Att skynda långsamt!

"Att skynda långsamt" är nog i särklass det sämsta rådet man kan få, det är det mest trista man kan göra och för mig aldrig ens ett alternativ... Jag vet inte hur ni tänker men för mig är det lätt att bli frustrerad till bristningsgränsen av att en stoppkloss bromsar ner på takten eller om någon signalerande viftar med röd flagg och ropar "stopp" "lugn" "vänta"! Sådant har snarare fått mig att rusa på i allt snabbare takt utan att blicka bakåt eller känna efter... Det är enklast så. Vem vill egentligen hinna känna eller njuta av stunden, när man kan önska att den var över innan den hann börja? 

Vad händer då med de klische drypande orden som "carpe diem, fånga dagen" eller lev varje dag som om den vore den sista"? Jag vet inte med er men sådana ord sätter jag i halsen långt innan de hinner lämna mina läppar.

Nu tänker ni säkert, saker som "bitterfitta" (återigen min blogg, jag väljer orden inte ni!) eller "sluta gnälla" eller, ja, jag vet inte vad ni tänker, det är säkert helt uppenbart att jag arbetar ganska mycket med vad jag själv tänker...

Till er som inte upplevt det, "att arbeta med sig själv" ÄR hårt arbete, inget man gör i en handvändning!

Till något helt annat, ni vet den där tacksamheten jag har nämnt innan vid något tillfälle?!

Den pockade lite fint på min uppmärksamhet igår kväll när jag kom tillbaka efter en långpromenad (hurra, fettot tog sig ut!!!). Jag tassade runt mellan sovrummen och kikade på ungarna och pussade på dem en sista gång. Killarna låg i en enda hög, jag vet inte riktigt hur de gör det men på något sätt ser det ut som att armar och ben sticker ut överallt, typ som om ungarna var en sådan där rubiks kub och någon vridit ett halvt varv uppåt och åt sidan...Åh, det var inte det jag skulle skriva!! I alla fall, smiter in till Nellan för att trycka en liten puss mot hennes panna när ungen tittar upp med sömndrucken blick  och gäspar innan hon lägger handflatorna mot varandra och sedan under kinden och blundar igen. Precis i det ögonblicket insåg jag att jag njöt av stunden, att jag fångade dagen, och allt sånt skit. Jag unnade mig att känna efter och fyllas av den där överväldigande moderskärleken. Jag insåg att alla de där verktygen jag ska behöva för att bli frisk, jag har dem ju precis här, jag behöver inte gräva på djupet, famla i mörkret. Jag har ju min fantastiska karl och mina underbara ungar, hur skulle jag behöva något mer!?

Det enda jag behöver göra är att synda långsamt...

XO

Tankeverkstad

Ni vet när man blir så där överexalterad över sina tankar att man nästan snubblar med tungan över orden när man ska försöka vidarebefordra det geniala, galna, lyckliga. Ni vet när man vet att man har sagt det men inte kommer ihåg hur orden smakade i munnen eller hur din röst klingade i öronen?

Eller det kanske bara är jag som gör så!?

Varje onsdageftermiddag är det precis så jag gör, jag pratar och pratar och pratar, får precis lagom mängd respons för att jag bara lagom hinner andas innan det bubblar ur mig igen. Ni vet lite som piluttavisan "så bubblar allting ur dig med en smäll"

Jag har väl aldrig haft problem med att prata, snarare tvärtom, jag har inte riktigt veta hur eller när jag ska sluta, lite så där att jag blivit pinsam, lite på gränsen till vad som inte är socialt accepterat...

Men när jag nu blivit tillsagd att inte analysera, nöja mig med en bra tanke, inte vrida på den, inte plocka ner den i molekyler eller syna den i sömmarna så att jag kan söndra och erövra tanken, göra den till något helt annat än vad som är meningen...Vad ska jag göra då? Om man inte ska analysera sina tankar vad gör man med dem då? 

XO

SerAtaMirPropLer

När jag blir kallad klok, eller positiv eller medmänniska personifierad, då känner jag mig som en stor fet lögnare, det borde inte vara så svårt att knacka hål på skalet och se att jag bara är ett enda vakuum... Jag är alldeles för självupptagen för att hinna med att vara någon medmänniska!

När jag får höra att jag är lyhörd och att jag bestitter en enorm självkännedom och mognad för min ålder, då tror jag inte på orden utan tänker att hon som säger dem ljuger, bara för att hon måste säga något snällt, inte göra mig besviken för att hon gläntat lite på dörren till mitt inre och insett att det inte är någon vacker syn. Hur kan hon säga att jag känner mig själv när jag är övertygad om att varenda ord som lämnar mina läppar är en försköning av verkligheten, en liten lögn för att inte stöta mig med någon eller en komplimang som lika gärna kunde vara osagd.

När någon yttrar något som säger mig att hon tycker synd om mig, vill hjälpa eller tror sig förstå genom att använda fina ord eller medömkande blickar, då mår jag bara illa. Jag är inte svag eller bräcklig.

Jag vill inte ha några futtiga ord eller medömkande blickar, jag behöver inte det. Jag begär ingen förståelse så försök inte krysta fram någon.

Kemisk obalans, vilket jävla skämt!

Sjumilakliv eller babysteps...

Jag vet inte om jag hade förväntat mig att jag skulle ta mig igenom det här med sjumilakliv eller inte men lika ofta som jag tycker att det går för långsamt och vill skynda på det hela. Lika ofta kan jag stanna upp, reflektera och hitta lyckan i att det i alla fall går åt rätt håll, att jag med huvudet hållet högt kan konstatera att det här var rätt, att jag behöver den här tiden och att jag faktiskt struntar i om jag får tillräcklig förståelse från omgivningen eller inte.

Jag har det bra och det blir faktiskt bara bättre!

XO

Ekvationer

Matte har aldrig varit min starka sida, jag fick VG på högstadiet av den enkla anledningen att jag lyckades kombinera två faktorer; nämligen det faktum att jag kan låta och se smart ut och det faktum att jag som syslöjdsläraren uttryckte det "var bystfager" (Ja ni kan ju dra era egna slutsatser där.)

Nu tycks jag dock ha kört fast bortom alla rimliga gränser, ekvationen:

Obekväma frågor + obekväma antaganden + Obekväma verktyg + Obekväma samtal + Obekväma tårar + Obekväma svar + Obekväma känslor + Obekväma tankar =????

Vad tusan ska egentligen summan bli???

XO

Hur jag tänker när jag tänker

Jag tillhör helt klart den grubblande funderande typen, inget snack där!

Satt och funderade ikväll, efter ett långt tag kom jag fram till att jag tänker mer på vad jag tänker än kommer fram till nya saker, är ni med?

Jag menar; kommer jag fram till att jag tycker att en person är på ett visst sätt måste jag bryta ner mina åsikter i molekyler, jag måste komma fram till om jag har någon referens som liknar den här personen och om det färgar mina åsikter innan jag kan gå vidare till att reflektera över om jag tycker om personens röst om ögonen ser ut på ett visst sätt, hur personen rör sig och tilltalar andra.

Till slut har jag kommit så vilse i mina tankar  att jag inte längre minns om jag egentligen tyckte gott om eller illa om personen och vad som fick mig att börja fundera och så börjar det om igen. Känner jag mig osäker tillsammans med personen, tar personen mycket plats och får mig att känna mig obetydlig... Och här kommer fråga varför, varför, varför varför? Jag stångar mig nästan blodig i mina försök att komma fram till varför den här personen får mig att känna så...

Och så ger jag upp, kommer fram till att jag tänker för mycket och börjar fundera på vad jag tänker på hela tiden...

Om ni undrade varför jag är så kass på att höra av mig eller inbillade er att jag var sysslolös menar jag!

XO

Angående Avtryck!

 Alla måste väl någon gång ha mött en annan person och nästan i det ögonblicket vetat att han eller hon skulle komma att betyda mycket, på det ena eller det andra viset skulle man alltid komma ihåg den personen. Andra bara finns, så makalöst bra, så underbart nära.

Alla har vi väl den där systern som känner ens innersta väsen, som man kan ringa dag som natt, som lyssnar, som bjuder till skratt när du tror att du aldrig ska kunna skratta igen, som vet vart din gräns når och hur hon ska pressa dig lite, lite till så att du växer till en större mer tolerant person. Alla har väl minst en vän som man träffar så sällan att man skäms men som när man väl träffar kan plockat upp tråden och håll ett samtal som om det var igår ni senast pratade om det. Den där vännen som man kan anförtro sin mörkaste hemlighet, som man kan fnittra så där så att det killar i magen med för att i nästa stund gråta hejdlöst utan minsta känsla av skam. Alla har väl haft den där första pojkvännen som förväntades svepa med oss på ett rosa moln av sockersöta drömmar men vars förväntningar grusades duktigt av en verklighet som var något gråare. som lärde oss hur det kan kännas, som ville få oss att tassa ut och känna på det vuxna, det lite förbjudna.  Alla har välden där svägerskan som vet precis vad du behöver höra, utan att egentligen förstå hur viktigt det hon säger är! Som finns där som en tyst klippa, som man inte behöver be om hjälp men som man kan lite på om det skulle krävas! Alla har väl den där livspartnern som håller om dig på just det där sättet som ingjuter trygghet i din person. Som vaggar dig till sömn när du tror att inget någonsin kommer lätta/klarna/ljusna. Som viskar ljuva hemligheter i ditt öra och som vet vad du tänker genom att bara titta på dig.

Inte?

Jag har!

Idag sprang jag för första gången på 18 år en person som fortfarande får mig att le när jag tänker på henne, vars ansikte alltid finns om jag behöver plocka fram en glad tanke. Det var nästan lite overkligt, jag hade liksom stoppat ner henne i en ask och märkt den med "det förflutna" men nu fanns hon, leendet smittade fortfarande på samma sätt, rösten var lika varm och det enda jag kunde tänka på var vilken tur jag har som fick träffa henne igen och hur tacksam jag var för att hon med så små medel gjort så stort avtryck hos mig.

XO



Det finns läge och så finns det läge...

Ni vet sådana dagar när man skurar fogen mellan kakelplattorna i groventreen med en tandborste för att allt ändå är så tråkigt?

Nä kanske vet ni inte...

I alla fall, hade kanske inte någon toppendag och när jag hitade någonting som påminde om ett löjligt reklamtrick i brevlådan blev det kanske inte bättre...

Men när jag öppnade lådan och insåg att det var något helt annat spred sig en kittlande liten känsla av lycka i magen...

>

Men eller hur??

Kunde inte kommit mer lägligt!

Tusen tusen tack Kika!

XO

Ett,två, tre...Nu äter jag upp dig!

Helt apropå ingenting!

Haft en mamma-dag, febriga små gryn som helst inte förflyttat sig från soffan...Mer än när de kände ett behov av att färglägga parkettgolvet med tuschpennor, mata katten med makaroner (läs trycka ner makaroner i halsen på katten som skrek för sitt liv) käka stearinljus, låsa in sig på toaletten och smeta in varandra med bodylotion!

Vad jag gjorde? Hur menar ni? Innan, nja, vattnade lite blommor, tvättade och diskade lite så där...

Under tiden, jo men till en början var jag tämligen lugn, det rann över ungefär vid stearinljusen, då jag gav upp alla förhoppningar om att få någonting gjort och lovade barnen att vi kunde gå ut om de var ordentligt påklädda, jag skulle bara vika ihop tvätten först...Och där låste de in sig på toaletten!

Struntade i tvätten och sa något i stil med att jag skulle flytta till A-K (grannen) om de inte pallrade sig ut inom loppet av ett halvt ögonblick (ja jag pratar faktiskt så) varpå David vrålar bakom den stängda dörren "Näääää då blir pappa arg dig, Haha!"

I det läget ville jag vråla tillbaka att jag sket högaktningsfullt i det men vuxet/moget nog la jag band på mig själv och muttrade att glass skulle vara gott medan jag stack fötterna i stövlarna och gjorde mig redo för vilddjurens anstormning, som uteblev. Lite högre upprepade jag hur gott det skulle vara med glass. Varpå Nellan svarar "Ät du glass mamma vi äter upp det här blåa! Då låste jag upp dörren med en skruvmejsel!

30 minuter senare var vi ute och luftade aggressioner och orimligt höga energinivåer.

Perennerna fick sig en ordentlig omgång med sekatören och tuppen fick en ordentligt omgång av syskonen Gustavsson...

XO

Ett inte helt otippat inlägg..

Nu är det säkert knappast så att någon levde i villfarelsen att jag var oskyldig och orörd, jag menar jag hade trots allt tre ganska tydliga bevis som formligen skrek ut det motsatta. Trots det här firade maken och jag vårt bröllop fullt ut, lång vit klänning, den icke existerande orördheten till trots, för två år sedan!

När jag sitter och tittar på ungarna idag, framför allt pojkarna som idag är lika gamla som Nelly var då, är det enda som slår mig hur blåögd jag var som tyckte det var en bra idé att Nelly skulle agera brudnäbb för att i nästa sekund vara tacksam för att det åtminstone inte var tvärtom... att pojkarna var två år gamla och skulle agera näbbar och att det var Nelly som skulle döpas, det hade aldrig slutat vackert!

För er som inte var där är det är troligen osammanhängande svammel men ni som var där och kommer ihåg, har säkert samma bild som jag av Nellans rumpa när hon hängde upp och ner vid altarringen...I den stunden visste i alla fall jag precis varför man gifter Sig först och skaffar barn sedan eller åtminstonne besitter insikt nog för att hålla det på en mer lagom istället dundra på med 90 gäster!

Underbar dag att se tillbaka på och vara ytters tacksam över att man inte behöver ågteruppleva någonsin igen!

I alla fall, grattis till mig som fortfarande har världens bästa man kvar i ett hårt grepp. Hör av mig om ett år igen om det inte visar sig att han lyckat slita sig!

XO

En halv bok

Teoretiskt sett kan man troligen blogga om precis vad som helst, jag menar, norska terrorister (det är inte ok att skämta om det än va?) kan till och med blogga utan att någon höjer på ögonbrynen!

Jag står för att jag inte riktigt vet vad jag bloggar om eller ens varför, ett behov av att skriva av mig? Ja kanske men samtidigt skriver jag långt mer än någon av er någonsin kommer att få läsa, så det behovet fyller jag så bra på egen hand i alla fall.

Bekräftelsebehov kanske? Ja kanske det också men för att få bekräftelse måste man nog skriva inlägg som generera gensvar i form av kommentarer eller någon annan form av kontakt och helt ärligt, det är inte direkt så att kommentarerna duggar tätt på det här stället! 

De bloggar som jag själv läser, läser jag inte för att de har substans eller större medvetenhet om politiska lägen, ekonomiska kriser eller livsskördande svält i Afrika. För att jag inte bryr mig? Nej absolut bryr jag mig men någonstans undrar jag kanske hur det kommer sig att vi tyngs med skyldigheten att hållas oss ajour med precis allt som händer, alltid!

Personligen kan jag tycka att det finns saker som för min del spelar större roll för min hälsa, välmående och ekonomiska situation. För hur tragiskt det än är kan jag inte rädda varenda svältande unge på Afrikas horn, jag kan inte stå för att världen gjort USA till en supermakt som inte håller måttet.

Kanske är bloggandet en verklighetflykt? Absolut inte!

Kanske mer ett sätt att visa vem man är? Nej inte det heller!

Kanske någon slags amatörpsykologi? Kanske...Eller nä!

Vad kan jag då konstatera?

Kanske har jag skyldigheten att vädra åsikter och visa empati/sympati med människor runt om i världen (snacka om att det låter pretentiöst) men det gör jag så bra utan att leka pretto på en blogg.

Kanske borde jag lägga min tid på viktigare saker.

Kanske borde jag rent av skänka halva lönen till röda korset, UNICEF eller what ever! Kanske det men det skulle inte generar någon större summa i alla fall.

I stället väljer jag att säkra framtiden för mina ungar, jag väljer att att låta dem leva i villfarelsen att världen är en trygg plats att växa upp i. Jag ger dem saker de inte behöver, försöker hitta mer tålamod när det tryter och framför allt försöker jag pränta in hos dem att inget är lika viktigt som familjen!

Så jag är ledsen om det verkar som att jag inte bryr mig tillräckligt om viktiga saker men jag har faktiskt fullt tillräckligt med mitt eget!

Snapp, crackel, pop

När jag var liten fanns det sådana där klubbor som man doppade i en påse med små bitar och typ socker som när man sedan fick det på tungan liksom poppade och smattrade.
Vet ni vilket jag menar?
I alla fall fick jag syn på sådant förra veckan och tänkte att det där tycker ungarna säkert är super
roligt. Jag la undan det där till lördagsgodis (läs muta måndag, tisdag,onsdag, torsdag, fredag, söndag) och glömde bort det, tills jag skulle packa fika till vår lilla utflykt i fredags, tog med det och kände mig för en stund som världens snällaste mamma...

Ungarna tjöt av glädje när jag fiskad upp påsarna, sedan smakade de det och då såg det ut så här

Sedan såg det ut så här...

Ni vet barnprogramen med häxor och stora grytor som det liksom hoppar och bubblar i...?

Lite svårt att fånga på bild, i synnerhet då spannen är rosa, men de två små näbbgäddorna som ligger och trycker på botten  var inte överdrivet imponerade av ungarnas känsla för gränslös generositet...

XO

skrivbehov alternativt orbajsande

Jag vet inte riktigt vad det handlar om egentligen...

Svärmor brukar alltid säga att barn har skrikbehov och att det följdaktligen är helt normalt om de skriker lungorna ur sig eller inte slutar förrän de slutligen får en lätt lilla nyans i plytet.

Det är egentligen det enda jag kan jämföra skrivbehovet som kom över mig ikväll med, jag har egentligen ingenting (ingen nyhet förvisso) att skriva ner men gör det i alla fall, det är väl ungefär så jag ser på situationen med skrikande ungar, de gör det men vet egentligen inte varför...Typ, eller nåt...

Nähä, här bli inga barn gjorda, tack och lov kanske i och för sig men sluta kludda ska jag i alla fall...

XO 

Makeslöst eller makalöst..?

Har nu spenderat tre timmar av min makeslösa helg i soffan framför TV:n med ungarna, ingen bra dag/helg att vara gräsänka! Nåja vi masade oss ut i köket och slängde ihop scones, bara för att i nästa andetag få dem slängda över mig av tre galna ungar som i kör vrålar att det smakar bajs! Ingen bra helg att vara gräsänka alls faktiskt!

Gav efter för trycket och satte på en film

Ponyo

Om tanken är att den ska lära barn något om att vara miljömedveten och ta hand om vår stackars jord får jag lov att meddela att budskapet är en aning luddigt...Dottern är helt övertygad om att det handlar om en elak pappa, en prinsessa och en vacker "grabb" som gillar skinka!

Funderar på att klippa gräset, tömma poolen, rensa ogräs, skörda lite grönsaker, olja in utemöblerna ännu en gång, måla den sista trappan, tvätta eller rent av slå på stort och städa!

Men nej idag skiter jag i allt! Skiten smiter inte den lär finnas kvar tills jag tar itu med den!

Over and out!

Shopping alena..

Laddar för en runda in till stan, killarna behöver stövlar och gympadojjor. Brukar aldrig, faktiskt undantagslöst, utsätta mig själv för en shoppingrunda på egen hand med alla tre ungar men då det är killarna som behöver fotdonen har jag inget val...

Dottern är duktigt mutad med "den stora godisaffären" och selarna i tvillingvagnen är spända till max, ja jag har gjort vad jag kan för att det ska gå halvbra i alla fall!

Inskolning på dagis nästa vecka, någon som vet hur man få barn till att sluta nypas och bitas inom loppet av fyra dagar? Allt utom munkorg tas under övervägande!

XO

Vuxenvarning!

Jag hade så vansinnigt rätt om gårdagen, vackert väder, ljuvliga ungar och fina syrran...

Metade tillsammans ute på udden under flera timmar igår kväll och jag kan helt uppriktigt säga att det var första gången på väldigt länge jag kände hur det där välbehövliga lugnet landade hos mig, ni vet det där som gör att man faktiskt kan tillåta sig själv att sitta ner och njuta av stunden!?

Idag blir det förhoppningsvis ännu bättre då jag ska träffa arbetsterapeuten och byta ut den här otäcka skenan så att jag äntligen kan gör lite av de saker jag längtat efter sedan jag skulle ha gått på min semester, än är de inte för sent!

På måndag blir det sjukhuset igen och sedan har jag bockat av alla möten och telefonsamtal för en lång tid framöver, och jag känner mig så fantastiskt duktig, typ vuxen faktiskt!

XO

Önskar min rumpa såg ut som Teodors..

Med viss behåring undantagen..

En dag som börjar med "Bryr dig inte om dem Teodor, jag tycker att du har en snygg rumpa" börjar riktigt bra, önskar bara att den inte behövde börja 05.20...

Men vad gör det? Det här blir en fantastisk dag!

XO

Helt enkelt en förbaskat bra dag!

4 års kontroll med skruttan i morse, av erfarenhet vet jag att det vankas frågor  om mat- och magvanor då dottern varit konstant underviktig, därför hade jag förberett mig och gjort upp en mental lista över frågor om just det och eventuella svar på frågor BVC-sköterskan skulle kunna ställa...

Döm då om min förvåning när dottern skuttar upp på vågen, sköterskan läser av vikten mot sitt diagram och konstaterar att ungen stuckit iväg så pass på viktfronten att hon inte längre ligger på absolut lägsta viktkurvan utan "hoppat" upp en kurva, lycka!!!

Tvingat maken till vårdcentralen, kunde inte vara mer stolt över den bedriften, då jag trodde det kulle krävas tio vilda hästar för att dra dit honom.

Kvinnan jag pratade med igår då jag önskade köpa lite höns av henne och som igår menade att jag kunde få vänta en månad innan hon kunde könsbestämma dem,  ringde idag upp mig och tyckte att jag kunde få köpa några av hennes vuxna höns, hur gulligt är inte det!!

XO

Tok-Tuppen och Jag

Min tupp tycks ha fått storhetsvansinne...Eller så tror han kanske att jag är en protesterande höna som behöver tuktas!

Hur det än ligger till är det en ganska spännande upplevelse att jagas bort från hönshuset,över grusvägen vidare över gräsmattan för att slippa undan med ett nödrop då tokstollen höll på att pricka ungarnas gungställning!

Nåja, jag kom undan och tänkte att "han ska nog få veta att han lever om han försöker det där igen" Självklart skulle han försöka det igen så som jag kutade...

Gick ut för att hämta posten för en liten stund sedan, när jag tittar mot grönskaslandet ser jag hur hönsfamiljen ligger under vinbärsbuskarna, instinktivt tar jag ut svängen ordentligt när tok-tuppen burrar upp sig och kluckar oroväckande, men sen flög "själve fan" i mig, eller ja någonting. Trött på att bli hunsad blev det droppen som fick bägaren att rinna över. Gapar och skriker på tuppen om att han inte ska komma och tro att det är han som bestämmer. Tuppen stannar upp, helt klart inte beredd på motattack. Jag fortsätter min mono(dia)log och frågar honom om det är snällt att leka sadist...

Då kommer Bosse (grannen) ut, han ger mig en lång frågande blick och skakar sedan på huvudet..

Nåja, den mannen har säkert konstaterat att jag är stöpt i en form som inte längre godkänns.

I alla fall, jag vann!!

Tuppen gav upp och traskade bort till de andra som klokt nog lämnade tok-tuppen åt sitt öde med mig.

XO



Att ha "ont" i en handled är inte så illa...

Om man inte vill kunna:

1. Gräva upp rabbatter som planerat
2. Dela och plantera om perenner som planerat.
3. Vika tvätt.
4. Klippa gräset.
5. Hjälpa maken med den högst efterlängtade uteplatsen som nu tar form.
6. Faktiskt kunna hålla i dammsugaren när man dammsuger.
7. Scrappa.
8. Lyfta upp och trösta barnen när de är ledsna. (Framför allt det här!)
9. Sova utan att oroa mig över om jag kommer ge maken ett blått öga.
10. Duscha utan assistans eller en löjlig plastpåse över handjävlen!

Jo jag antar att det är en "sådan där dag" idag.

XO

En röd plastkanna...

David trycker ner legobiten i plastkannan

Jag pillar bort legbiten ur plastkannan

David trycker ner den blå legobiten i den röda plastkannan.

Jag pillar bort den blå legobiten ur den röda plastkannan.

David trycker ner den blå legobiten i den förbaskade röda plastkannan.

Jag använder saxen och pillar bort den blå legobiten ur den förbaskade röda plastkannan.

David trycker ner två blå legobitar i den (ja ni kan säkert föreställa er vilka ord jag vill använda här) röda plastkannan.

Jag får inte plats med saxen och David får ett "spel" när jag försöker förklara att han får ge tusan i att pilla ner legobitarna där de inte ska vara.

Jag använder en tesked och tänderna och får bort legobitarna ur den förbaskade röda plastkannan.

David trycker ner två blå legobitar i den röda plastkannan och kör lego-hinken över huvudet.

Jag får mota bort Adam som tycks anammat uttrycket "vilja, våld och vaselin" och rycker och sliter i Davids huvud för att ta tillbaka hinken som David helt uppenbart stulit från honom.

Tanken på Emil i soppskålen susar förbi men jag har igen spis/vedkrok och även om så vore hjälper det föga på plast.

Efter en halv burk body butter luktar David som ett litet blåbär och hinken släppte med ett "plopp"!

Jag pillar bort den blå legobiten ur den röda plastkannan.

David trycker ner samma förbaskade legobit i kannan som bara existerar för att reta mig till vansinne!

Jag pillar bort legobiten (maken skulle gråta om han ens misstänkte att jag kastade lego) tog den förbaskade kannan och hivaden den ut genom altandörren och vidare ut på åkern...

Jag misstänker att jag  om ett par timmar kommer att få dra på mig gummistövlarna och luffsa ut i åkern och leta reda på den men just nu bygger David lego-torn och jag kunde inte bry mig mindre om kannan!

Har er morgon varit lika rofylld?

XO

Skurken Rapporterar!

Jag är inte:

1. Missunsam
2. Falsk
3. Någon svikare
4. Egoistisk

Jag har inte:

1. Ljugit

2. Huggit någon i ryggen.

3. Sett till mitt eget bästa.

Tar jag åt mig när någon kallar mig allt det här eller anspelar på att jag faktiskt skulle uppfört mig som en skurk?

Inte mycket alls faktisk men det börjar bli ganska tröttsamt och uttjatat nu...

När det var förtydligat vill jag ägna en sekund åt att hylla vädret, underbara härliga höst!!!!

Jag dricker cappucino och målar med skruttans nya färgpennor, killarna käkar vaxkritor (i stället för äpple jag skurit upp åt dem) och skruttan skäller på dem. Ute kan vi inte vara men inne-mys är ack så härligt och underbart efterlängtat!

XO

Familjen Gustavsson på ICA...

...Den eviga följetången om mitt förhållande till ICA-butiken i Torsås samhälle!

Spenderade min tisdag med diverse kalas-förberedelser, målande, möte och middag hos lilla svärmor efter att hon vakat över mina/våra vilddjur.

På väg hemskulle vi bara stanna till på ICA för att köpa mjölk, kaffe och bröd. Det slutade i själva verket med korvbröd, godis och rostad lök..

I alla fall...

Slut på alla plan det över huvudtaget är möjligt tycker jag att vi inte behöver två kundvagnar för att dra runt tvillingarna, något som annars är standard. Vi sätter Adam somvanligen går under epitetet "den vilda" i kundvagnen, jag håller David i handen och Nelly springer framför kundvagnen som maken försöker manövrera utan att mangla ner henne fullständigt.

Till en början ser vi ut som en fullständigt välanpassad gullig liten (STOR) familj. Jag tror det gick över ungefär i samma ögonblick som ett paket med sådana där små äckliga ostar i färgglad förpackning landade i vagnen och jag känner att det är ganska svårt att hålla rösten på normal nivå och till min förskräckelse inte lägga mig på golvet flabba åt ungarna som springer runt som om de hade raketer fastspända på ryggen.

Andas!

Samlar mig, tillrättavisar och klistrar på ett ansträngt leende...

Vi tog oss igenom butiken avdelning för avdelning och kunde faktiskt se räddningen (kassorna) precis framför oss, då jag, familjens ljushuvud kommer på att vi måste köpa godis till ungarnas godispåsar, till det stundande barnkalaset. Vi stannar alltså till precis intill allt godis som de så lömskt alltid placerar intill kassorna. Angående det förresten, Är det för att plåga alla föräldrar, är det inte en tillräcklig prövning att ta sig igenom en handlings-runda utan katastrofer, varför måste det alltid toppas med det där förbaskade godiset?

I alla fall, snart haglar det godis i alla möjliga former över kundvagnen, maken plockar tålmodigt (??) ur och när han går för att lägga/hänga tillbaka en påse tar David det fina initiativet att köra sin bror i kundvagnen...

Någon som vet hur många små chokladpinnar det ryms i en kartongställning, ca 1.5 m hög och 20 cm bred?

Inte?

Efter att den blivit omkullkörd och jag och maken upplevt samma känsla av att någonting rör sig i slow-motion för att sedan blunda hårt och som ett mantra upprepa för sig själv "det här är inte sant, det här hände inte precis" för att tvingas öppna ögonen och inse att, jojjomensan, det hände visst, det ligger hundratals små chokladpinnar utspridda över hela golvet framför kassorna, klurigt hindrande allt vad förbipasserande hette innan vi legat och krypit runt på knäna och plockat upp dem, en och en....

Skulle kunna kyssa flickan i kassan dock, frågade henne om hon visste om någon någonsin blivit portad därifrån och hon svarar "Vi hörde inget,vi såg inget"

XO

Allt man kan önska!

När min dotter kommer ner på morgonen med John Blund i ögonen och bannar mig för att jag "glömmit" henne uppe, för att i nästa sekund lägga huvudet på sned och hoppa upp i famnen på mig för vråla "Jag älskar dig min mamma"

När maken kittlar David tills han bubblar av skratt, kippar efter andan och fnittrar fram "Jepp (läs hjälp)mamma, jepp" för att han låter som mormor och morfars gamla tax gjorde just när det där lilla "jeppet" bubblar fram.

När huset ligger tyst och jag inser att Adam har något för sig, det är aldrig tyst annars, och jag mycket riktigt hittar honom i köket där han puttat fram pallen till kylskåpet där han dragit ut lådan med godis och kex och skiner som solen med choklad runt munnen och långt upp längs armarna.

När jag tittar på medan barnen leker tillsammans i sandlådan och Nelly ger pojkarna instruktioner om hur man bygger slott eller bakar kakor.

När jag höjt rösten och tillrättavisat ungarna för ngt för att sedan återgå till det jag gjorde innan och hör hur David mummlar "mamma arg" och Adam svarar "JaaAAaaa"

Då vet jag att jag har allt man kan önska!

XO

You, with your words like knives and swords and weapons...

Som jag har nämt tidigare är jag smått beroende av musik.

Det gäller i synnerhet när jag står i köket, så idag när jag stod och bakade stod datorn på och jag sjunger intet ont anande med till en av Taylor Swifts låtar (fattar inte varför jag snöat in så fullständigt på henne...) och jag vill bara tillägga att jag inte inbillar mig att jag kan sjunga, jag var med i en kyrkokör när jag var yngre men det vara bara för att man fick åka gratis till Liseberg...

I alla fall, ungarna sitter vid köksbordet med varsin isglass och dottern ropar högt för att överrösta min skönsång(??????)

"Mamma du sjunger så vackert att jag får ont i öronen"

Mina slutsatser runt det uttaladet lyder; antingen är min dotter en naturbegåvning när det kommer till ironi och sarkasm eller så vet hon helt enkelt hur man levererar en komplimang, alternativt trodde hon kanske att det framkom att jag sjunger uselt...

Helt klart är det i alla fall att jag inte kommer att sluta sjunga med hur hemskt det än låter, får helt enkelt komma på ett sätt att kompensera dottern!

Mean

All you're ever gonna be is mean...

XO

Satsa några kronor på mig...

Jag vill gärna tro att jag tillhör kategorin; positiv på gränsen till odräglig, eller i alla fall ganska snäll och tam, inte alltför gnällig... Men just nu är det svårt att inte be någon äta upp sin fot eller stoppa huvudet i toastolen. De negativa beskeden duggar tätt och jag önskar bitvis att jag hade någonting jag kunde slå på hårt och länge...en sandsäck typ! Fast det är klart, då jag är halvt invalidiserad hade säkert läkaren och  övrig expertis fått en hjärnblödning på mig, men det är klart, fötterna är det inte fel, kanske skulle hitta något att sparka på i stället...

Jag tror gärna att jag är så jävla duktig, ja verkligen! Ibland tror jag fan att det inte finns någon som är så bra som jag. Jag tänker inte vara falsk nog att förneka det! Därför blir jag ofta ganska orättvis i min kritik till hur andra lever sitt liv eller till de beslut de fattar. Inte vackert men så är det! Just nu efterlyser jag någon som kan göra detsamma med mig, ruska om mig ordentligt, gärna ge mig en ordentlig omgång och tala om för mig vilken patetisk liten varelse jag är som inte rycker upp mig och inte låter mig slås ned av några motgångar!

Någon frivillig? Trodde inte det!

Nåväl, får lov att erkänna att jag har den goda smaken att avguda min make och mina barn och att min make har den goda smaken att inse vilket behov jag har av hans stöd just nu. Klamrar mig fast vid honom som om livet hängde på det och kan bara tacksamt konstatera att han är så mycket bättre än jag någonsin förtjänat!

XO

Kapitel två angående tuttar...

Tänkte fortsätta på samma stig som i förra inlägget, angående tuttar, bröst, pattar, what ever!

Var kanske lite fundersam efter lördagskvällen då man kan säga att min nattklubbs-oskuld på riktigt flög sin kos då jag "var ute" med syrran efter en aldeles förträfflig konsert. (Seriöst Ola Salo kommer snart att få en plats på min frikortslista, OMG!!!)

För det första främmande karlar som klappar en på baken, vad tusan handlar det om??? Deras händer har inte på min kropp att göra om jag inte ber om det! Där fungerade vigselringarna riktigt effektiv i ett avskräckande syfte dock!

För det andra, det var ju det där med tuttar, vad är det med karlar och tuttar??? Jag beklagade mig inför maken, över det faktum att somliga/vissa helt ogenerat stirrar rakt ner i urringningen och sedan flinar stort.

Maken funderar en stund och svarar sedan.

"Men älskling, män har liksom en tuttradar... ja... och du har ju tuttar..."

Tack för den televerket!

Tänker inte avslöja resten av samtalet....

XO

Bröstar mig för fullt...

När jag gick på högstadiet och hade syslöjd minns jag att jag skulle sy en klänning till något medeltidprojekt och att min stackars (????) slöjdlärare letade bland mönstren och blev väl mer och mer svettig för att slutligen basunera ut att jag var för "bystfager" (och jag trodde jag hittade på ord) Jo hon sa verkligen så, för att kunna sy en klänning enligt hennes mönster. Alltså hade min lärare stått och vrålat ut inför min högstadieklass att jag helt enkelt hade jävligt stora pattar, i alla fall var det så jag valde att se det när jag full av skam insåg att mitt projekt fick bli något som inte rörde mina bröst på något sätt....

På samma sätt höll jag på att förgås av skam när jag fick förklara för en läkare förra veckan att jag inte kunde få på mig BH:n med bara en hand och stolpskottet föreslår att jag kunde gå utan BH....Eller hur??! Jag stirrade på honom och funderade på att dra upp tröjan för att visa hon om exakt hur löjligt det skulle se ut, men....Nääää!

Tänkte för mig själv att hyfsat välammade tuttar i storlek grande utan BH bara kunde jämföras med sådana där öron, ni vet på den där hundrasen som ibland illustreras när de snubblar fram på dem men jag höll tyst...

Det är heller inte jätteroligt när dottern vrålar inne på ICA att pappa har sagt att mamma har snygga tuttar och man står i charken och stampar och bara vill lägga handen för ungens mun innan hon fortsätter med något om möjligt ännu värre. I stället svettas man som en idiot och ungen säger att hon också vill ha tuttar när hon blir stor men att de ska vara finare än mammas....I det ögonblicket dog jag lite!

Inte är det heller roligt när man springer på en karl som förklarar att man får skylla sig själv om någon stirrar på ens bröst om man nu har så stora tuttar och väljer att ha urringat....Du vet vem du är om du läser det här! Du står inte direkt på min lista över personer som levererat snyggaste komplimangen om vi säger så!

På min önskelista idag:

Silikon alternativt bröstreduktion

Munkorg till dottern alternativt något lugnande till mig...

Eller förresten definitivt lugnande till mig så att jag vågar sätta min fot på ICA igen...

Tillräckligt mycket skinn på näsan för att klippa till odräglia karlar...

BH som går att knäppa fram!

Någon som vet om ICA kör hemleveranser förresten?

XO

Angående vuxna och vattenfestivaler...

Följande kan konstateras angående gårdagskvällen/natten

1. Jag är en jäkel på att cykla!
2. D är sjukt stark och högljudd...
3. Min man har ett tålamod av guld!
4. X är X av en (minst) anledning...
5. Att samla en stor del av en liten kommuns vuxna invånare på ett inhägnat område är något som kraftigt bör övervägas innan man gör det en gång till...
6. Människor som man spenderade en stor del av sin skolgång tillsammans med och som knappt tilltalade en under de dryga nio åren som gick då man inte riktigt föll under rätt klientel, är ganska trista och slitna tio år senare!
7. Antalet gånger jag hörde ordet "tyst" (läs TYST!!!!!!) nådde oanade höjder...Eller hur D?!
8. Varför ska människor kramas så förbaskat när de fått alkohol i kroppen? Personligt utrymme tack! Har jag inte pratat med dig de senaste 5-10 åren kan du vara helt säker på att jag inte vill ha en kram!

Följande bör beaktas särskilt av de personer jag vet att jag tilltalade och troligen uppförde mig...flamsigt (jag vet inte om det är rätt ord men jag kommer till min poäng)



För första gången på dryga fyra år hade jag barnvakt åt mina underbara ungar för att ha roligt med min man och mina fina systrar. (Tusen tack för det!!!!)

Det är ingen hemlighet att jag var alkoholpåverkad och jag tycker verkligen inte att det är någonting att göra en stor sak av. Vad jag däremot vill göra en stor sak av är folk (tarvligt ordval här också) på riktigt tyckte att de hade rätt att titta på mig, utbyta blickar med min man och sedan skaka på huvudet åt mig! Eller hur? Vem fan gör så? Jag vill klargöra att jag var fullt kapabel att ta hand om mig själv och hade förbannat roligt under en kväll som främst koms ihåg för att jag skrattade så att jag hade ont i käkarna och njöt av att omgärdas av några av de finaste människor jag vet. Det ska inte solkas ner av att en hycklare inte kan se skillnad på fylla och glädje! Fine Jag tillhör definitivt den lättpåverkade skaran och blir helt enkelt förbaskat glad av ett glas vin! Jag var alltså inte redlöst påverkad då min man drog åt vänster och jag åt höger och du valde att utbyta blickar med min man, lägg huvudet på sned och sedan skaka på huvudet åt mig innan du själv styrde kosan mot öltältet för att hinka i dig mer öl! Vi undvek bara att krocka med bordet och min man råkar väga dryga 20 kilo mer än mig och är dessutom starkare än mig... DÄRFÖR vinglade jag till och fick ta stöd av honom!

En förebrående blick eller what ever till angående det och jag kan börja lista anledningar till varför du/ni helt krasst bara ska hålla snattran! (Märk väl hur jag undvek att skriva ut en svordom där!)

Med det här avklarat vill jag bara tacka mina fina systrar och alla andra inblandade för den roligaste kvällen på mycket mycket länge!

XO

Bitter-varning!

Försöker desperat hitta något positivt att skriva för att övertyga inte minst mig själv om att jag inte är ett stort tjurhuvud utan minsta hopp om förändring...

Gräver och gräver men...Näää!

Finns inget att skriva förutom att jag är grymt bitter över hur mina första två semesterveckor har förvandlats till mitt livs första (inte gravidrelaterade) sjukskrivning och att jag under minst fyra veckor ska smörja in min löjliga arm med någon ännu löjligare salva som inte får utsättas för solljus och att jag dessutom ska knalla runt med en skena under 4-5 veckor...minst!!!

Jag blir tokig!

Dessutom, tvingas jag sätta i mig en massa piller, vilket jag hatar!

Så , nej, idag finns det inte plats för annat än frustertade tårar, ett evigt dåligt humör och tre galna ungar som envias med att vråla "pappa sa" som argument på varje tillsägelse...

Vill du ha mitt liv, kom och ta det, idag är det gratis!

Min Lilla Hobby!

Tänkte bara att jag skulle slänga in ett bevis för min existens och även passa på att visa vad jag ägnar mig åt för att stilla pysselbegäret!

Nu är jag ringrostig och färläggningen är väl egentligen under all kritik men jag tror ni fattar åt vilket håll det lutar!

 

 

XO

Bloggrape

Jag älskar min syster mer än allt här i världen! Vilken tur att jag är hemma nu så hon slipper gråta över att jag sitter i mitt England ;)


/Stolt Syster, Linis

Welcome To My Silly Life!

För att en cykeltur på 4 km ska ta 1½ timme krävs det egentligen inte så mycket.

Det här konstaterade jag högst motvilligt under gårdagskvällen.

Jag är van vid att färdas by bike med Nellan i en stol bakom mig och killarna i en cykelkärra. Mycket smidigt på alla sätt och vis!

Igår skulle vi cykla genom skogen den dryga halvmilen för att följa med syrran som skulle spela match. När jag satte mig på cykel(jäveln) slogs jag av hur trögt det gick men tänkte att jag var snormätt efter middagen och att det skulle ge med med sig...Ja just det!

Ganska exakt halvvägs och alltså mitt ute i skogen upptäckte jag att det händer absolut noll och ingeting när jag trampar, det här efter att det successivt blivit mer och mer trögt att trampa.

Jag hoppar av med tanken att det säkert bara är kedjan som hoppat, och det är nu det riktigt roliga börjar.

Nr 1 Det är en jävla massa mygg i skogen!

Nr 2 Ungarna är inte stormförtjusta i att jag stannar. Med stormförtjusta menar jag här att det genast börjar sparka och vråla "dumma mamma" i kör!

Nr 3 Syrran måste cykla i förväg och lämnar mig följdaktligen ensam mitt ute i skogen!

Nr 4 Kedjan hade INTE hoppat!

Någon rostfri löjlig "plupp" som jag gissade hörde hemma någonstans på bakhjulets nav hade trillat bort.

Börjar ungefär här att tänka att jag måste andas lugnt och sansat och tvingar mig själv att räkna till tio

.

Fundera först på om jag ska vända och gå hem, men näää, hade bestämt med maken att vi skulle träffas på Norrvallen (fotbollsplanen) så jag tänkte att då vi mer eller mindre befann oss halvvägs att jag skulle gå, vilket till en början (läs fem meter) gick ganska bra...

Sedan lossnar cykelkärran, ja eller fästet till cykelkärran.

Där brister det fullständigt!!

Nellan vrålar att det går för långsamt, David ropar efter Lina och Adam frågar efter fotbollen sjuttioelva gånger inom loppet av min långa, långa svordomsramsa.

Ringer maken och svär ännu mer (läs skriker som en jävla galning) maken som i sin tur undrar vad han ska göra åt saken då bilen står på verkstad och lastbilen mer eller mindre var ett plockepinn som han och D höll på att montera ihop igen.

Jag andas igen och biter mig i tungan, någonstans långt inne (förbannat långt in) hör jag  en liten röst som säger att det faktiskt inte är hans fel.

Ringer här mamma och leverera ungefär samma visa, kanske lite mildare...mamma som lovar att lösa det hela, ska ringa upp strax igen.

Lägger på, svär en liten ramsa till, som om det skulle göra något bättre, kom på att jag hade släppt ner Nellan och upptäcker nu att ungen är borta (!!!!!!!!!) vart kunde hon ha tagit vägen liksom?

Ett äldre par passerar och tittar på mig som att jag vore sinnesjuk! De hade säkert hört mina svordommar på långt håll...

Ser hur myggen käkar på killarna som börjar se ganska lidande ut och vrålar efter Nellan att det fanns troll i skogen, hon kom snabbt tillbaka....

Kikar lite till på kärran, fästet och remen och tänker för mig själv att det vore själva faaaan om jag inte skulle klara mig själv. Plockar ur killarna ur kärran, big misstake!

Lyckas fästa kärran med säkerhetsremmen någonstans där man absolut inte ska fästa den och tänker att det går säkert bra, bara vi går.

Mamma ringer upp mig och vill veta vart vi är, jag säger att jag löst problemet och ber om ursäkt för att jag strular som vanligt.

Märk väl, jag är sjukt medveten om hur sanslöst korkat det här var. 

Lägger i alla fall på och börjar traska, försker få ungarna att gå någorlunda raskt så att myggen inte ska festa loss på oss ordentligt.

Nellan bryter ihop, benen höll visst på att gå av...eller hur!

Sätter henne i stolen och tänker att så länge killarna vill gå så går det ju bra i alla fall.

Killarna ville inte gå längre, när syrran fick åka insåg de att gå var en slags utdragen tortyr från deras hemska mamma.

Funderar på hur fasiken jag ska lösa situationen när killarna står och drar mig i varsitt byxben och ihärdigt upprepar "åka åka åka åka" Slänger ett par blickar på cykelkorgen Ooohhh, ja, precis det! Hystar upp dem och går en liten bit till.

David sparkar ur Adam, jag fångar Adam och cykeln välter.

Nästan som i ultrarapid fångar jag upp David och tar emot Nellan med benet innan jag sparkar och slår på cykeln en stund.

Ger fulla fan i om det var lämpligt eller inte. Sätter killarna i kärran, Nellan i stolen och går sedan.

Och det hela gick förträffligt!

Nellan höll tyst, killarna satt som små ljus och jag insåg att jag var  tvungen att ringa maken och be om ursäkt, gjorde nästan det, ringde och talade om att jag hade lugnat ner mig igen!

Missade 20 min av fotbollen, är för tillfället en cykel fattigare och vet inte riktigt hur jag ska övertyga Nellan om att det inte finns några troll i skogen...Annars tycker jag kanske inte det hela var så farligt så här dagen efter!

XO



Svärmor och jag on tour!

Har efter ett rejält psykbryt spenderat dagen med svärmor, vill bara poängtera att hon INTE föranledde det här brytet,mest livet i helhet som gav mig  käftsmäll igår och om sanningen ska fram var dagen och sällskapet förbannat välbehövligt då jag jag egentligen bara ville gräva ner mig.

Anledningen är väl den att sommarhalvåret i Gata betyder att jag i stora drag får nöja mig med att träffa maken i fem-minutersintervaller och om jag har tur en hel dag i veckan...

Jag kan inte nog poängtera att det här inte är ett sätt att visa mitt missnöje över situationen, läs inte in för mycket i det här nu FFS!

Men ibland blir det lite för mycket när jag  är lite för trött lite för länge med lite för understimulerade barn!

Igår var det definitivt en sådan dag!

När maken är smidig nog att ringa och leverera följande mening: "Ja, du kommer inte gilla det här men jag ska köra (läs jobba) i morgon" efter att jag faktiskt knappt sett röken  av honom sedan i måndags, ja, då blir det helt enkelt lite för mycket.

Utökar man dessutom ekvationen med den lilla, lilla detaljen att jag gått av ett nattpass och inte kunnat sova en blund...Ja, då brister det helt enkelt.

Alla ni som har sagt att det vore intressant att se mig arg eller inte tror att jag på riktigt kan. HAAHAHAHAA!!! Säger jag bara.

De gånger jag förtryckt ilska pga min egen ovilja att behöva be om ursäkt för något jag eventuellt säger i stridens hetta kom ut i ett svep och jag är rädd att jag idag/imorgon har ganska mycket att be om ursäkt för... Bara att tugga i sig antar jag!

Meeen, då dagen utvecklades till något mysigt, givande och hmmm, oväntat kanske, ja

då kan jag inte gnälla i alla fall!

Nu vill jag inte att någon ska inbilla sig att det här är något allvarligt eller tycka att jag hänger ut min "stackars" man, fullständigt onödiga reaktioner!

Hade det varit allvarligt kan jag garantera att jag inte hade slängt ut det på min taffliga lilla blogg  och tro mig jag hade aldrig skrivit något orättvist om min man. Vad som levereras är bara sanning och till er som eventuellt tycker att jag är orättvis; walk a mile in  my shoes!

XO

Otrogen...

Tror jag måste ta och inleda vissa överläggningar med min kära make...

Jag vet inte hur det är med er men jag antar att ni som är gifta är säkra på era partners?! Jag kunde inte vara mer säker på min och jag vet att det är ömsesidigt. Jag kan med enorm, typ gigantisk säkerhet lova att otrohet oss två emellan är något så främmande att det aldrig skulle förekomma (och då räknas inte lastbilar eller något annat dieseldrivet in i ekvationen)...Även om vi ibland bjuder in till tämligen tvivelaktig jargong när det kommer till just den biten!

Vad vi däremot alltid har varit överens om är så kallade frikort, jag har alltid haft ett och maken har haft tre så länge jag kan minnas, samma!

Nu har jag dock kommit fram till att mitt gamla frikort börjar bli lite trist, därför planerar jag att byta ut honom mot något lite fräschare, maken brukar inte var omöjlig men det känns som en god idé att ta upp ämnet innan jag byter, jag vill ju inte hamna i onåd med honom...

I alla fall, tänkte dela med mig av den lilla raringen...

Mitt Frikort to be!

Om någon undrar så, ja det är pojken i mitten, han med gitarren och mikrofonen...

Nu när jag sitter här och funderar känns det ändå lite orättvist att maken har tre, jag borde ju faktiskt kunna unna mig i alla fall en/ett till...Inte sant?

För att jämna ut det hela skulle jag kunna tänka mig snubben i det här klippet också...

Veckans bubblare

Ok, om det nu fortfarande är någon som tror att det ligger någon som helst substans bakom mina uttalande här ovan, det är fritt fram att lämna en kommentar så lovar jag att reda ut eventuella oklarheter...

XO

Rekord-dag!

Hörde på radion i morse att de diskuterade rekord, idag mina vänner har jag slagit ett eget rekord...

I antalet klipska idéer som utfaller inte helt klipskt i praktiken...

1. Att i ett lite svagt ögonblick ge dottern en märkpenna och en katalog och kläcka ur sig följande "Om mamma får gör färdigt det här kan du sätta en liten prick vid de saker du önskar dig när du fyller år?", Tanken här var förstås att dottern skulle sitta som ett litet ljus, vilket hon förvisso gjorde och sedan när jag var färdig skulle hon följa med ut i trädgården och helt ha glömt allt om födelsedag och "allt" hon ville ha...För så går det ju till!?
2. Ge barnen varsin håv med förevändningen att de kunde fånga/jaga fjärilar...Hahaaa..Det var roligt en halv minut sedan kom mina gatsmarta ungar på en annan mycket roligare lek. Nämligen se hur många av mammas blommor som står kvar om man klipper till dem så hårt man kan...Efter en ordentlig omgång från främst dottern fann jag till  min förskräckelse att stormhatt, stockros, rosenkrage och riddarsporre fått ett helt nytt,  kanske lite exotiskt (?) utseende! Inget jag uppskattar!

Nu mottaget jag mer än gärna konstruktiva tips på hur jag kan sysselsätta mina bedårande små monster så att jag kan få gräva mina rabatter innan jag får spader fullständigt!

Och nope nix och nej tack för tips om sele, lekhage och elstötar...Har redan funderat över det här och efter noga övervägande kommit fram till att inget av det i alla fall skulle fungera...

Music update!

Det finns vissa saker jag inte tååååål, som får mig att vilja kräkas eller vända ut och in på mig själv, ja faktiskt!

Det finns fler saker som gör mig galet lycklig och sprallig, vi börjar med det förstnämnda tycker jag!

Innan jag börjar är det lika bra att jag ber Lina om ursäkt, jag vet att du älskar

Jag måste ringa Carina

men det går helt över mitt förstånd hur någon klarar av att lyssna på det där utan att uppfatta det som något annat än tortyr, seriöst någon får hellre rycka bort mina tånaglar än tvinga mig att lyssna på det där!

Det gör ont i öronen att lyssna på och ont i ögonen att se på!

Hittills tror jag inte att jag har sett eller hört en dansbands sångare som inte kraftigt överskattat sin egen utstrålning, karisma eller förmåga att ta en enda ton rätt, i alla fall inte alla tre samtidigt!

På riktigt, varför skulle jag vilja kolla på en överviktigt karl i alldeles för liten skjorta och cowboy hatt som sjunger på skittaskig svengelska?

Och kom inte och säg att det finns självdistans eller ironi där inte, den gubben går inte!

Ok,ok hade jag kunnat/viljat/orkat bry mig om att lära mig att  dansa såååååå kanske kanske att jag skulle finna något som helst intresse i den här för mig fullständigt irriterande, överflödiga, urvattnade genre men...Nääää!

I stället är jag ordentligt biten av ett envist country-kryp....Ja, eller hur!?

You belong with me

Jag vet att det kanske kan vara lite udda att jag säger att jag inte vill titta på en karl men gärna kollar på en blondin som hoppar runt i sin säng med en hårborste i högsta hugg men det är inte riktigt min poäng och väljer ni att hänga upp er på småsaker har ni inte bara gått fel utan ordentligt vilse...Och ja, helt ärlig stör jag mig på att killen/pojken/mannen ser ut som en liten barnrumpa vilket de alltid gör i krussidull-videor!

 Jag har tidigare hävdat att jag inte är någon romantiker av det mer storslagna slaget men...lite vardagslycklig kan väl unna sig av att bli av lite fjortisromantik i alla fall?!

Och ja jag inser att det är stereotypt och bla bla bla men...min blogg mina regler!

Dagens regel lyder som följer:

Vill jag racka ner på en "artist" utseende helt utan grund för att i nästa sekund hävda att jag inte bryr mig om det samma hos en annan är det helt ok!

Ville mest konstatera att det är grymt bra gräsklipparmusik och betydligt bättre att gå och nynna på än "tonight I'm fucking you" vilket lätt blir ganska pinsamt...Helt annat inlägg!

XO