Faktum är att när jag börjar med ett blogginlägg har jag som regel ingen aning om jag vad jag avverka för ämne, ungefär när jag har kommit så här långt brukar det lossna eller så sår jag ett litet frö som börjar gro och växer fram till en hyfsat ok tanke hos mig...eller åtminstone en tanke!
Ikväll är det ganska kört, skulle kunna skriva om min kväll och låtsaatt den har varit intressant, men vem vill egentligen lyssna på en halvt förbittrad småbarnsmamma som mer eller mindre tuggar fradga över vårdcentraler och förkylningar, inte maken i alla fall, han somnade nyss mittjag uppe i ett vad jag trodde var ett intressant samtal om mitt senaste gardininköp...Fan vad tråkig jag måste vara!
Har tagit oss igenom den tuffaste veckan på länge, sjukt sjuka barn som gråter, kräks och hostar ikapp.
Har fullkomligt sugit i mig kontakten med omvärlden på jobbet och den lilla vändan på ICA i eftermiddag för att kompensera för den totala isoleringen in övrigt. Mer eller mindre tvingade med dottern på en promenad med vagnen igår. Mutade med grannens hästar, ni kan säkert föreställa er scenen som uppstod hos grannen när varken han eller hästarna fanns på plats, funderar på att ta tag i min lilla telefonfobi så att jag kan ringa och reka med honom innan jag bestämmer mig för något sådant igen.
Vi hittade i stället ett väldigt spännande vattenhål som vi stod och glodde på en stund innan vi bestämde oss för att ta en tur runt udden istället eftersom det var mörkt i skogen. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det faktiskt var mörkt nere vid viken och ute vid udde också... Fick emellertid mitt straff för att jag tvingade ut det stackars barnet. På en liten grusväg dök det upp en man (bodde ni här skulle ni förstå hur ovanligt det är) fullständigt svartklädd och med en fart som påminner om den som afrikanska maratonlöpare har. Tänkte för ett ögonblick att jag inte var hans hare och sedan skrek jag rakt ut varpå han stannade och glodde på mig som att jag var helt galen... När jag förstår att han inte ska mörda mig eller brotta omkull mig stammar jag som en idiot att det ska ju inte finnas någon nere bland sommarstugorna nu. Pinsamt nog fanns både han och fler där upptäckte jag när flera stugor var upplysta, ännu mer pinsamt var det när han bestämde sig för att slå följde med oss... Hur fan kallpratar man med någon som nyss nästan sprungit omkull en och som jag, om jag haft det ,garanterat hade pepparspreyat hela vägen ner i skorna???
Fick ihop ett inlägg av ingenting idag också, det är det här som kallas att koka soppa på en spik, kanske inte särskilt aptitlig eller mättande men dock en soppa!
XO
Ikväll är det ganska kört, skulle kunna skriva om min kväll och låtsaatt den har varit intressant, men vem vill egentligen lyssna på en halvt förbittrad småbarnsmamma som mer eller mindre tuggar fradga över vårdcentraler och förkylningar, inte maken i alla fall, han somnade nyss mittjag uppe i ett vad jag trodde var ett intressant samtal om mitt senaste gardininköp...Fan vad tråkig jag måste vara!
Har tagit oss igenom den tuffaste veckan på länge, sjukt sjuka barn som gråter, kräks och hostar ikapp.
Har fullkomligt sugit i mig kontakten med omvärlden på jobbet och den lilla vändan på ICA i eftermiddag för att kompensera för den totala isoleringen in övrigt. Mer eller mindre tvingade med dottern på en promenad med vagnen igår. Mutade med grannens hästar, ni kan säkert föreställa er scenen som uppstod hos grannen när varken han eller hästarna fanns på plats, funderar på att ta tag i min lilla telefonfobi så att jag kan ringa och reka med honom innan jag bestämmer mig för något sådant igen.
Vi hittade i stället ett väldigt spännande vattenhål som vi stod och glodde på en stund innan vi bestämde oss för att ta en tur runt udden istället eftersom det var mörkt i skogen. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det faktiskt var mörkt nere vid viken och ute vid udde också... Fick emellertid mitt straff för att jag tvingade ut det stackars barnet. På en liten grusväg dök det upp en man (bodde ni här skulle ni förstå hur ovanligt det är) fullständigt svartklädd och med en fart som påminner om den som afrikanska maratonlöpare har. Tänkte för ett ögonblick att jag inte var hans hare och sedan skrek jag rakt ut varpå han stannade och glodde på mig som att jag var helt galen... När jag förstår att han inte ska mörda mig eller brotta omkull mig stammar jag som en idiot att det ska ju inte finnas någon nere bland sommarstugorna nu. Pinsamt nog fanns både han och fler där upptäckte jag när flera stugor var upplysta, ännu mer pinsamt var det när han bestämde sig för att slå följde med oss... Hur fan kallpratar man med någon som nyss nästan sprungit omkull en och som jag, om jag haft det ,garanterat hade pepparspreyat hela vägen ner i skorna???
Fick ihop ett inlägg av ingenting idag också, det är det här som kallas att koka soppa på en spik, kanske inte särskilt aptitlig eller mättande men dock en soppa!
XO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar