Jag vet inte hur det är med er andra, men jag älskar att storhandla, som jag har sagt tidigare älskar ag att planera och inför den månatliga storhandlingen kan jag skriva på min inköpslista under en veckas tid samtidigt som jag inför "skåptömmar-vecka" Inget populärt begrepp här hemma!
När man som jag har bästaste syrran ever kan man dessutom bli av med tvillingarna under några timmar och passa på att skämma bort Nellan med lite mamma-pappa tid vilket inte annars förekommer.
Väl på ICA maxi, vilket är standard då jag är förälskad i självcanningsapparaturen följer vi en noga uppgjord procedur. Det hela börjar med att makens telefon ringer konstant då människor inte riktigt är bekanta med att han inte jobbar, vilket han faktisktinte gör just när det vankas storhandling då det ofta kräver två kundvagnar. Storhandlingen som jag har sett fram emot hinner bli ett irritationsmoment redan innan vi hinner bestämma oss för om vi ska ha plast eller papperskassar eftersom jag måste slåss mot en skur av envisa telefonsamtal. Ofta är jag beredd att ta telefonen från maken och be personen i andra änden fara och flyga men eftersom min person och det faktum att jag inte ens svarar i telefonen om jag inte vet vem som ringer, hindrar mig effektivt. Maken ler hela tiden och uppför sig lite som en hund i strypkoppel när vi plöjer oss igenom blöor, välling, tvättlappar och alla andra tusen attiraljer som måste "blippas" in mer än en gång. När Nellan och jag har stått framför ställningen med nagellack och dividerat vilken färg hon har och inte har i kanske fem minuter börjar makens tålamod emellertid tryta och han blir mer och mer rastlös, han ler fortfarande, men ack så ansträngt!
Jag är säker på att om vi besökte stormarknader tillsammans med annan tidsintervall än den vi har så skulle vi inte längre vara gifta, vi skulle förmodligen stånga oss blodiga mot varandra.
Maken är arbetsnarkoman och effektivitet är hans filosofi så när jag låter Nellan sköta scannern och "blippa" in varorna, heeeeela tiden, kokar han nästan och när jag tittar bort vet jag att han mimar svordomar. Elak som jag är ler jag oskyldigt och förklarar att barn lär sig genom upprepning och att det är nyttigt för motoriken, (vilket jag förstås inte har en aning om, fullständigt påhittat!!) då svär han högt och låtsas att han måste leta reda på någonting från listan. Listan är det förresten bara han som följer. Väl framme i affären är den totalt bortglömd från min sida och känns inte alls särskilt viktig längre. Någonting som maken hatar, han hävdar bestämt att det är slöseri med tid att skriva den och slöseri med energi att gräla om den. Han menar att om det har hamnat på en lista har det gjort det för att det fanns en anledning. Jag hävdar att det har hamnat därför att jag har tänkt något men eftersom jag har glömt vad jag har tänkt är det inte så noga. Eftersom det är jag som har tänkt och eftersom det är jag som har skrivit listan "vinner" jag i regel med det argumentet även om jag är väl införstådd med makens totala missnöje.
Jag har en förkärlek till att handla under morgonen eller förmiddagen, slipper trängsel och puckon som kör över hälarna med kundvagnen. Hur svårt an det egentligen vara att hålla sig undan från någon annans fötter? och ännu hellre, kör man på någons hälar, tår eller knän, hur svårt ska det då vara att haspla ur sig en ursäkt? Till och med jag ber om ursäkt i det läget. Lagom efter mjölkdisken börjar vi slå vad om huruvida vi kommer att få packa upp varorna igen eller om vi bara behöver checka ut. Maken lovar mig som vanligt middag om vi får plocka upp varorna och jag lovar att inte betala middagen om vi bara behöver checka ut. I kön kläcker maken slutligen "det skulle inte förvåna mig om vi åker dit" Jag blir generad och blänger tämligen ilskt på honom och väser åt honom att vara tyst varpå han stirrar tillbaka som om jag tappat allt förstånd fullständigt. Jag försöker viska åt honom att han inte kan stå och säga så, någon kan ju tro att hälften är stulet. Då tycker maken att han är skitrolig och höjer rösten lite "Tyst någon kan höra dig, jag vill inte åka fast" I det exakta ögonblicket har jag absolut noll och ingen humor och funderar allvarligt talat på varför jag älskar honom som en dåre. Kanske för att jag är just en dåre?
Eftersom jag är ganska bra på att svära är det just det jag gör innan jag hotar med något fullständigt barnförbjudet och lyckligt inser attt det är vår tur att betala.
Vi "åkte inte fast", maken lever fortfarande och skåptömmar-veckan är officiellt avslutad!
XO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar