Grinollar är vi allihopa...

Ok, jag är inte på något sett känd för att vara duktig på att hålla tårarna tillbaka, jag är ganska säker på att de flesta i min bekantskapskrets har sett eller hört mig grina i större eller mindre utsträckning. Ibland kommer emellertid även jag till en punkt då jag konstaterar att det är något allvarligt fel på mina tårkanaler eller något mentalt som jag absolut inte ska gå djupare in på..

I alla fall, vad jag kan minnas har jag gråtit vid flera "klassiska tillfällen" och andra inte fullt så klassiska tillfällen som:

1. När jag bröt lillfingret
2. När jag tvingats att be om ursäkt, (något som säkert kommer dyka upp på en framtida lista över saker jag hatar)
3. Vid de tillfällen då ett förhållande har krashat.
4. Av frustration när något inte går som jag vill och ord eller fysiskt våld inte räcker till.
5. Skolavslutningar
6. Begravningar (känns överflödigt att skriva egentligen)
7. På bröllop, faktiskt alla jag varit på, utom mitt eget!
8. När barnen föddes, (även om BM tyckte jag var märklig som skrattade hysteriskt under båda)
9. När barnen döptes (och vid varje annat tillfälle då jag påminns om att de växer och kommer vilja flytta hemifrån.)

Vore jag mer romantisk lagd skulle det säkert ha följt en punkt ungefär här där det antingen stod något om makens första kärleksförklaring, när vi flyttade ihop eller när han friade. Men nope, nix och icke för något grinande då!

Sedan följer de tillfällen då jag  å det seriösaste ifrågasätter mitt eget grinande.

1. Till barnfilmer, allra helst "Lotta På Bråkmakargatan" Grinar vansinnigt när Lotta kommer hem med julgranen och när Lotta flyttar hem från Tant Bergs skrotvind. Även "Alvin och Gänget" är grin-vänligt, jag menar, tre små ekorrar som vill att en hyfsat snygg karl ska kalla dem för sin familj....
2. Till de flesta kliché fyllda romatiska komedier alternativt dramakomedier som jag någonsin sett. allra helst "grabben i graven brevid",  "I am Sam" (som inte är romantisk eller särskilt rolig) och "Notting Hill". Sett dem oräkneliga gånger och grinar som en galning varje gång. Bitvis kan jag dialogen utantill...
3. Ganska ofta när jag blir onykter om jag redan är trött. (Ofta räcker det med bara trött om jag ska vara helt ärlig) och någon knäcker en riktigt dålig ordvits eller om jag för all del ser ett roligt ord i en tidning, bok eller i ett hyfsat pinsamt mail som 14-åring. Jag fnittrar tills jag ligger i en hög på golvet (soffan, sängen, gräsmattan) och inte längre vet om jag skrattar eller grinar. Ord som har framkallat sådana här fullständigt vansinniga reaktioner är bland annat "sekret", "flourtant", "rattmuff", "brunsås", "sextant", "klämdag"och "rumpstek" Jag går igång på ord, vad ska jag säga! Eller vad säger du mamma?
4. När jag måste be om hjälp, eller snarare när jag måste erkänna att jag inte klarar mig själv. Har bland annat grinat över att jag inte har kunnat klippa gräset, fylla på pellets i pelletsbrännaren, lägga nytt parkettgolv, hantera makens elektriska verktyg, laga en punktering på min cykel, fälla flaggstången, montera ett partytält eller fånga en äcklig,  halvdöd ödla katten dragit in.
5. Det har även hänt att jag har grinat för att det har snöat alternativt att det inte har snöat.
6. För att dagstidningen inte har kommit.
7. När jag får kritik och inte hittar ord att svara med tillräckligt fort.
8. När den konflikträdda fegisen i mig måste ta just en konflikt, slutar aldrig vackert!
9. För att Lina är i sitt England och att jag i praktiken sparkade henne så hårt i baken att hon studsade hela vägen dit

Ja, ni som trodde att jag var en sansad person med ett stort lugn, ledsen om jag på något sätt gjort er besvikna!

XO