Cirkus Gata

Vissa dagar ska man inte bli förfärad om man av händelse passerar Gata och råkar se mig med händerna för öronen skrikandes rakt ut eller talandes i tungor, det är inte helt ovanligt!

Skulle man i stället se ett litet elektriskt piano i vitt och rosa flyga ut genom altandörren, följt av en ordentlig smäll gör man kanske bäst i att fortsätta och inte se sig om. Väljer man trots varningarna dock att stiga på är det fult möjligt att man hittar mig och dottern i ett fullskaligt intellektuell krig som kännetecknas av att hon säger något och hennes övertrötta mamma kontrar med att härma, ni vet så där man löste konflikter i sandlådan eller i den där reklamen "snälla Åke". Jag mönstermamma?? Knappast idag!

Låt mig berika er med ett kort utdrag från den intensiva kampen!

Nellan: "Mamma, du får inte, du är orättvis, du fattar ju ingenting"

Den övertrötta totalt pedagogikbefriade mamman: "Vad säger duuuuuuu, duuuuuuu fattar juuuuuuu ingenting"

Nellan, ger mig först idiotblicken (Ni som sett den vet vad jag pratar om) lägger armarna i kors och stampar med högerfoten, det är alltid högerfoten. "Mamma, du lyssnar aldrig, du är bara olydig" Med kraftig betoning på olydig och en blick som gör mig lättad och lycklig då jag inser att hon har så mycket skinn på sin lilla näsa att eventuella framtida pojkvänner kommer få det så besvärligt att de kommer fly hals över huvud ens innan jag hinner be Bosse plocka fram hagelbössan!

Det är ungefär här jag brukar glömma varför jag var arg från början och brukar kämpa tappert med att hålla minen, därför är det kanske inte helt otippat att dottern vann kampen efter en puss och "mamma, du är inte vacker men jag älskar dig ändå"

Dagen började lysande, fortsatte underbart, men på något sätt gick det oväntat utför i kraftigt accelererande fart. Vart det gick fel vet jag inte riktigt men cirkus Gata var förmodligen en föreställning jag hade kunnat ta betalt för utan att skämmas.

Det enda jag skäms över är möjligvis det där med pianot och det faktum att jag måste ersätta barnen för julklappen de fick av sin fina, fina moster. Det värsta av allt, som jag inte borde erkänna är att jag faktiskt (dumma dumma jag) stod i leksaksbutiken och pekade ut det fint förpackade pianot. Som i det ögonblicket inte vittnade för ett ögonblick om oväsendet det kunde ställa till med. Kanske skulle jag anat det men WTF jag tillhör inte direkt eliten, intelligensmässigt, vad begär ni?

Det som gör det hela ännu mer, i alla fall för min del, skrattretande är att jag konstant, sedan Nellan kom till världen har förbannat och svurit över alla leksaker som låter, blinkar och rent allmänt stör husfriden. Hur kan jag rimligen ha tyckt att det där pianot var en bra idé?

XO