Middagsdags igen

"Jag har plockat min middagsmat" säg den meningen om ni kan utan att ljuga! Nåväl vet inte vad maten blir men helt klart står det att den kommer bestå av potatis, rödbetor, morötter, mangold, sparrisärter samt sockerärtet, bara för att jag kan och vill. Betvivlar emellertid att det kommer ätas upp, fast det är klart om jag struntar i kött, öhhh, och sås, sallad och dricka så kanske jag kan trycka i mig tillräckligt för att slippa rester i morgon. I morgon vill jag nämligen plocka lika mycket till...

Lördagkväll i Gata

Panzanella nicoise ett glas rött och privilegiet att spendera lördagkvällen i sällskap av maken. Jag vore dum om jag klagade.

Dotterns vilja att göra rätt...

Dottern kommenterar gärna, i morse kom följande under våra bestyr i badrummet.

Hon liksom lyser upp och plirar på mig och utbrister lyckligt;

"Wow mamma du är inte en jättetjockis nu, bara lite tjock, har du tur blir du snart lika vacker och underbar som jag!"

Öhhh, tack tror jag...?

XO

Angående dagens utsikter

Ok, jag gillar att planera och jag kräver kontroll.

Det blir polsk riksdag i huvudet på mig när dagar börjar som den här, humöret leker sitt eget liv och jag ägnar större delen av tiden åt att bita mig i tungan, tills jag hunnit hinka i mig obscena  mängder te. Nu sitter jag och försöker låta bli att leka moralisk barometer och i stället ägna mig åt mitt egna, det går väl så där kan jag erkänna. 

Tänker låtsas att jag är författare och ägna mig åt min senaste "bok" i stället. Alternativt städa eller förbereda mig för mötet i eftermiddag, eller träna eller umgås med barnen... 

Troligen mitt livs paradox

Så här är det, jag har funderat igen, jag vet inte hur eftersom tankarna i mitt huvud formar sina egna vägar.

Jag tror att det handlade om att jag försökte skingra mina tankar, muntra upp mig själv kan vi kalla det, under gårdagskvällen.

Jag inventerade i tillfällen då jag visste med mig att jag jag skrattat mig till inkontinens och kom fram till följande svar: Jonas Gardell! Man kan kanske tycka att tankarna skulle sluta där och att jag helt enkelt skulle nöja mig med att "youtubea" sagda man. Men inte om man heter Johanna.

Då sticker tankarna iväg till min egen man (vilket iofs är ganska bra).

Jag kommer fram till att det absolut sexigaste jag vet är en man som får mig att skratta, men så funderar jag vidare, Jonas Gardell må vara det M.I.N.S.T. sexiga jag känner till. 

nu mina vänner visste jag att jag upptäckt en s.k paradox i min teori, en teori bör helst existera utan paradoxer och det enda som egentligen biter på det är det sunda förnuftet eller logik.

Så, jag kommer fram till att jag tycker att det är sexigt med män som får mig att skratta eftersom en sexig man en gång fått mig att skratta (fråga mig inte vem, det här är bara en teori) och att jag då format min åsikt efter vad något har sett ut att vara och inte vad det egentligen är.

Översättning; jag tycker att min man är sexig, han får mig att skratta.... Ja, punkt!

Om ni inte trodde mig innan då jag sagt att mina tankar kan skena bortom rim och reson alltså...

XO

När tragedierna avlöser varandra...

Ni vet när man liksom tror att det inte finns ens den minsta gnutta glädje, när hoppet sedan länge känns förbrukat, när tillvaron fylls av förtvivlan och misstro... Eller ni kanske inte vet, synd, ni kunde lärt er något av det...

Ibland blir det lite som en tornado i huvudet på mig, i synnerhet när jag upptäcker att även om jag är trygg i min lilla bubbla, att jag själv mår oförskämt bra, att andras tragedier obehindrat stormar omkring och rycker undan allt som de finner trygghet i. 

Det är då jag önskar att jag kunde vara överallt och ingenstans, stänga av mina egna känslor och bara förmedla lugn, trygghet och tillförsikt till de som törstar efter det.

Till er i min närhet som jag vet kämpar på ett eller annat sätt, det här riktar sig direkt till er.

Ibland kan jag kämpa med att hitta orden, vill inte involvera mig för djupt för att smärtan ibland kan bli övermänsklig, jag kan vara rädd för att om jag tillåter mig att visa att jag känner eller bryr mig, att jag då ska slukas helt och inte ta mig upp. Därför vet jag att jag ibland kan uppfattas som kall eller som att det inte är någon idé att vända sig till mig då jag "har så mycket med mitt eget"

Vad jag vill säga är att ni finns hos mig, på djupet såväl som på ytan, jag tänker på er och önskar att jag kunde sända er lite styrka eller mod, eller kanske lite hopp. Vad helst ni än kan tänka er behöva för att resa er ur situationen ni befinner er i. 

Vad jag vidare menar är att inget, hur hemskt det än känns eller ser ut, inget knäcker er om ni inte ger er tillåtelse.

Det kan kännas "motigt" men leta reda på den där lilla strimman hopp, se om ni inte kan hitta någon ljusning, ta tag i det och håll i det hårt, släpp inte taget för tillsammans kommer ni att ha er livs åktur framför er, om ni tillåter det.

Tillåt er att grabba hoppet, tillåt er att hitta något som gläder er, tillåt er att vilja le, tillåt er att stå upp för er själva, till åt er själva att se på er själva och vara stolta över det som gör er till er. 

Tillåt er själva att gråta, slå hårt på något som tål det, skrik, stampa, svär. Tro bara inte att det räcker även om det hjälper för stunden. 

Tillåt er själva att känna er ynkliga, vilja bli omhändertagna eller bortskämda, tro bara inte att det är något som kan bestå.

Framför allt, tillåt ingen att sätta sig på dig, knäcka dig eller leva ditt liv i ditt ställe.

Jag är säker på att ni själva vet om det är till er jag riktar det här, troligen är det här den enda gången ni kommer höra (se) mig yttra det här, det är liksom inte riktigt min grej att visa hur jag bryr mig.

Ville bara att ni skulle förstå hur viktiga ni är för mig!

XO

Tjockisbekymmer i Gata

Grannen har lite svårt att förstå delar av mitt trädgårdsintresse. Deras trädgård består till större delen av en pedantskött gräsmatta och lite gamla fruktträd. De har dock koll på det mesta som händer här inne och för varje rabatt jag/vi gräver upp skakar de på huvudet, med vissa muttrande ord som "du är inte klok" .

När jag så färdigställde den senaste rabatten på baksidan var det med viss bävan jag berättade det hela för A-K. Som väntat skakade hon på huvudet åt mig men skrattade mest.

 Den reaktionen som förvånade mig var Bosses. Han gick runt med grästrimmern men när han hörde att vi pratade om något stannade han upp och jag kunde nästan se hur öronen viftade på honom. 

När jag var färdig utbrister han "Ha, vad var det jag sa Ann-Kristin de skulle skaffa en till" Jag hann för ett ögonblick tänka att såååå stor nyhet var det väl inte så att han behövde lysa upp som ett barn på julafton. Tills han fortsatte vill säga.

"När kommer den, ganska snart va?" 

Här pekar Bosse på min mage och jag inser att vi inte pratar blommor längre.

"Tyst med dig, gubbe,vi pratar om hennes rabatter" väser A-K

Om jag kände mig dum gissar jag att Bosse kände sig som en åsna, han startade i alla fall grästrimmern utan ett ord till och A-K skrattade ansträngt ända tills jag försvann därifrån. Med mina tre barn som aldrig kommer bli fyra barn. (Om någon nu spekulerade i huruvida Bosse hade rätt!)

Om någon undrar så ska piller-vikten bort och den ska bort NU!

XO

När kameran kommer till sin rätt!

Om det är sant att en bild säger mer än tusen ord, eller förresten ord är överflödiga...

Grönskande glädje

Vet inte säkert vilket som känns bäst, att hitta något så vansinnigt snyggt i trädgårdslandet, som bilden visar eller höra barnen tjattra "mer mamma mer"när vi mumsar på de allra första sockerärtorna för säsongen. Förresten , någon som vågar gissa vad det är för grönsak vi fångat på bild?

Smygneurotiska jag...

Hoppade nästan ur brallorna för en stund sedan, ibland arbetar hjärnan långsamt men när det väl börjar snurra där uppe tycks det mesta ta spinn så att det sjunger i nervtrådarna. 

Måste varna er, skriver inlägget på två munnar vin så håll i er för att hinna med här;

Kommer ni ihåg Ally McBeal? Smått neurotiskt advokat ständigt med musik och dansande bebisar i huvudet?

Hos oss var det Tv-serien som gjorde att mamma tämjde på gränserna angående när lampan skulle vara släckt på kvällen (Herregud vad gammal jag håller på att bli) Såg i alla fall fem minuter av ett avsnitt härom morgonen utan att reflektera särskilt runt det. Men ikväll när jag damsög, som vanligt med hörlurarna runt huvudet som en annan byfåne, och musik på öronbedövande volym (Hello Tinnitus) 

Alltså det här är så långsökt att jag inte riktigt vet hur jag ska knyta ihop säcken. Jag skulle inte påstå att jag ser dansade bebisar eller diggar loss tilll "Hooked on a feeling"  (Det vore ju stört på riktigt!)

Jag skulle inte heller påstå att jag har ett ledmotiv eller en låt som fungerar som ett mantra i huvudet.

Vad jag skulle vilja påstå är att jag för varje liten sak har en särskild sorts musik som jag nästan per automatik slår på vid olika givna tillfällen. Inte särskilt konstigt egentligen så varför jag nödvändigt skulle dra upp den här parallellen vet jag inte riktigt, kanske mest för att bevisa att jag inte är särskilt störd kanske. Om man jämför med en fiktiv kvinna påhittad för att få oss alla smygneurotiker att må lite bättre.

Så till poängen då, en lista!

Egentligen är jag nog ganska känslig för ny musik, radiohits som jag kan spela sönder på några dagar och sedan få spykänslor av så fort jag hör den igen. Ungefär som med Kristina Lindberg, detta anskrämliga skämt till sångerska, förlåt, anskrämliga, pinsamma skämt till sångerska ska det ju va! (Fast henne har jag förstås aldrig själv spelat)

Ok, back till listan då.

Som jag sa delar jag gärna in musik i genre efter när jag lyssna på den och även om jag gärna lyssnar på nytt finns det några stadigt återkommande favoriter som jag vänder mig till dagligen (tror jag!)

1. Taylor Swift, orubblig här, till er som inte upptäckt henne; Vakna dönickar!

2. John Mayer, 

3. Tim McGraw

4. il Divo

5. Kelly Clarkson

Ok listan skulle kunna göras längre, men poängen skulle liksom försvinna på vägen.

På något besynnerliogt sätt är det här musik som återkommer utan att jag tröttnar. Musik är för mig bitvis synonymt med syre men syre är värdelöst om  man inte förvaltar det rätt. 

För mig är musik en livlina när jag inte själv kan sätta ord på hur jag tänker eller känner, när koncentrationen sviktar eller när jag behöver sluta mig i min egen bubbla. 

Ovanstående lista kan utvecklas på följande sätt;

1. Taylor, började jag lyssna på främst på grund av hennes träffande texter. Här får jag utrymme att andas, jag kan till stor del texterna utantill och de fungerar nästan som ett uppslagsverk, jag kan antingen förstärka eller utplåna en känsla genom att låta mig själv landa i låtarna.

2. John Mayer, lite samma sak men här finns det nästan givna tillfällen snarare än känslor. Sitter jag vid pysslebordet nynnar jag troligen på en av hans låtar eller om jag måste frammana lugnm inombords.

3. Tim Mcgraw, herregud säger jag bara, behöver jag en anledning till att dra lite på smilbanden hittar jag det här, samma sak om jag behöver lite extra "pepp". ovärderligt!

4 Il Divo, de på listan som funnits med längst, fungerade som "badkarsmusik" då vi bodde i lägenheten men senare som lite av en "triggare" . Svårt att förklara men om något har legat och gnagt som jag inte riktigt har kunnat precisera eller om jag känt att jag måste dra ur mig gråten (Som när morfar gick bort) så plågar jag mig med det här. Jag har riktigt taskig koll på större delen av texterna men det fungerar ändå.

5. Kelly Clarkson då ; Jag-är-så-förbannad-att-jag-inte-kan-prata-utan-att-säga-något-jag-måste-be-om-ursäkt-för-musik. Ofta använt verktyg! Alternativt använt vid städning eller promenader, på CT:n.

Nähä, nog med den här analysen, ha en tokmysig fredagkväll, det ska jag ha, vid pysselbordet men min buddie Tim!

XO

Tillfälliga sambos

Är inte helt säker på hur det här gick till, eller min del av det hela har jag förstås koll på men hur det kommer sig att maken snubblade över de här små raringarna är jag inte på det klara med. Teorin kan sammanfattas med två ord; oansvariga skitstövlar! Ja den lite längre versionen lyder; troligen övergivna, möjligen avkomma till en vildkatt, men nä, tror inte de hade följt med hem eller trängts under klänningen med Våfflan. Nu har de fått genomgå en smärre chockartad upplevelse, då de tvättats, avmaskats, avlusats, behandlats mot fästingar och öronskabb. De är nu i respektabelt skick och älskas redan högt här i Gata. Lillstrumpa och Systeryster är dock bara här tillfälligt. Vi har huset fullt och hoppas att de båda får komma till ett hem som kan erbjuda värme och trygghet. Fast hjärtat skriker; STANNA!!!


XO

Man får väl ångra sig...

Fast egentligen var det väl ingen som trodde på det där om att jag skulle sitta med en bok. Vart skulle all den kittlande rastlösheten då ta vägen?

Läser

Barnen leker, solen skiner, vinden fläktar och jag tillåter mig själv att se förbi alla måsten. Ska förkovra mig i en god bok och njuta av den här dagen, så det så!


XO

Don för person

Angående det tidigare inlägget; nej jag menade inte alla kvinnor i den åldersgruppen!

back to buisness.

Efter mycket övervägande och funderingar har "vi" bestämt oss för att skaffa lite inneboende igen, med andra ord så ska hönshuset snart befolkas igen.

Därför har jag ägnat dagen åt att tömma, sopa, skura och måla där ute.

Jag och barnen alltså...

Helt ärligt, jag har inte en aning om hur jag egentligen tänkte, kan ha varit något bohem-halvpedagogiskt försök att uppmuntra genom "learning by doing" typ.. Eller nja, det lät bra i huvudet i alla fall.

Det hela gick ganska bra fram till jag öppnade färg-burkarna och gav barnen varsin pensel med uppmaningen

"Hjälp till att göra det fint för kycklingarna nu" 

Barnen nappade på idén... Jag menar varför inte, kanske hann de tänka att nu har mamma blivit galen fullständigt...

Det här med en stoppknapp, varför är jag inte utrustad med en sådan?!

Det slutade med att Adam hade färg upp till armvecken, Nellan fick ett totalbryt för att hon fick färg på kläderna (Det hjälpte föga att jag försökte övertala henne om att det faktiskt inte gjorde något då det var "fixar-kläder" hon hade på sig) samt att David kastade sin pensel på mig för att som han sa "Det funkar satan inte att måla på väggjäveln" 

I samma veva kom Björn hem, han skriker sällan men jag tyckte mig höra ett litet pipaktigt skrik smita mellan läpparna på honom när Adam stack iväg i full  kareta mot honom.

Barnen följde med pappa in och innan färgen tog slut hann jag i alla fall måla det halvvägs...

XO

Oss generationer emellan

I know that I´ve got issues but you're pretty messed up too.

På samma sätt som maken utbildat mig i trafikvett med ord som "alla andra är idioter, den enda som kan köra bil är Jag (läs du)" har jag lärt mig att ingen annan kan handskas med en gräsklippare som Bosse eller att konsten i att tjura sig till saker är gravt överskattat. 

På samma sätt har jag lärt mig att man inte kan lära gamla hundar sitta, i det här fallet pratar vi om kvinnor i spannet 1-2 generationer äldre än mig själv och då i min direkta närhet.

Jag har lärt mig att trots att jag är 28 (huga!!!) gift, trebarnsmamma, med ett hus, trädgård, bil, katter (och snart ett litet gäng höns,) att jag sköter min ekonomi, inte finns med i något straffregister samt tror mig ha ganska så rejäla värderingar och hyfsat hög moral och lojalitet mot mina nära.

Trots allt det här finns det fortfarande vissa tveksamheter kring huruvida jag är vuxen eller inte (från ovan nämnda generation)

Man ifrågasätter om jag ger mina barn tillräckligt med grönsaker, om jag borstar deras tänder tillräckligt noga, om de får leka tillräckligt, om de leker tillräckligt stillsamt för att inte göra sig illa, om jag är tillräckligt kärleksfull och öm i mitt förhållande till min man, om jag lagar all mat från grunden, om jag saftar, syltar och lägger in efter gammal novis, om det alltid finns bullar i frysen, om jag kan lagar, lappa och lägga upp kläder, om jag syr gardiner etc på egen hand, om jag vet exakt vilken behandling en specifik fläck kräver för att försvinna, helst kunna reflektera över hur sagda fläck kunde hamna på kläderna, tvätta, torkar, stryka och mangla tvätten, om jag kan hantera stressen som uppstår när man inte kan putsa fönster pga regn eller strålande sol, om jag prioritera rätt när det kommer till vilken syssla som bör göras rätt. Jag ställs till svars om barnen låter för mycket i sociala sammanhang som kalas eller vid tillfällen då vi beträder mataffärer, jag förväntas hålla tillräcklig "pli" på barnen och den frihet jag vill ge dem uppfattas som ett bevis på att de är ouppfostrade. det är inte tillåtet att låta dem vara med och fatta beslut om vad vi ska äta till middag eller hur många dagar i veckan vi äter sötsaker. Det är helt ok att ha en åsikt om precis vad som helst!

Så nu undrar jag, eller förresten jag vill lyfta på hatten åt alla de kvinnor som föddes vill mirakelmänniskor för 60-70 år sedan, framför allt till den främmande kvinnan som tyckte det var ok att ta ett utav mina barn i armen när mina barn ville ha varsin nummerlapp till charken och hon uppenbarligen själv hade väldigt bråttom. 

min avundsjuka vet inga gränser när det gäller till hur ni tycks jonglera dagarnas sysslor med bravur, jag undrar i mitt stilla sinne vart ni har lärt er allt om detta. Men framför allt undrar jag varför ingen tog sig tid att lära er lite vanligt folkvett, hur det kommer sig att ni tycks stå långt över oss alla, kanske har någon felaktigt glorifierat err och invaggat er i någon skev verklighetsbild av att om man är tillräckligt duktigt kommer man undan med att vara rejält fräck och oförskämd.

Jag betackar mig för den här sortens generalisering av oss yngre och väljer att tala för i alla fall för mig själv när jag säger att jag duger förbaskat bra som jag är!