Ett inte helt otippat inlägg..

Nu är det säkert knappast så att någon levde i villfarelsen att jag var oskyldig och orörd, jag menar jag hade trots allt tre ganska tydliga bevis som formligen skrek ut det motsatta. Trots det här firade maken och jag vårt bröllop fullt ut, lång vit klänning, den icke existerande orördheten till trots, för två år sedan!

När jag sitter och tittar på ungarna idag, framför allt pojkarna som idag är lika gamla som Nelly var då, är det enda som slår mig hur blåögd jag var som tyckte det var en bra idé att Nelly skulle agera brudnäbb för att i nästa sekund vara tacksam för att det åtminstone inte var tvärtom... att pojkarna var två år gamla och skulle agera näbbar och att det var Nelly som skulle döpas, det hade aldrig slutat vackert!

För er som inte var där är det är troligen osammanhängande svammel men ni som var där och kommer ihåg, har säkert samma bild som jag av Nellans rumpa när hon hängde upp och ner vid altarringen...I den stunden visste i alla fall jag precis varför man gifter Sig först och skaffar barn sedan eller åtminstonne besitter insikt nog för att hålla det på en mer lagom istället dundra på med 90 gäster!

Underbar dag att se tillbaka på och vara ytters tacksam över att man inte behöver ågteruppleva någonsin igen!

I alla fall, grattis till mig som fortfarande har världens bästa man kvar i ett hårt grepp. Hör av mig om ett år igen om det inte visar sig att han lyckat slita sig!

XO