Angående lögner...

Kärt barn har som sagt många namn, lögner kanske inte borde kallas kärt men dess mångfald får nog räknas som hysteriskt stor.

En lögn säger mer om en person än tusen sanningar gör.

Jag tror inte riktigt på det här med att ljuga för att skona eller för att hjälpa. Ändå gör jag precis så.

Jag ljuger aktivt i mitt arbete, inte på daglig basis och inte mer längre än att jag yttrar "det är ingen fara" eller "det gör jag så gärna". Ja ni som varit där vet.

Längre än så sträcker sig inte mina lögner... om vi inte börjar nysta i det här med tomten, tand fe, påskhare och hur barn egentligen kommer in och ut ur mammas mage... 

Jag vill trots ovanstående erkännande kalla mig själv ärlig, 

framför allt för att jag ljuger något så gudens illa!

En reflektion jag gjort är att hur grov en lögn uppskattas vara ofta beror på vem man ljuger för snarare än om vad... 

Under de senaste veckorna har jag blivit ombedd att ljuga för att inte skada någon som jag bryr mig vansinnigt mycket om. Alltså har min känslomässiga skörhet utnyttjats till bristningsgränsen och kanske borde jag vara stolt och säga att jag inte har skadat någon, bara skonat någon annan som råkar betyda mer för mig.

Framför allt har det lett till att jag våndats och i slutändan skada mig själv (INTE bokstavligen alltså, inbilla er inget!)

Så, frågan är; Hur långt är man villig att gå för att upprätthålla en bräcklig fasad, eller rädda sitt eget skinn. Hur många ska dras in i lögnerna innan man inser att det enda rätta är att vara ärlig i stället för att lägga skulden på någon annan.  Kanske borde man ta sig en lång, ordentlig titt i spegeln och fråga sig själv hur det kommer sig att denne har rätt att kräva lögner eller tystnad från någon som i sin tur inte har en rimlig chans i världen att rentvå sig själv på grund av sin känslomässiga status. 

Hur kommer det sig att man anser sig ha rätt att framställa sig själv på ett sätt som inte överensstämmer med verkligheten, bara för att sanningen är obekväm om man måste berätta det för rätt/fel person.

Hur kommer det sig att man inte anser sig själv vara den största fegis som gått bland folk, framför allt, hur anser man sig ha rätt att utkräva att någon annan ska ta ett så gigantiskt kliv från det som är präglar personen utan att se sin egen skuld i situationen...?

Btw, så mår jag alldeles utmärkt, ljuger inte för någon och väljer ni att läsa in allt för mycket i det som står ovan är det helt på ert eget ansvar, kom inte och kräv förklaringar, de finns hos dem sig bör, jag har inga!

XO