Troligen mitt livs paradox

Så här är det, jag har funderat igen, jag vet inte hur eftersom tankarna i mitt huvud formar sina egna vägar.

Jag tror att det handlade om att jag försökte skingra mina tankar, muntra upp mig själv kan vi kalla det, under gårdagskvällen.

Jag inventerade i tillfällen då jag visste med mig att jag jag skrattat mig till inkontinens och kom fram till följande svar: Jonas Gardell! Man kan kanske tycka att tankarna skulle sluta där och att jag helt enkelt skulle nöja mig med att "youtubea" sagda man. Men inte om man heter Johanna.

Då sticker tankarna iväg till min egen man (vilket iofs är ganska bra).

Jag kommer fram till att det absolut sexigaste jag vet är en man som får mig att skratta, men så funderar jag vidare, Jonas Gardell må vara det M.I.N.S.T. sexiga jag känner till. 

nu mina vänner visste jag att jag upptäckt en s.k paradox i min teori, en teori bör helst existera utan paradoxer och det enda som egentligen biter på det är det sunda förnuftet eller logik.

Så, jag kommer fram till att jag tycker att det är sexigt med män som får mig att skratta eftersom en sexig man en gång fått mig att skratta (fråga mig inte vem, det här är bara en teori) och att jag då format min åsikt efter vad något har sett ut att vara och inte vad det egentligen är.

Översättning; jag tycker att min man är sexig, han får mig att skratta.... Ja, punkt!

Om ni inte trodde mig innan då jag sagt att mina tankar kan skena bortom rim och reson alltså...

XO