Jag vill gärna tro att jag tillhör kategorin; positiv på gränsen till odräglig, eller i alla fall ganska snäll och tam, inte alltför gnällig... Men just nu är det svårt att inte be någon äta upp sin fot eller stoppa huvudet i toastolen. De negativa beskeden duggar tätt och jag önskar bitvis att jag hade någonting jag kunde slå på hårt och länge...en sandsäck typ! Fast det är klart, då jag är halvt invalidiserad hade säkert läkaren och övrig expertis fått en hjärnblödning på mig, men det är klart, fötterna är det inte fel, kanske skulle hitta något att sparka på i stället...
Jag tror gärna att jag är så jävla duktig, ja verkligen! Ibland tror jag fan att det inte finns någon som är så bra som jag. Jag tänker inte vara falsk nog att förneka det! Därför blir jag ofta ganska orättvis i min kritik till hur andra lever sitt liv eller till de beslut de fattar. Inte vackert men så är det! Just nu efterlyser jag någon som kan göra detsamma med mig, ruska om mig ordentligt, gärna ge mig en ordentlig omgång och tala om för mig vilken patetisk liten varelse jag är som inte rycker upp mig och inte låter mig slås ned av några motgångar!
Någon frivillig? Trodde inte det!
Nåväl, får lov att erkänna att jag har den goda smaken att avguda min make och mina barn och att min make har den goda smaken att inse vilket behov jag har av hans stöd just nu. Klamrar mig fast vid honom som om livet hängde på det och kan bara tacksamt konstatera att han är så mycket bättre än jag någonsin förtjänat!
XO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar