Alla måste väl någon gång ha mött en annan person och nästan i det ögonblicket vetat att han eller hon skulle komma att betyda mycket, på det ena eller det andra viset skulle man alltid komma ihåg den personen. Andra bara finns, så makalöst bra, så underbart nära.
Alla har vi väl den där systern som känner ens innersta väsen, som man kan ringa dag som natt, som lyssnar, som bjuder till skratt när du tror att du aldrig ska kunna skratta igen, som vet vart din gräns når och hur hon ska pressa dig lite, lite till så att du växer till en större mer tolerant person. Alla har väl minst en vän som man träffar så sällan att man skäms men som när man väl träffar kan plockat upp tråden och håll ett samtal som om det var igår ni senast pratade om det. Den där vännen som man kan anförtro sin mörkaste hemlighet, som man kan fnittra så där så att det killar i magen med för att i nästa stund gråta hejdlöst utan minsta känsla av skam. Alla har väl haft den där första pojkvännen som förväntades svepa med oss på ett rosa moln av sockersöta drömmar men vars förväntningar grusades duktigt av en verklighet som var något gråare. som lärde oss hur det kan kännas, som ville få oss att tassa ut och känna på det vuxna, det lite förbjudna. Alla har välden där svägerskan som vet precis vad du behöver höra, utan att egentligen förstå hur viktigt det hon säger är! Som finns där som en tyst klippa, som man inte behöver be om hjälp men som man kan lite på om det skulle krävas! Alla har väl den där livspartnern som håller om dig på just det där sättet som ingjuter trygghet i din person. Som vaggar dig till sömn när du tror att inget någonsin kommer lätta/klarna/ljusna. Som viskar ljuva hemligheter i ditt öra och som vet vad du tänker genom att bara titta på dig.
Inte?
Jag har!
Idag sprang jag för första gången på 18 år en person som fortfarande får mig att le när jag tänker på henne, vars ansikte alltid finns om jag behöver plocka fram en glad tanke. Det var nästan lite overkligt, jag hade liksom stoppat ner henne i en ask och märkt den med "det förflutna" men nu fanns hon, leendet smittade fortfarande på samma sätt, rösten var lika varm och det enda jag kunde tänka på var vilken tur jag har som fick träffa henne igen och hur tacksam jag var för att hon med så små medel gjort så stort avtryck hos mig.
XO
