jag eventuellt är i behov av psykolog; Jag är min egen psykolog!

XO

Romantik

Eller hur...

Saken är den att jag just nu befinner mig i en riktig ordknarkar period, eftersom jag inte har tid att plöja mig igenom en bok under den tidsrsam jag skulle önska är poesi rätta medicinen.

Även om jag brukar föredra svenska författare och nästan tummat sönder min Nils Ferlin samling de sista veckorna har jag nyupptäckt poesin jag plågade mig igenom under gymnasietiden, det kom på köpet när man läste samhällsprogram med kuklturinriktning (hur tänkte jag där egentligen)

Lord Byron, T.S Eliot och John Keats är litterära genier så är det bara

"Mitt hjärta stilla dina slag,

sen andra hjärtan slutits till!
Men - kan jag ej bli älskad, jag dock älska vill.

Mitt liv har gula lövens färg,
förödd var blom mig kärlek bar;
den mask, som fräter trädets märg,
är ensam kvar.”

Det finns en fortsättning på den här men den får ni leta reda på själva. Lord Byron står för orden och jag vet inte säkert hur många gånger jag läst det här men vem tusan kan låta bli kär i orden eller tanken på dem.
Eller tänk på John Keats en av romatikens största och mest uppskattade...Han dog ung,utfattig och oälskad. Oändligt tragiskt att tänka på men inte fan hade hans dikter varit värda att läsa om de inte osade av omöjlig kärlek, desperation och passion...mellan raderna förstås!

Eller T.S Elliots epos "ödelandet" som är 433 rader långt. Han skrev den efter ett nervöst sammanbrott...Efter det är det ganska självklart att han belönades med nobelpris! Jag menar hur tusan bär man sig åt för att hålla en "dikt" på 433 rader intressant, den är bra, riktigt, riktigt bra och jag kan bara rekomendera den, i synnerhet delen "de dödas begravning"

"April är grymmast av månaderna – driver

Syrener fram ur de döda markerna, blandar

Begär och minne, kittlar

Dova rötter med vårregn”

Jag menar...vad mer finns det att säga!!?

Nähä, det här inlägget var otippat för min del, kan bara gissa hur förvirrande det var för de som vet att jag även tittar på "Big Brother" och "Hem till gården" med stor iver.

XO