Ni vet när man blir så där överexalterad över sina tankar att man nästan snubblar med tungan över orden när man ska försöka vidarebefordra det geniala, galna, lyckliga. Ni vet när man vet att man har sagt det men inte kommer ihåg hur orden smakade i munnen eller hur din röst klingade i öronen?
Eller det kanske bara är jag som gör så!?
Varje onsdageftermiddag är det precis så jag gör, jag pratar och pratar och pratar, får precis lagom mängd respons för att jag bara lagom hinner andas innan det bubblar ur mig igen. Ni vet lite som piluttavisan "så bubblar allting ur dig med en smäll"
Jag har väl aldrig haft problem med att prata, snarare tvärtom, jag har inte riktigt veta hur eller när jag ska sluta, lite så där att jag blivit pinsam, lite på gränsen till vad som inte är socialt accepterat...
Men när jag nu blivit tillsagd att inte analysera, nöja mig med en bra tanke, inte vrida på den, inte plocka ner den i molekyler eller syna den i sömmarna så att jag kan söndra och erövra tanken, göra den till något helt annat än vad som är meningen...Vad ska jag göra då? Om man inte ska analysera sina tankar vad gör man med dem då?
XO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar