Ni vet när man liksom tror att det inte finns ens den minsta gnutta glädje, när hoppet sedan länge känns förbrukat, när tillvaron fylls av förtvivlan och misstro... Eller ni kanske inte vet, synd, ni kunde lärt er något av det...
Ibland blir det lite som en tornado i huvudet på mig, i synnerhet när jag upptäcker att även om jag är trygg i min lilla bubbla, att jag själv mår oförskämt bra, att andras tragedier obehindrat stormar omkring och rycker undan allt som de finner trygghet i.
Det är då jag önskar att jag kunde vara överallt och ingenstans, stänga av mina egna känslor och bara förmedla lugn, trygghet och tillförsikt till de som törstar efter det.
Till er i min närhet som jag vet kämpar på ett eller annat sätt, det här riktar sig direkt till er.
Ibland kan jag kämpa med att hitta orden, vill inte involvera mig för djupt för att smärtan ibland kan bli övermänsklig, jag kan vara rädd för att om jag tillåter mig att visa att jag känner eller bryr mig, att jag då ska slukas helt och inte ta mig upp. Därför vet jag att jag ibland kan uppfattas som kall eller som att det inte är någon idé att vända sig till mig då jag "har så mycket med mitt eget"
Vad jag vill säga är att ni finns hos mig, på djupet såväl som på ytan, jag tänker på er och önskar att jag kunde sända er lite styrka eller mod, eller kanske lite hopp. Vad helst ni än kan tänka er behöva för att resa er ur situationen ni befinner er i.
Vad jag vidare menar är att inget, hur hemskt det än känns eller ser ut, inget knäcker er om ni inte ger er tillåtelse.
Det kan kännas "motigt" men leta reda på den där lilla strimman hopp, se om ni inte kan hitta någon ljusning, ta tag i det och håll i det hårt, släpp inte taget för tillsammans kommer ni att ha er livs åktur framför er, om ni tillåter det.
Tillåt er att grabba hoppet, tillåt er att hitta något som gläder er, tillåt er att vilja le, tillåt er att stå upp för er själva, till åt er själva att se på er själva och vara stolta över det som gör er till er.
Tillåt er själva att gråta, slå hårt på något som tål det, skrik, stampa, svär. Tro bara inte att det räcker även om det hjälper för stunden.
Tillåt er själva att känna er ynkliga, vilja bli omhändertagna eller bortskämda, tro bara inte att det är något som kan bestå.
Framför allt, tillåt ingen att sätta sig på dig, knäcka dig eller leva ditt liv i ditt ställe.
Jag är säker på att ni själva vet om det är till er jag riktar det här, troligen är det här den enda gången ni kommer höra (se) mig yttra det här, det är liksom inte riktigt min grej att visa hur jag bryr mig.
Ville bara att ni skulle förstå hur viktiga ni är för mig!
XO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar