Eftermiddagen och kvällen har jag och knoddarna ägnat åt att montera nya rullgardiner i sovrummen, jag menar hur skulle det se ut om barnen inte hjälpte sin mamma med något så väsentligt...
Mitt upp i det kaos som rådde, medan jag försöker tygla humöret, förhindra att ungarna stimmar ner för trappan eller trillar ut genom ett fönster eller bryter nacken då de dråsar ner från en säng... Ja alltså, jag har aldrig påstått att jag inte har viss brist på impulskontroll när det kommer till att bubbla fram nya skrämmande tankar om hur barnen slår ihjäl sig eller varandra... I alla fall, mitt upp i det här, har barnen viss iver när det kommer till att vara behjälpliga, och då allra helst när det kommer till den vansinnigt spännande skruvdragaren. När jag tröttnat tycker jag att barnen kan smita ner och hämta varsin banan.
Det blir väldigt tyst en stund och sedan hör jag hur de knatar först ner för trappan och sedan upp i rasande fart. Upp i hallen och sedan in i sovrummet rusar David och pockar på uppmärksamhet från moi som just då kämpar med balansen på en alldeles för liten pall.
David: mamma mamma, Adam har skruvdragaren.
Medan han rycker och sliter i byxbenet på mig tror jag för att ögonblick att jag lyckats svälja en skruv.
Jag: F*n, J*klar....Ja ni vet...så fortsatte jag en stund medan jag skyndad ner för pallen.
David: Eller, det var en bulle förresten.
Jag: En bulle?
David: Men den lät som en skruvdragare.
Eller hur?
XO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar