Kontraster i Tillvaron!

Tänkte jag skulle förtydliga mitt missnöje över hur det ser ut nere i viken för tillfället!

Å ena sidan har jag den här utsikten som jag bara vill beskriva som himmelsk!

Å andra sidan har jag det här att vila ögonen på...

Förutom dottern i vagnen finns det inget himmelskt över det!

XO

He´s Back!!

Nellan: "Mamma, mamma sällskapet sitter i ryggen!!" Överlycklig över upptäckten!

Jag: "I ryggen?"

Nellan: "Jaaaaa,han är tillbaka, är det inte underbart?"

Jag: "vad gör han i ryggen?" Tycker inte alls att det är underbart!

Nellan: "Du sitter på hans plats" Eller hur!? Självklart gjorde jag det!

Har i alla fall lärt mig att sällskapet är en han...Fattas bara att det är en pojkvän, då jäklar!!

För övrigt: Vad fasiken är det för seglivad förkylning/flunsa som fått fäste i Gata...

Ungarna hostar tills de kräks, vägrar äta och bara gråter,gråter, gråter....

 Jag är döv, maken kan inte prata, fucking underbar kombination!

Maken: "konstigt jag har knappt någon röst"

Jag: "Va? Du får prata högre, jag hör inte!"

Maken: "Jag kan inte prata"

Jag: "Va??"

Maken pekar på halsen och gestikulerar vilt samtidigt som han mimar för att förtydliga att han inte kan prata.

Jag: "Va???"

Maken: "JAG ÄR HES!!!"

Jag: "Jaha, jag hör inte så bra!"

XO



Dagens Lista Nummer 5 i ordningen.

Har idag kommit fram till att jag ibland kanske vill lite för mycket, lite för snabbt och lite för mycket på en gång... Är hysteriskt trött och vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det faktum att min dygnsrytm börjar återgå till det normala, där har den inte varit de senaste sju-åtta åren...

I alla fall, när man strosar runt på IKEA under några timmar med familjen är det lätt att komma på saker som gör mig tacksam eller skulle jag kanske kalla det lättad.

1. Att se hur andra mammor får ett bryt på sitt/sina barn kan räknas som sjukt befriande för en annan mamma på bristningsgränsen.
2. Dotterns gatsmarta kommentarer som; "Mamma herre gud vad mycket skräp det finns" Pekar på en kundvagn och skakar på huvudet innan hon fortsätter "Aldrig i hela mitt liv att jag behöver det i hela min värld". Snälla, snälla, snälla gör så att hon behåller den attityden tonårstiden igenom också!!
3. Maken som kommer på att tvillingarna behöver nya kuddar...Ja, för er som inte känner mig är det här säkert något fullständigt sinnessjukt, men det faktum att han lagt märke till att killarna vuxit ifrån sina små kuddar är stort här hemma!
4. Dottern igen ; "Mamma, du är ganska prinsessig idag, vacker och underbar" Vet inte vad jag har gjort för att förtjäna den ungens härliga komplimanger men gudarna ska veta att de sitter som en smäck!
5. Syrran som ringer och insisterar på att få bjussa på käk, übergravida syrran som är den vackraste el gravido jag vet!
6. Tvillingarna satt i sin "nya" vagn hela tiden, alltså under vårt nästan tre timmat långa besök på det stora varuhuset slapp jag jaga dem under så mycket som en sekund!!!!
7. Nellan sa "ursäkta" till en tant som hon råkade köra på med kundvagnen. (Ja jag vet att jag tjatar men mammahjärtat svämmar över av stolthet ikväll)

XO

Att koka soppa på en spik...

Faktum är att när jag börjar med ett blogginlägg har jag som regel ingen aning om jag vad jag avverka för ämne, ungefär när jag har kommit så här långt brukar det lossna eller så sår jag ett litet frö som börjar gro och växer fram till en hyfsat ok tanke hos mig...eller åtminstone en tanke!
Ikväll är det ganska kört, skulle kunna skriva om min kväll och låtsaatt den har varit intressant, men vem vill egentligen lyssna på en halvt förbittrad småbarnsmamma som mer eller mindre tuggar fradga över vårdcentraler och förkylningar, inte maken i alla fall, han somnade nyss mittjag  uppe i ett vad jag trodde var ett intressant samtal om mitt senaste gardininköp...Fan vad tråkig jag måste vara!

Har tagit oss igenom den tuffaste veckan på länge, sjukt sjuka barn som gråter, kräks och hostar ikapp.
Har fullkomligt sugit i mig kontakten med omvärlden på jobbet och den lilla vändan på ICA i eftermiddag för att kompensera för den totala isoleringen in övrigt. Mer eller mindre tvingade med dottern på en promenad med vagnen igår. Mutade med grannens hästar, ni kan säkert föreställa er scenen som uppstod  hos grannen när varken han eller hästarna fanns på plats, funderar på att ta tag i min lilla telefonfobi så att jag kan ringa och reka med honom innan jag bestämmer mig för något sådant igen.

Vi hittade i stället ett väldigt spännande vattenhål som vi stod och glodde på en stund innan vi bestämde oss för att ta en tur runt udden istället eftersom det var mörkt i skogen. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det faktiskt var mörkt nere vid viken och ute vid udde också... Fick emellertid mitt straff för att jag tvingade ut det stackars barnet. På en liten grusväg dök det upp en man (bodde ni här skulle ni förstå hur ovanligt det är) fullständigt svartklädd och med en fart som påminner om den som afrikanska maratonlöpare har. Tänkte för ett ögonblick att jag inte var hans hare och sedan skrek jag rakt ut varpå han stannade och glodde på mig som att jag var helt galen... När jag förstår att han inte ska mörda mig eller brotta omkull mig stammar jag som en idiot att det ska ju inte finnas någon nere bland sommarstugorna nu. Pinsamt nog fanns  både han och fler där upptäckte jag när flera stugor var upplysta, ännu mer pinsamt var det när han bestämde sig för att slå följde med oss... Hur fan kallpratar man med någon som nyss nästan sprungit omkull en och som jag, om jag haft det ,garanterat hade pepparspreyat hela vägen ner i skorna???


Fick ihop ett inlägg av ingenting idag också, det är det här som kallas att koka soppa på en spik, kanske inte särskilt aptitlig eller mättande men dock en soppa!

XO

Feberyra!

Det är inte någon hemligehet att det här med barnuppfostran av den könsneutrala versionen inte är min grej, pojkarnas rum är knallblått med bilar,lastbilar och traktorer på hyllorna. Nellans är chockrosa (gör ont i ögonen om taklampan är tänd) med blommor, dockor och teserviser. Jag har valt det och barnnen och maken har väl mer eller mindre fått gilla läget. Fast jag ska inte påstå att det faktiskt har varit några klagomål. Käderna jag köper och klär mina barn i är regel typiska flickigt eller pojkigt (seriöst, jag tror inte att flickigt och pojkigt finns i en enda ordbok). Varför vet jag inte och faktum är att jag får fler frågor om varför jag alltid klär killarna likadant än varför jag klär Nellan i rosa och tvillingarna i blått.

Skit samma, det här inlägget skulle inte alls handla om det här, utan snarare vilka val jag gör utifrån det här och vilket bottennapp jag lyckats med.

Ärligt talat, jag har väldigt svårt för att neka barnen något när det uttryckligen ber om det. Har jag ingen bra anledning till varför jag borde säga nej så säger jag nästan uteslutande ja. Så när jag och Nellan skulle skynda oss igenom en tidigare nämd stormarknad för ett par veckor sedan och hon får syn på en vägg med filmer styrde vi givetvis dit. Det faktum att det var en kanonstor vägg med filmer från golv till tak gjorde det svårt att missa den. det faktum att det fanns två filmer att välja mellan borde gjort saken ganska enkel. Filmerna var "Bamse och den flygande mattan" samt  "Barbie i Tummelisa". Bamsefodralet var urtrist i någon grå-brun-grön nyans och Barbiefilmen är så rosa att Nellans rum blir blekt i jämförelse. Nåväl, JAG HATAR BARBIE!! och tyckte att det sälvklara valet var bamsefilmen. Det är då jag inser att jag har förstört min dotter för all tid och evighet, ungen ska nämligen bestämt ha Barbiefimen. Till saken hör att de här filmerna var på specialpris och kostade 29:- vilket innebär att jag i praktiken kunde köpt båda två och undvikit en diskussion men där drar till och med jag gränsen. Ungen ville inte ha barbiefilmen av någon annan anledningen än det enkla faktum att fodralet var rosa. Jag hade lovat henne en film och jag hade lovat henne att hon skulle få välja vilken och när jag tänkte efter så lät inte tanken på tummelisa helt fel,  så vitt jag minns var det bara "starzinger" som överträffade Tummelisa när jag var yngre.

Några dagar efter det här skulle filmen invigas...och, ja egentligen, just nu känns det idiotiskt att skriva ett blogginlägg om en barnfilm men seriöst mina barn har ganska många filmer och jag trodde verkligen att botten var nådd för länge sedan. Jag bevisades motsatsen duktigt mycket! Vilken skit! Jag menar Tummerlisa är ändå något av en klassiker skriven av en erkänt begåvad författare, hur i hela friden kan en sådan slakt av något så rart tillåtas! När jag insåg att Barbie även fanns som "Barbie i de tre musketörerna" fick jag huvudvärk och bestämde mig för att barbiefilmen skulle läggas långt, långt in i ett skåp och glömmas bort, när Nellan idag i en stund av feberyra började storgråta för att hon saknade Tummelisa hatade jag mig själv för att jag någonsin köpte den där förbannade filmen, nu har den gått 18 (ingen överdrift, inget skämt) gånger idag och jag vill bara ta ut den ur DVD spelaren och bryta eländet på mitten alternativt kasta ut den på åkern och hoppas att bonden mejar ner den när han kommer och plöjer upp den!

Kontentan då, jo könsneutralt kanske inte är så dumt i alla fall...eller att handla själv!

Jag kan inte låta bli att bli lite nostalgisk, högkvalitativt ´"barnprogram"

Starzinger

XO

Varning för sentimentalitet!

Märklig lördag i Gata, har jobbat i natt och borde verkligen sova eftersom jag ska jobba i natt också.

Emellertid fnns det vissa ekvationer som är förbaskat svåra att få ihop. den som lyder: Sjuk Nellan + 91 års firande slutar oundvikligen med att maken får ta tvillingarna och åka på kalas medan jag stannar hemma och leker wonder woman. Sömn är överskattat !

I ett försök att hitta energi drog jag på flickebarnet X antal lager ytterkläder och tog en vad jag trodde skulle bli en härlig långpromenad i vårsolen.

Nåja vårsolen var underbar men när vi kom ner till viken påmindes jag om vilken rent förjävlig kommun jag bor i.

För att göra en lång historia kort; När maken och jag köpte huset för fyra år sedan hade vi letat ganska länge, att o i en lägenhet var inte riktigt vår grej. När jag hittade det här huset hos mäklaren hade vi säkert avfärdat det ganska fort om det inte hade varit för min ganska sentimentala sida som gjorde sig hörd. När vi hade vägt för och nackdelar mot varandra var det väl egentligen bara det faktum att huset ligger 500 meter från där min morfar föddes och lika många meter från campingen och den plats där jag spenderade min barndoms bästa somrar,som slutligen fick oss att skriva under pappren.

För något/några år sedan började kommunen diskutera en utbyggnad av det kommunala vatten och avloppsnätet. Vilken kan tyckas vara en bra idé. Jag skulle kunna dra upp alla turer om priser och tvång som har cirkulerat och väckt ganska starka känslor hos de som faktiskt inte har råd att bo kvar här.

Det som hände när vi tog min lilla promenad var att jag slogs av att alla sentimentala anledningar till att jag ville bo här effektivt har jämnats med marken, både bokstavligt och bildligt talat. Viken påminde bara om en lervälling med stockar och sten liggande som plockepinn! Skogsdungen var skövlad till marken och det syntes bara lite rester av sly som de tydligen missat. Vägen fanns inte ens kvar, asfalten var bortgrävd och jag fick zickzacka mig fram mellan de djupa pölarna och rören som låg utspridda överallt. Parkeringen till badplatsen var borta och överallt stod det gula, äcklig, fula maskiner.

I den stunden förbannade jag ivrigt Torsås kommun, EU-lagar om strandskydd och Svevia som alldeles uppenbart inte har råg i ryggen att säga nej till ett så vidrigt uppdrag som att fullständigt demolera en så vacker vik och udde.

Det mest intressanta är att campingens servitut på vägen från badplatsen till campingen har upphört, vilken i praktiken innebär att om inte någon markägare runt campingen ställer sin mark till förfogande så kommer man inte kunna komma in på campingen när denna öppnar i maj. fullständigt lysande Torsås kommun, återigen visar de hur de gärna motarbetar den lilla företagaren, fullständigt jävla lysande!

XO

Vad är väl en förmiddag på ICA maxi...

Jag vet inte hur det är med er andra, men jag älskar att storhandla, som jag har sagt tidigare älskar ag att planera och inför den månatliga storhandlingen kan jag skriva på min inköpslista under en veckas tid samtidigt som jag inför "skåptömmar-vecka" Inget populärt begrepp här hemma!

När man som jag har bästaste syrran ever kan man dessutom bli av med tvillingarna under några timmar och passa på att skämma bort Nellan med lite mamma-pappa tid vilket inte annars förekommer.

Väl på ICA maxi, vilket är standard då jag är förälskad i självcanningsapparaturen följer vi en noga uppgjord procedur. Det hela börjar med att makens telefon ringer konstant då människor inte riktigt är bekanta med att han inte jobbar, vilket han faktisktinte gör just när det vankas storhandling då det ofta kräver två kundvagnar. Storhandlingen som jag har sett fram emot hinner bli ett irritationsmoment redan innan vi hinner bestämma oss för om vi ska ha plast eller papperskassar eftersom jag måste slåss mot en skur av envisa telefonsamtal. Ofta är jag beredd att ta telefonen från maken och be personen i andra änden fara och flyga men eftersom min person och det faktum att jag inte ens svarar i telefonen om jag inte vet vem som ringer, hindrar mig effektivt. Maken ler hela tiden och uppför sig lite som en hund i strypkoppel när vi plöjer oss igenom blöor, välling, tvättlappar och alla andra tusen attiraljer som måste "blippas" in mer än en gång. När Nellan och jag har stått framför ställningen med nagellack och dividerat vilken färg hon har och inte har i kanske fem minuter börjar makens tålamod emellertid tryta och han blir mer och mer rastlös, han ler fortfarande, men ack så ansträngt!  

Jag är säker på att om vi besökte stormarknader tillsammans med annan tidsintervall än den vi har så skulle vi inte längre vara gifta, vi skulle förmodligen stånga oss blodiga mot varandra.

Maken är arbetsnarkoman och effektivitet är hans filosofi så när jag låter Nellan sköta scannern och "blippa" in varorna, heeeeela tiden, kokar han nästan och när jag tittar bort vet jag att han mimar svordomar. Elak som jag är ler jag oskyldigt och förklarar att barn lär sig genom upprepning och att det är nyttigt för motoriken, (vilket jag förstås inte har en aning om, fullständigt påhittat!!) då svär han högt och låtsas att han måste leta reda på någonting från listan. Listan är det förresten bara han som följer. Väl framme i affären är den totalt bortglömd från min sida och känns inte alls särskilt viktig längre. Någonting som maken hatar, han hävdar bestämt att det är slöseri med tid att skriva den och slöseri med energi att gräla om den. Han menar att om det har hamnat på en lista har det gjort det för att det fanns en anledning. Jag hävdar att det har hamnat därför att jag har tänkt något men eftersom jag har glömt vad jag har tänkt är det inte så noga. Eftersom det är jag som har tänkt och eftersom det är jag som har skrivit listan "vinner" jag i regel med det argumentet även om jag är väl införstådd med makens totala missnöje. 

Jag har en förkärlek till att handla under morgonen eller förmiddagen, slipper trängsel och puckon som kör över hälarna med kundvagnen. Hur svårt an det egentligen vara att hålla sig undan från någon annans fötter? och ännu hellre, kör man på någons hälar, tår eller knän, hur svårt ska det då vara att haspla ur sig en ursäkt? Till och med jag ber om ursäkt i det läget. Lagom efter mjölkdisken börjar vi slå vad om huruvida vi kommer att få packa upp varorna igen eller om vi bara behöver checka ut. Maken lovar mig som vanligt middag om vi får plocka upp varorna och jag lovar att inte betala middagen om vi bara behöver checka ut. I kön kläcker maken slutligen "det skulle inte förvåna mig om vi åker dit" Jag blir generad och blänger tämligen ilskt på honom och väser åt honom att vara tyst varpå han stirrar tillbaka som om jag tappat allt förstånd fullständigt. Jag försöker viska åt honom att han inte kan stå och säga så, någon kan ju tro att hälften är stulet. Då tycker maken att han är skitrolig och höjer rösten lite "Tyst någon kan höra dig, jag vill inte åka fast" I det exakta ögonblicket har jag absolut noll och ingen humor och funderar allvarligt talat på varför jag älskar honom som en dåre. Kanske för att jag är just en dåre?

Eftersom jag är ganska bra på att svära är det just det jag gör innan jag hotar med något fullständigt barnförbjudet och lyckligt inser attt det är vår tur att betala.

Vi "åkte inte fast", maken lever fortfarande och skåptömmar-veckan är officiellt avslutad!

XO

Jag ger upp!

Jag antar att det är det här som kallas karma; Att jag lägger energi på att klämma ur mig att jag hatar gnäll, alltså, eftersom det just nu är det enda jag består av. Tillsammans med halsont, öronont, huvudvärk, hosta, ögonrinningar, nysningarna från helsingland och feber...Allt konkret tänkande har försvunnit sin kos, kanske för att jag har snytit ut allt som kunnat finnas innanför skallbenet och att det just nu ligger och stirra på mig i form att ett jättelikt berg av näsdukar! Ja, jag är gnällig i dag, so what!!

Jag är ungefär lika trevlig som en enda stor hög med snor just nu...

WTF..Nellan slickar på pojkarnas fötter, nu kan vi lägga till kräkfärdig på gnällistan ovan...Nåja, än så länge har jag inte hört någonting om "sällskapet" man får vara tacksam för det lilla... Hör ni passivt gnäll till och med, jag lär mig snabbt!

En annan sak som faktiskt är fullständigt förjävlig (ok pallar ni inte svordommar har ni kommit helt fel!)

är det faktum att det är onsdag och preimär för Grey's Anatomy. Tror ni inte att det är en katastrof kan jag upplysa er om att det är precis vad det är.

För ett år sedan var onsdagar synonymt med att Lina, fina lilla Lina kom hem hit. Vi lagade en fulständigt lysande middag tillsammans och även om jag är fullständigt hopplös att laga middag tillsammans med, med mina kontrollbehov så stod hon ut med mitt humör. Middagen avnjöts efter att ungarna lagts och under tiden maken jobbade längre eftersom vi skulle få vara ensamma. Sedan hade vi drinkkväll framför TV:n då vi passade på att äta alldeles för mycket onyttighter.

Ikväll får jag sitta själv och titta på den där förbannade TV:n utan någon som sitter i den andra soffan och analysrera sönder programmet på samma irriterande sätt som jag själv. Hur skulle det kunna vara roligt lixom??

Karma igen kanske? Fast det skulle betyda att karma slår till innan mit gnäll. Men WTF ska man tro på karma kan man kanske lika gärna tro att den är tillräckligt utveckald för att fungera på det sättet!

Så vad jag vill ha sagt; England är säkert förbannat trevligt men idag har jag jävligt svårt för att vara objektiv nog för att vara glad för lillasysters skull då jag allra helst skulle simma till det där förbaskade landet, ta henne på ryggen och simma tillbaka hem med henne igen!

Jag är ingen hemsk människan men livet är förbannat mycket roligare när hon är här hemma, så enkelt är det. Jag är snarare en patetisk liten människa som har gjort mina syrror till mina bästa kompisar.

Skulle gärna dra hit den andra men hon är lite för gravid för drinkkväll och mitt tjat!

Kanske finns utrymme att ångra sig när det gäller gnäll trots allt. Jag menar det finns gnäll och så finns det gnäll. Gnäll med en djupt liggande anledning kanske kan vara ok, trots allt...?

XO

Fyrabarns mamma, jag?

Ikväll tänkte jag dela med mig av den totala förvirring som utbröt vid matbordet igår.

Det där med mat ro har maken och jag gett upp för länge sedan men vi strävar ändå idogt efter att barnen åtminstone ska sitta kvar på/i sina stolar tills alla har ätit upp, därför utbröt det genast en ganska hätsk diskussion när Nellan började skruva på sig och helt enkelt vägrade sitta kvar. Till slut gastar ungen att hon "måste hämta sällskapet" Maken och jag tittar på varandra, fullständigt clueless och med en suck tillåter jag henne att hämta "sällskapet" mest för att jag ville stilla min nyfikenhet. Vad som händer är följande: Nellan går fram till soffan, sträcker fram handen, som att hon verkligen förväntade sig att någon skulle ta den. Vi  hör hennes mono/dialog; "kom nu sällskapet, mamma har gjort middag, du förstår väl att du måste äta annars får du faktiskt ont i magen!" Sedan kommer ungen tillbaka till köksbordet, hela tiden med handen utsträckt som om någon höll i den. När hon kommer fram spännert hon blicken i mig "Duuuu, mamma, vart ska sällskapet sitta egentligen?" Maken och jag bara gapar och stirrar förmodligen riktigt riktigt dumt på varandra över bordet. Hur tjutton gör man lixom. Tanken på att läxa upp stumpan för att det var fult att ljuga for genom huvudet som en första impuls men den la sig ganska kvickt igen. Att uppmuntra det kändes helt galet, ändå hör jag mig säga "sällskapet kan sitta på stolen bredvid din".  Nöjd med det svaret sätter sig Nellan på sin stol och gestikulerar och pekar åt "sällskapet" att sätta sig på stolen bredvid hennes. Nu dyker nästa problem upp; "Sällskapet" måste självfallet också få en portion mat! Eller hur!? Allra helst ville ag nu bara skratta åt situationen som bara kan beskrivas som något av det mest bisarra jag har upplevt än så länge. Jag kämpar och lyckas på något sätt behålla fattningen när jag föreslår att "sällskapet" kan smaka maten på hennes tallrik för att se om hon/han tycker om det innan jag tar fram en tallrik till. "Sällskapet tyckte emellertid inte om min matlagning och Nella åt upp det på egen hand. Hela tiden ivrigt samtalande med "sällskapet" om ditten och datten.

Kvällen fortgick på samma sätt, sällskapet skulle ha pyjamas, borsta tänderna och ha sin egen snuttefilt, fantastiskt nog visade hon prov på enastående föräldraskap och någonstans i all förvirring kunde jag inte låta bli att känna mig lite stolt, på ett högst skruvat sätt vill säga!

Naivt nog inbillade jag mig att det här kanske skulle "gå över" efter att hon sovit och att det skulle vara bortglömt idag. Ha!! Det räckte med att hon kom innanför dörren efter dagis idag och det var redan aktuellt igen. Idag kändes det hela dock mer genomskinligt då "sällskapet" var fikasugen och tyckte att jag skulle hämta syltkakor i frysen...

Sitter nu och leker amatörpsykolog och försöker komma fram till om Nellan är tillräckligt smart för att inse att det här är någonting hon kan utnyttja till sin fördel eller om det är så att jag helt enkelt har blivit fyra barnsmamma och att familjen har berikats av vår helt egna lilla Mollgan...

XO

Mello!!

Inte helt otippat kommer dagens inlägg att ta upp någonting som ligger helt rätt i tiden - Mello!!

Vet inte om det är det faktum att allt som tidigare befann sig innanför skallbenet på mig nu ligger i X antal näsdukar och att jag tenderar att feberyra en aning men jag har en bestämd uppfattning om att det egentligen bara fanns en riktig läckerbit i kvällens program, för vem kan motstå hunken, Adam, Allsing. Skratta för guds skull nu inte, jag är allvarlig!

Sedan kan ni föreställa er min reaktion när jag fick syn på Ola Salo i samma fodral från omslaget till "we are the ark" trodde jag skulle dö här ett slag...sedan dök Christer Sjögren upp. Är det någon som sett det omtalade soffhoppandet Tom Cruise stod för hos Oprah Winfrey? Nåväl det ligger säkert ute på Youtube. Kolla det och byt sedan ut Tom Cruise mot mig i ett rödvitrandig tokstort nattlinne, näsa som matchar nattlinnet färgmässigt och håret åt alla håll och kanter. Där har ni mig när Ola Salo dyker upp. Föreställ er nu Ronja Rövardotter och rumpnissarna. Jag stirrar dumt på TV:n och kan bara få fram "varför då, då?" Märkbart besviken på herr Sjögrens medverkan och det faktum att karln tyckte att en Scorpions T-shirt kunde mäta sig med Ola Salo (underbara OLA) i lila kroppsstrumpa. Hur tänkte SVT där lixom?

Är det förresten bara jag som tycker att Marie Serneholt och Rickard Olsson ser ut som en Sverige-lagom version av Barbie och Ken?

I övrigt vet jag inte vad jag ska tycka om den här cirkusen, jag är ett troget fan av Melodifestivalen och har en förkärlek till att prata mig igenom bidragen och analysera sönder dem i molekyler. Orkade inte det ikväll dock men vem bryr sig!

En kort sammanställning av mina tankar efter kvällen!

Jag vill bara förtydliga att jag inte sysselsätter mig med att rösta och troligen inte anses ha någon anledning att yttra mig så här, men som så många andra hävdar; vi lever i ett fritt land!!

Låt oss gå igenom kvällens bidrag, så får vi se om ni vill ge mig en spark i baken, men för all del, tycker ni inte som jag är det välkommet med en kommentar!

Brolle

Hur fan hamnade han längst ner?? allvarligt talat, han borde fått röster, om inte annat så för att han är så förbaskat snygg, vart är alla (förlåt förlåt förlåt för mitt ordval) klimakteriek*ta kvinnor som  i vanliga fall brukar hålla honom flytande? Har han blivit för gammal? Eller vad??

I min värld skulle han kanske inte vinna men han hade förbaskemig inte i botten att göra, och hörs sen!

Lyckades BTW lura i Nellan att han var en prins och att hon skulle bli prinsessa om hon gifter sig med honom någon gång. Får hitta på en lösning till de framtida problem jag så effektivt skaffade mig där!

Danny

Tack gode gud för att inte den jönsen gick och vann!! Han struttar runt på scenen som om han hade hela brallan full med myror. Låten är så tjatig att jag kräks!

Tråkig, tråkig, tråkig!!

Eric Saade

Jag antar att den vi först och främst bör gratulera i nuläget är Christer Björkman, ett år för sent tycker han säkert, själv. Hoppas bara att Sveriges egna lilla Mello-Hitler (Ännu en gång förlåt för ordvalet) har tillräckligt mycket självdistans för att inse att han har gjort sitt nu!

Ungarna dansade här hemma, om det är ett gott betyg eller inte vet jag inte, de dansar trots allt till "vad har du under blusen Rut" också...

Sara Varga

Förmodligen den låten jag lyssnat på mest här hemma under veckan som gått, älskar låten!

Har egentligen inget negativt att säga om det här. Är inte ens besviken över att hon inte gick och vann, det hade resulterat i "katastrof". Hoppas ni hör ironin!... Eftersom hon hade blivit sågad vid anklarna av ovan nämna diktator.

The Moniker

Är det bara jag som minns hans självgoda uppsyn när han var med i Idol?

hur som helst, gillar låter, gillar showen, gillar INTE människan!

Förresten, är det inte lite märkligt att någon som gått till andra chansen kommer så långt i i tävlingen i slutänden? Kanske ett bevis för att upplägget inte är så smidigt. Jag menar det bygger trots allt på första intrycket i "den stora tävlingen " i maj. Logiskt att skicka en låt vi i Sverige älskar av en bidragande orsak vi skulle kunna kalla maximal exponering!!!

Linda Bengtzing

Vad ska jag säga, människan sjunger ju inte, hon SKRIKER. Sätt mig på en scen med en pippi-gul klännnig och jag skulle också kunna gasta ut fullständigt meningslösa textrader som vittnar om hur urvattnat låtskrivandet till den här tävlingen är. Man kan visst skriva precis vad som helst, lägga på en melodi och sedan hoppas att någon framför det med tillräcklig karisma för att folk ska rösta. Karisma, ja det har hon faktiskt, annars finns det inget positivt att säga om eländet!

Nicke Borg

Radioplåga? Ooo ja!! Men varför inte? Bra låt, trist som fan att titta på, men blundar man är det helt OK, faktiskt!

Sanna Nielsen

Hade gärna fått vinna för min del! Älskar, älskar,älskar!

Hur som helst, någon som tittar på Big Brother? Inte, låt mig presentera Vanessa, flickan som föddes som pojke. Det slog mig i kväll att Sanna och hon/han hade kunnat vara syskon. Egentligen hade det inte varit coolt, jag menar, Israel vann med en transvestit för några (många) år sedan. Nu är inte Sanna transvestit men hon är faktiskt inte helt olik en.

Swingfly

Ni vet låten "jag är ett litet ylle, bom chicka bom chicka bom bom bom med ett väldigt litet nylle bom chicka bom chicka bom bom bom..." Vet inte varför, men varje gång jag har hört Swingfly har jag kommit att tänka på den låten.

I alla fall var det här en av mina favoritlåtar, blev ännu mer såld av knodden med läppglanset!

Kristoffer Hiding, vad hände med honom efter Idol 2007 egentligen, han är ju grym!

The Playtones

Nä, jag är ledsen, det funkar inte. Enligt mig hade de kunnat åka ut från början och ge plats åt något annat, roligare, intressantare. Mer färgstarkt kan jag ju knappast säga...

XO

Dagens Lista, Nr 4 i Ordningen

20 fakta du helst inte vill veta om mig!

1. Inte ens med hot om fysiskt våld skulle jag äta havregrynsgröt, jag äter hellre snor
2. Varje natt, runt 02,30 stiger jag upp med kudden i famnen, går runt sängen och puttar på maken tills han makar på sig så att jag kan krypa ner på hans sänghalva.
3. Jag älskar att planera och skriver konstant listor.
4. Jag är hysteriskt dålig på att följa min fina planering.
5. Jag har ett fruktansvärt morgonhumör och det kan ta flera timmar innan det går att föra ett normalt samtal med mig.
6. Jag är i det närmaste besatt att hämta posten när den kommit.
7. Jag är riktigt, riktigt svartsjuk.
8. Jag hatar gnäll! gnäll om väder, pengar eller vikt (etc, etc) är högst ovälkommet!
9. Jag har sjukligt svårt för att säga nej.
10. Jag tycker inte att korv är mat! Stroganoff borde ingen behöva äta!
11. Jag klöks när jag borstar tänderna.
12. Jag har en förmåga att prata sönder varenda film och Tv-program jag tittar på.
13. Antalet gånger jag har varit tillräckligt berusad för att kalla mig själv full går att räkna på min ena hands fingrar.
14. Jag samlar på plåtburkar.
15. Tror på fullt allvar att siffran 3 för tur med sig.
16. Jag kan inte dricka kaffe/te ur vilken mugg/kopp som helst och här hemma är det strängt förbjudet att röra "mina" muggar.
17. Så fort något blir ett förbud eller någon hävdar att det är omöjligt ger jag mig fanken på att det inte är så.
18. Jag har aldrig rökt eller snusat, aldrig velat och kommer heller aldrig att prova!
19. Jag klarar inte av när någon försöker säga till mig vad jag ska göra eller inte. Regerar på ett högst omoget sätt!
20. Jag är INTE präktig!!!!

XO

Jag är en falsk skata!

Ok, jag kan inte var ensam om det här, eller jag hoppas innerligt att jag inte är det.

Det är inte helt ovanligt förekommande att jag inte tänker och säger samma sak, jag nickar och samtycker utåt medan jag i huvudet hör en ettrig röst hojta, "nej nej nej!" En annan sak som är så typisk min person att jag skäms är min förmåga att för mig själv tänka "sure, hon/han överdriver bara" medan jag utåt sett tycks hålla med...självrannsakan på hög nivå idag!

Det här leder osökt till en liten lista jag sammanställt, låt oss kalla den, finn fem fel.

En kort sammanställning av råd jag fått men kanske förskjutit i ett naivt tänkande att det händer inte mig eller just, hon/han överdiver.

1. Angående att kunna sköta sina behov efter en förlossning. Jag fick rådet/informationen; "Det är f-n ingen som talar om att det är som ett köttsår..." Vi går inte längre, jag kan tro att de flesta vet vart jag vill komma med den meningen. Att kissa är ingen dans på rosor efter att man har klämt ut någonting med en diamter på cirka 30 cm i direkt anknytning till vart en ganska koncentrerad kroppsvätska med diverse miljögifter slussas ut. Här tänkte jag" Det är säkert inte så farligt...Jag kommer ju ha min bebis"  men vet ni vad, när jag inte längre var hög på graviditetshormoner så var det "farligt"...Lyfter på hatten och erkänner mitt misstag!

2. Treårstrots...Vilken förälder har inte muttrat en ramsa över den här perioden... Jag tänkte; "Inte jag, jag ska hålla mig lugn, mitt barn ska inte ligga på golvet och vråla på ICA, det ska inte drabbas av konstans nej-virus eller skapa panik genom att skrika "Jag har en pistol""

Nu säger jag: "Varför får man inte med sig en instruktionsbok hem från BB eller från BVC på en av alla kontroller?"

3. Inför vårt bröllop, här fanns det egentligen ganska många råd och ifrågasättanden, tre jag minns extra tydligt är:

Försök begränsa antalet gäster, du kommer inte orka...

Ska ni verkligen ha bröllopet samtidigt som barndopet, blir det inte lite mycket...

Det är ingen bra idé att ha en brudnäbb framme vid altaret, hon kommer inte kunna sitta still...

Köp en strl större i klänningen,du kommer inte kunna bry dig om att gå ner i vikt...

Ja, vi hade 95-100 gäster minns inte exakt...kommer inte helt ihåg vilka som var med om jag inte tittar på bilderna.

Jag hade lika gärna kunnat befinna mig i koma pojkarnas första tre månader, minns knappt någonting alls av den sommaren...

Nelly hade jätteroligt under vigseln, altarringen är en alldeles utmärkt leksak, det går att hänga, klättra och sparka...

Tack, farmor för att du la ut min klänning en vecka innan bröllopet...

Sedan finns det ett par punkter som jag har tagit under övervägande men där jag inte helt kan komma fram till åt vilket håll det lutar.

1. Det är tufft att vara gift med en egenföretagare som jobba 14 timmar om dagen 6-7 dagar i veckan...

Ja ja, jämfört med vad...? Att ha någon hemma som man faktiskt måste prata med..?

2.  Du skulle verkligen behöva lite egentid

Kanske det, men vad skulle jag göra med den tiden...? Jag är inte särskillt socialt begåvad och tycker inte om att vara utan mina barn...Vad är alternativet?

XO 

Bullmamman tipsar!

Av olika anledningar har vi säkert alla fatta mer eller mindre tvivelaktiga beslut vid mer än ett tillfälle...

Därför tycker jag att det är min skyldighet att dela med mig att ett litet råd som kanske kan begränsa er lite i djungeln av dagliga beslut som ska fattas!

Det är aldrig, under några som helst omständigheter en bra idé att laga middag i underkläderna.

Det fanns betydligt tristare och blekare anledning till att jag faktiskt vet det här än vad många av er förmodligen kokar ihop just nu, eftersom det inte är relevant för grunden till mitt beslut ska jag heller inte gå djupare in på det. Vad som däremot är relevant är det faktum att dörren till groventreén och köket här hemma har ett fönster och att besökare sällan använder ingången på framsidan (av en anledning jag inte lyckats komma fram till under de fyra år vi bott i huset). Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt hur grann"tanten", vi snackar 80 bast, liten, liten tant som knappt hälsar eftersom hon inte vågar se mig i ögonen när hon pratar med mig, såg ut där utanför... När barnen sprang för att öppna dörren innan jag hann slita mig från spisen....Undrar hur hon kommer reagera när hon får syn på mig i framtiden, hade varit ganska roligt att se henne försöka springa ifrån mig, det är faktiskt inte helt omöjligt att det skulle kunna sluta så...

I alla fall, hon ville bara fråga om jag visste vart de andra grannarna var och iförd underkläder och ett förkläde mormor sytt till mig en gång i tiden svarade jag så artigt, väluppfostrat och samlat jag förmådde  samtidigt som jag inte kunde avgöra om jag skulle dö av skam eller om jag faktiskt skulle frysa ihjäl...

Envisas man emellertid med att laga mat hyfsat lättklädd gör man kanske bäst i att:

LÅSA dörren

Undvika att göra det mitt på eftermiddagen

se till att det finns en annan vuxen hemma så att du istället för att tvingas till dörren kan smita undan.

Framför allt, natta barnen innan...

XO

Cirkus Gata

Vissa dagar ska man inte bli förfärad om man av händelse passerar Gata och råkar se mig med händerna för öronen skrikandes rakt ut eller talandes i tungor, det är inte helt ovanligt!

Skulle man i stället se ett litet elektriskt piano i vitt och rosa flyga ut genom altandörren, följt av en ordentlig smäll gör man kanske bäst i att fortsätta och inte se sig om. Väljer man trots varningarna dock att stiga på är det fult möjligt att man hittar mig och dottern i ett fullskaligt intellektuell krig som kännetecknas av att hon säger något och hennes övertrötta mamma kontrar med att härma, ni vet så där man löste konflikter i sandlådan eller i den där reklamen "snälla Åke". Jag mönstermamma?? Knappast idag!

Låt mig berika er med ett kort utdrag från den intensiva kampen!

Nellan: "Mamma, du får inte, du är orättvis, du fattar ju ingenting"

Den övertrötta totalt pedagogikbefriade mamman: "Vad säger duuuuuuu, duuuuuuu fattar juuuuuuu ingenting"

Nellan, ger mig först idiotblicken (Ni som sett den vet vad jag pratar om) lägger armarna i kors och stampar med högerfoten, det är alltid högerfoten. "Mamma, du lyssnar aldrig, du är bara olydig" Med kraftig betoning på olydig och en blick som gör mig lättad och lycklig då jag inser att hon har så mycket skinn på sin lilla näsa att eventuella framtida pojkvänner kommer få det så besvärligt att de kommer fly hals över huvud ens innan jag hinner be Bosse plocka fram hagelbössan!

Det är ungefär här jag brukar glömma varför jag var arg från början och brukar kämpa tappert med att hålla minen, därför är det kanske inte helt otippat att dottern vann kampen efter en puss och "mamma, du är inte vacker men jag älskar dig ändå"

Dagen började lysande, fortsatte underbart, men på något sätt gick det oväntat utför i kraftigt accelererande fart. Vart det gick fel vet jag inte riktigt men cirkus Gata var förmodligen en föreställning jag hade kunnat ta betalt för utan att skämmas.

Det enda jag skäms över är möjligvis det där med pianot och det faktum att jag måste ersätta barnen för julklappen de fick av sin fina, fina moster. Det värsta av allt, som jag inte borde erkänna är att jag faktiskt (dumma dumma jag) stod i leksaksbutiken och pekade ut det fint förpackade pianot. Som i det ögonblicket inte vittnade för ett ögonblick om oväsendet det kunde ställa till med. Kanske skulle jag anat det men WTF jag tillhör inte direkt eliten, intelligensmässigt, vad begär ni?

Det som gör det hela ännu mer, i alla fall för min del, skrattretande är att jag konstant, sedan Nellan kom till världen har förbannat och svurit över alla leksaker som låter, blinkar och rent allmänt stör husfriden. Hur kan jag rimligen ha tyckt att det där pianot var en bra idé?

XO

Dagens lista, Nr. 3 i ordningen

Saker min (älskade) make säger och saker som jag hör:

Vid middagsbordet:

Mannen med överdrivet hurtigt tonläge och ett stort leende över ansiktet: "Jaha vad är det hör för kreation då?"

Svaret på den frågan varierar kraftigt utifrån dagsform och humör, och ska väl tilläggas vad det är jag faktiskt har kokat ihop.

Vad jag emellertid alltid hör är: "Varför måste du laga så konstigt mat, kunde det inte varit spagetti och köttfärssås eller lövbiffsgryta istället?

När som helst hur som helst:

Maken; "Jaha, vad har ni gjort idag då?

Om mannen tittar sig omkring i rummet samtidigt som frågan ställs blir översättningen: "Kunde du inte ha städat lite idag?"

Höjer han på ögonbrynen och tittar på något utav eller alla tre barnen betyder det istället: "När badade egentligen barnen senast"

"Brukade du inte städa på fredagarna?"
Han har bara gjort misstaget att ställa den här frågan vid ett högst två tillfällen....
Översättning:
Städar du aldrig längre?

På frågan om när han tror att han kommer hem.
"Inte så sent"
Jag hör:
Om inget händer eller om ingen (alltså han själv) är pratsjuk eller om jag inte fastnar i något roligt projekt som jag hemma kallar "viktigt" dyker jag upp runt sju.

På frågan om han vill ha middag när han kommer hem
"Ja, något vill jag ju ha."
Jag hör:
Det beror på vad du lagar/lagat!!!!


Till er som lämnat kommentarer, hjärtligt tack!

XO

Grinollar är vi allihopa...

Ok, jag är inte på något sett känd för att vara duktig på att hålla tårarna tillbaka, jag är ganska säker på att de flesta i min bekantskapskrets har sett eller hört mig grina i större eller mindre utsträckning. Ibland kommer emellertid även jag till en punkt då jag konstaterar att det är något allvarligt fel på mina tårkanaler eller något mentalt som jag absolut inte ska gå djupare in på..

I alla fall, vad jag kan minnas har jag gråtit vid flera "klassiska tillfällen" och andra inte fullt så klassiska tillfällen som:

1. När jag bröt lillfingret
2. När jag tvingats att be om ursäkt, (något som säkert kommer dyka upp på en framtida lista över saker jag hatar)
3. Vid de tillfällen då ett förhållande har krashat.
4. Av frustration när något inte går som jag vill och ord eller fysiskt våld inte räcker till.
5. Skolavslutningar
6. Begravningar (känns överflödigt att skriva egentligen)
7. På bröllop, faktiskt alla jag varit på, utom mitt eget!
8. När barnen föddes, (även om BM tyckte jag var märklig som skrattade hysteriskt under båda)
9. När barnen döptes (och vid varje annat tillfälle då jag påminns om att de växer och kommer vilja flytta hemifrån.)

Vore jag mer romantisk lagd skulle det säkert ha följt en punkt ungefär här där det antingen stod något om makens första kärleksförklaring, när vi flyttade ihop eller när han friade. Men nope, nix och icke för något grinande då!

Sedan följer de tillfällen då jag  å det seriösaste ifrågasätter mitt eget grinande.

1. Till barnfilmer, allra helst "Lotta På Bråkmakargatan" Grinar vansinnigt när Lotta kommer hem med julgranen och när Lotta flyttar hem från Tant Bergs skrotvind. Även "Alvin och Gänget" är grin-vänligt, jag menar, tre små ekorrar som vill att en hyfsat snygg karl ska kalla dem för sin familj....
2. Till de flesta kliché fyllda romatiska komedier alternativt dramakomedier som jag någonsin sett. allra helst "grabben i graven brevid",  "I am Sam" (som inte är romantisk eller särskilt rolig) och "Notting Hill". Sett dem oräkneliga gånger och grinar som en galning varje gång. Bitvis kan jag dialogen utantill...
3. Ganska ofta när jag blir onykter om jag redan är trött. (Ofta räcker det med bara trött om jag ska vara helt ärlig) och någon knäcker en riktigt dålig ordvits eller om jag för all del ser ett roligt ord i en tidning, bok eller i ett hyfsat pinsamt mail som 14-åring. Jag fnittrar tills jag ligger i en hög på golvet (soffan, sängen, gräsmattan) och inte längre vet om jag skrattar eller grinar. Ord som har framkallat sådana här fullständigt vansinniga reaktioner är bland annat "sekret", "flourtant", "rattmuff", "brunsås", "sextant", "klämdag"och "rumpstek" Jag går igång på ord, vad ska jag säga! Eller vad säger du mamma?
4. När jag måste be om hjälp, eller snarare när jag måste erkänna att jag inte klarar mig själv. Har bland annat grinat över att jag inte har kunnat klippa gräset, fylla på pellets i pelletsbrännaren, lägga nytt parkettgolv, hantera makens elektriska verktyg, laga en punktering på min cykel, fälla flaggstången, montera ett partytält eller fånga en äcklig,  halvdöd ödla katten dragit in.
5. Det har även hänt att jag har grinat för att det har snöat alternativt att det inte har snöat.
6. För att dagstidningen inte har kommit.
7. När jag får kritik och inte hittar ord att svara med tillräckligt fort.
8. När den konflikträdda fegisen i mig måste ta just en konflikt, slutar aldrig vackert!
9. För att Lina är i sitt England och att jag i praktiken sparkade henne så hårt i baken att hon studsade hela vägen dit

Ja, ni som trodde att jag var en sansad person med ett stort lugn, ledsen om jag på något sätt gjort er besvikna!

XO

Dagena lista Nr. 2 i ordningen

Före och efter att jag blev mamma:

Före

Det är viktigt att vara konsekvent, det ska jag VERKLIGEN hålla hålla hårt på

Efter

Vadå, h*n blir konsekvent tyst om h*n får som h*n vill...

Före

Jag har läst jättemycket om nattningsrutiner, att man ska låta det ta sin tid och att man ska vara konsekvent

Efter

Vad vi har för nattningsrutiner?? Öhhhh....Jo men vi har rutiner, de två små slängs kull när jag inte orkar med dem längre sedan sitter den stora med sin pappa i soffan tills de båda somnar. Sedan väcker jag dem när jag har vaknat till i min soffa så att vi alla tre kan lufsa till vårt sovrum.

Före
Hemma hos oss ska det minsann inte förekomma något annat än lagad mat.
Efter
Jag kan Sempers och Nestlés barnmats sortiment utantill....Behöver jag säga något mer??

Före
Jag stryker alla kläder, sängkläder, handdukar och underkläder inkluderat strumpor...
Efter
"Älskling, ta den här skjortan, den ser minst skrynklig ut, du ska väl ändå ha kavajen över"...."Nä jag kommer inte ihåg vart jag ställde strykjärnet" (Eller när jag använde det senast)

Före
När jag får barn ska jag helt sluta svära
Efter
Hahaaa, hur jävla dum var jag egentligen!!!!!

Före
Jag ska vara noga med att lämna bort barnen då och då så att maken och jag får egentid...
Efter
Har gjort tappra försök på den här punkten...vilket ofta slutat med gråt och tandagnissel, från min sida alltså!!

Före
(Håll i er för den här är bra!!)
Jag ska aldrig höja rösten åt mina barn
Efter
Nej jag är inte förkyld, jag var bara lite arg nyss....

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst och jag tror bestämt att det kommer komma en uppföljning på det här!

Sensmoralen här är; Tala är silver tiga är guld

XO

Dagens Lista!

Det finns saker i alla fall jag aldrig trodde att jag skulle få se, nedan följer ett par exempel,omständigheterna kring några av dem är förmodligen bäst att låta vara osagda....

1. Min ena tvååring rakandes benen i duschen.
2. Kattj-eln innanför luckan på tvättmaskinen precis när jag startat ett tvättprogram
3. Den andra tvååringen ätandes på katternas avmaskningsmedel.
4. Treåringen med en tampong hängandes runt varje öra. (Behöver jag säga att motiveringen var att hon var en vacker prinsessa?)
5. Dottern predikandes för sina bröder: Ni två är bara träsktroll, slemmiga träsktroll som  aldrig får gifta sig!

Kontentan av min förmiddag; Maken ska inte veta att en av hans söner redan rakar benen, den lilla homofoben i honom skulle troligen sticka en eldgaffel i baken på sig själv så att han studdsade runt här hemma de kommande 25 år eller tills det dök upp ett barnbarn eller liknande för att lugna honom.

Katten borde verkligen lära sig att uppskatta livet, han har max tre kvar nu skulle jag tro.

Angående avmaskningsmedel, ja, pojken lever fortfarande, han var väl bara hungrig antar jag, han hade ju bara ätit välling, smörgås, ägg, yoggie och nyponsoppa och eftersom klockan hade hunnit bli 8.30 kan jag förstå att han var tillräckligt hungrig för att pillret, ca 3 mm i diamter skulle se hysteriskt aptitligt ut. Tillräckligt aptitligt för att klättra upp på köksbänken och plocka ut allt i skåpet för att komma åt dem dessutom.

Tampongerna var oanvända!!!!

Till dotterns försvar får jag väl säga att pojkarna var ganska kletiga då de hade hällt en flaska schampo över varandra...

Always look at the bright side of life

Ok, föreställ er följande; en ivrigt flinande läkare som allt som tiden går ser mer och mer obekväm ut, föreställ er sedan mig på en stol mitt emot, talande extremt högt, föreställ er sedan en liten flicka, si så där tre fyra år gammal som sitter på britsen två meter bort vaggandes fram och tillbaka (lite exorcist-stämning) samtidigt som hon som ett mantra upprepar "satan, satan, satan, jag sa satan, satan, satan".

Absolut inte ett av mina stoltaste ögoblick som förälder då det var min treåring som vägrat stanna hos farmor och följdaktligen fick följa med på min hälsoundersökning som btw blev kraftigt reducerad och inte kom längre än till skrivbordet och den lilla lappen jag hade fyllt i innan besöket. När jag slutligen hittar på en (väldigt) lam ursäkt för att komma därifrån och försöker få med mig min treåring utbrister hon; Äntligen mamma den där gubben var fan tråkig.
Behöver jag säga att jag inte tog tid på mig för att få på ungen jacka och skor innan vi kom ut?

Hur samma unge ens kunde inbilla sig att hon var en vacker prinsessa som hade gjort sig förtjänt av en film på konsum övergår mitt förstånd!

När vi senare besökte elkedjan-butiken i samhället för att lägga 10 000 på en ny diskmaskin passade mina underbara ungar på att leka kampsports-liknande lekar med lysrör från hyllorna, nåja två av dem i alla fall, en av tvillingarna nöjde sig med att leta reda på ett visnigsexemplar av en damsugare som han sedan gick gång upp och gång ner med.
Mitt humör som redan var frestat av tidigare upplevelser med treåringen samt det faktum att jag var tvungen att slänga ut en sådan summa pengar på en köksmaskin till den här månaden, klarade inte riktigt pressen utan det rann över en liten, liten aning, ungefär när tvillingen med lysrören kröp in i en tvättmaskin faktiskt!
Alla lever och har hälsan fortfarande, även om jag tror att maken är ganska nöjd med att jobba på kontoret ikväll...

Det var allt för idag, over and out!

XO

Låt oss se vad det blir av det här...

Johanna här med svårigheter att begränsa sig.

Tänkte inleda mitt bloggande med en beskrvning eller snarare presentation, av mig självoch livet i stort men när jag skulle börja slog det mig att något sådant från mig blir fullständigt obegripligt då jag gärna tenderar att sväva iväg och svamla.

Jag tror vi lämnar det där med presentation, det känns krystat och ganska lamt, iall efter att ha suttit här och stirrat på skärmen i 20 minuter utan att kunna klämma fram något som skulle kunna kännas intressant för gemena man att veta.

Ska till farbror doktorn i eftermiddag och förhoppningsvis ger han mig en fin OK stämpel. Eller det är klart att han gör det, hoppas slippa näcka och hoppas att jag inte blir allt för nervös och flamsig, vilket annars är standard vid sådana tillfällen. Vill du se Johanna obekväm, placera henne i ett rum och be henne berätta något om sig själv, handlar det sedan om matvanor och träning blir det riktigt roligt. Vad som utspelar sig kan bara beskrivas som fars, förutom dörrsmällandet och springadet mellan sängarna, det som kvarstår är pinsamt,pinsamt. I det närmaste hysteriskt skulle jag vilja påstå. Tur att jag besitter tillräckligt med självdistans för att inse att jag är ganska tragisk i det avseendet. Ingen falsk ödmjukhet eller jantelag här, självdistans is the shit!

XO