Fyrabarns mamma, jag?

Ikväll tänkte jag dela med mig av den totala förvirring som utbröt vid matbordet igår.

Det där med mat ro har maken och jag gett upp för länge sedan men vi strävar ändå idogt efter att barnen åtminstone ska sitta kvar på/i sina stolar tills alla har ätit upp, därför utbröt det genast en ganska hätsk diskussion när Nellan började skruva på sig och helt enkelt vägrade sitta kvar. Till slut gastar ungen att hon "måste hämta sällskapet" Maken och jag tittar på varandra, fullständigt clueless och med en suck tillåter jag henne att hämta "sällskapet" mest för att jag ville stilla min nyfikenhet. Vad som händer är följande: Nellan går fram till soffan, sträcker fram handen, som att hon verkligen förväntade sig att någon skulle ta den. Vi  hör hennes mono/dialog; "kom nu sällskapet, mamma har gjort middag, du förstår väl att du måste äta annars får du faktiskt ont i magen!" Sedan kommer ungen tillbaka till köksbordet, hela tiden med handen utsträckt som om någon höll i den. När hon kommer fram spännert hon blicken i mig "Duuuu, mamma, vart ska sällskapet sitta egentligen?" Maken och jag bara gapar och stirrar förmodligen riktigt riktigt dumt på varandra över bordet. Hur tjutton gör man lixom. Tanken på att läxa upp stumpan för att det var fult att ljuga for genom huvudet som en första impuls men den la sig ganska kvickt igen. Att uppmuntra det kändes helt galet, ändå hör jag mig säga "sällskapet kan sitta på stolen bredvid din".  Nöjd med det svaret sätter sig Nellan på sin stol och gestikulerar och pekar åt "sällskapet" att sätta sig på stolen bredvid hennes. Nu dyker nästa problem upp; "Sällskapet" måste självfallet också få en portion mat! Eller hur!? Allra helst ville ag nu bara skratta åt situationen som bara kan beskrivas som något av det mest bisarra jag har upplevt än så länge. Jag kämpar och lyckas på något sätt behålla fattningen när jag föreslår att "sällskapet" kan smaka maten på hennes tallrik för att se om hon/han tycker om det innan jag tar fram en tallrik till. "Sällskapet tyckte emellertid inte om min matlagning och Nella åt upp det på egen hand. Hela tiden ivrigt samtalande med "sällskapet" om ditten och datten.

Kvällen fortgick på samma sätt, sällskapet skulle ha pyjamas, borsta tänderna och ha sin egen snuttefilt, fantastiskt nog visade hon prov på enastående föräldraskap och någonstans i all förvirring kunde jag inte låta bli att känna mig lite stolt, på ett högst skruvat sätt vill säga!

Naivt nog inbillade jag mig att det här kanske skulle "gå över" efter att hon sovit och att det skulle vara bortglömt idag. Ha!! Det räckte med att hon kom innanför dörren efter dagis idag och det var redan aktuellt igen. Idag kändes det hela dock mer genomskinligt då "sällskapet" var fikasugen och tyckte att jag skulle hämta syltkakor i frysen...

Sitter nu och leker amatörpsykolog och försöker komma fram till om Nellan är tillräckligt smart för att inse att det här är någonting hon kan utnyttja till sin fördel eller om det är så att jag helt enkelt har blivit fyra barnsmamma och att familjen har berikats av vår helt egna lilla Mollgan...

XO