Teoretiskt sett kan man troligen blogga om precis vad som helst, jag menar, norska terrorister (det är inte ok att skämta om det än va?) kan till och med blogga utan att någon höjer på ögonbrynen!
Jag står för att jag inte riktigt vet vad jag bloggar om eller ens varför, ett behov av att skriva av mig? Ja kanske men samtidigt skriver jag långt mer än någon av er någonsin kommer att få läsa, så det behovet fyller jag så bra på egen hand i alla fall.
Bekräftelsebehov kanske? Ja kanske det också men för att få bekräftelse måste man nog skriva inlägg som generera gensvar i form av kommentarer eller någon annan form av kontakt och helt ärligt, det är inte direkt så att kommentarerna duggar tätt på det här stället!
De bloggar som jag själv läser, läser jag inte för att de har substans eller större medvetenhet om politiska lägen, ekonomiska kriser eller livsskördande svält i Afrika. För att jag inte bryr mig? Nej absolut bryr jag mig men någonstans undrar jag kanske hur det kommer sig att vi tyngs med skyldigheten att hållas oss ajour med precis allt som händer, alltid!
Personligen kan jag tycka att det finns saker som för min del spelar större roll för min hälsa, välmående och ekonomiska situation. För hur tragiskt det än är kan jag inte rädda varenda svältande unge på Afrikas horn, jag kan inte stå för att världen gjort USA till en supermakt som inte håller måttet.
Kanske är bloggandet en verklighetflykt? Absolut inte!
Kanske mer ett sätt att visa vem man är? Nej inte det heller!
Kanske någon slags amatörpsykologi? Kanske...Eller nä!
Vad kan jag då konstatera?
Kanske har jag skyldigheten att vädra åsikter och visa empati/sympati med människor runt om i världen (snacka om att det låter pretentiöst) men det gör jag så bra utan att leka pretto på en blogg.
Kanske borde jag lägga min tid på viktigare saker.
Kanske borde jag rent av skänka halva lönen till röda korset, UNICEF eller what ever! Kanske det men det skulle inte generar någon större summa i alla fall.
I stället väljer jag att säkra framtiden för mina ungar, jag väljer att att låta dem leva i villfarelsen att världen är en trygg plats att växa upp i. Jag ger dem saker de inte behöver, försöker hitta mer tålamod när det tryter och framför allt försöker jag pränta in hos dem att inget är lika viktigt som familjen!
Så jag är ledsen om det verkar som att jag inte bryr mig tillräckligt om viktiga saker men jag har faktiskt fullt tillräckligt med mitt eget!
