När jag blir kallad klok, eller positiv eller medmänniska personifierad, då känner jag mig som en stor fet lögnare, det borde inte vara så svårt att knacka hål på skalet och se att jag bara är ett enda vakuum... Jag är alldeles för självupptagen för att hinna med att vara någon medmänniska!
När jag får höra att jag är lyhörd och att jag bestitter en enorm självkännedom och mognad för min ålder, då tror jag inte på orden utan tänker att hon som säger dem ljuger, bara för att hon måste säga något snällt, inte göra mig besviken för att hon gläntat lite på dörren till mitt inre och insett att det inte är någon vacker syn. Hur kan hon säga att jag känner mig själv när jag är övertygad om att varenda ord som lämnar mina läppar är en försköning av verkligheten, en liten lögn för att inte stöta mig med någon eller en komplimang som lika gärna kunde vara osagd.
När någon yttrar något som säger mig att hon tycker synd om mig, vill hjälpa eller tror sig förstå genom att använda fina ord eller medömkande blickar, då mår jag bara illa. Jag är inte svag eller bräcklig.
Jag vill inte ha några futtiga ord eller medömkande blickar, jag behöver inte det. Jag begär ingen förståelse så försök inte krysta fram någon.
Kemisk obalans, vilket jävla skämt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar