"Att skynda långsamt" är nog i särklass det sämsta rådet man kan få, det är det mest trista man kan göra och för mig aldrig ens ett alternativ... Jag vet inte hur ni tänker men för mig är det lätt att bli frustrerad till bristningsgränsen av att en stoppkloss bromsar ner på takten eller om någon signalerande viftar med röd flagg och ropar "stopp" "lugn" "vänta"! Sådant har snarare fått mig att rusa på i allt snabbare takt utan att blicka bakåt eller känna efter... Det är enklast så. Vem vill egentligen hinna känna eller njuta av stunden, när man kan önska att den var över innan den hann börja?
Vad händer då med de klische drypande orden som "carpe diem, fånga dagen" eller lev varje dag som om den vore den sista"? Jag vet inte med er men sådana ord sätter jag i halsen långt innan de hinner lämna mina läppar.
Nu tänker ni säkert, saker som "bitterfitta" (återigen min blogg, jag väljer orden inte ni!) eller "sluta gnälla" eller, ja, jag vet inte vad ni tänker, det är säkert helt uppenbart att jag arbetar ganska mycket med vad jag själv tänker...
Till er som inte upplevt det, "att arbeta med sig själv" ÄR hårt arbete, inget man gör i en handvändning!
Till något helt annat, ni vet den där tacksamheten jag har nämnt innan vid något tillfälle?!
Den pockade lite fint på min uppmärksamhet igår kväll när jag kom tillbaka efter en långpromenad (hurra, fettot tog sig ut!!!). Jag tassade runt mellan sovrummen och kikade på ungarna och pussade på dem en sista gång. Killarna låg i en enda hög, jag vet inte riktigt hur de gör det men på något sätt ser det ut som att armar och ben sticker ut överallt, typ som om ungarna var en sådan där rubiks kub och någon vridit ett halvt varv uppåt och åt sidan...Åh, det var inte det jag skulle skriva!! I alla fall, smiter in till Nellan för att trycka en liten puss mot hennes panna när ungen tittar upp med sömndrucken blick och gäspar innan hon lägger handflatorna mot varandra och sedan under kinden och blundar igen. Precis i det ögonblicket insåg jag att jag njöt av stunden, att jag fångade dagen, och allt sånt skit. Jag unnade mig att känna efter och fyllas av den där överväldigande moderskärleken. Jag insåg att alla de där verktygen jag ska behöva för att bli frisk, jag har dem ju precis här, jag behöver inte gräva på djupet, famla i mörkret. Jag har ju min fantastiska karl och mina underbara ungar, hur skulle jag behöva något mer!?
Det enda jag behöver göra är att synda långsamt...
XO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar