Oss generationer emellan

I know that I´ve got issues but you're pretty messed up too.

På samma sätt som maken utbildat mig i trafikvett med ord som "alla andra är idioter, den enda som kan köra bil är Jag (läs du)" har jag lärt mig att ingen annan kan handskas med en gräsklippare som Bosse eller att konsten i att tjura sig till saker är gravt överskattat. 

På samma sätt har jag lärt mig att man inte kan lära gamla hundar sitta, i det här fallet pratar vi om kvinnor i spannet 1-2 generationer äldre än mig själv och då i min direkta närhet.

Jag har lärt mig att trots att jag är 28 (huga!!!) gift, trebarnsmamma, med ett hus, trädgård, bil, katter (och snart ett litet gäng höns,) att jag sköter min ekonomi, inte finns med i något straffregister samt tror mig ha ganska så rejäla värderingar och hyfsat hög moral och lojalitet mot mina nära.

Trots allt det här finns det fortfarande vissa tveksamheter kring huruvida jag är vuxen eller inte (från ovan nämnda generation)

Man ifrågasätter om jag ger mina barn tillräckligt med grönsaker, om jag borstar deras tänder tillräckligt noga, om de får leka tillräckligt, om de leker tillräckligt stillsamt för att inte göra sig illa, om jag är tillräckligt kärleksfull och öm i mitt förhållande till min man, om jag lagar all mat från grunden, om jag saftar, syltar och lägger in efter gammal novis, om det alltid finns bullar i frysen, om jag kan lagar, lappa och lägga upp kläder, om jag syr gardiner etc på egen hand, om jag vet exakt vilken behandling en specifik fläck kräver för att försvinna, helst kunna reflektera över hur sagda fläck kunde hamna på kläderna, tvätta, torkar, stryka och mangla tvätten, om jag kan hantera stressen som uppstår när man inte kan putsa fönster pga regn eller strålande sol, om jag prioritera rätt när det kommer till vilken syssla som bör göras rätt. Jag ställs till svars om barnen låter för mycket i sociala sammanhang som kalas eller vid tillfällen då vi beträder mataffärer, jag förväntas hålla tillräcklig "pli" på barnen och den frihet jag vill ge dem uppfattas som ett bevis på att de är ouppfostrade. det är inte tillåtet att låta dem vara med och fatta beslut om vad vi ska äta till middag eller hur många dagar i veckan vi äter sötsaker. Det är helt ok att ha en åsikt om precis vad som helst!

Så nu undrar jag, eller förresten jag vill lyfta på hatten åt alla de kvinnor som föddes vill mirakelmänniskor för 60-70 år sedan, framför allt till den främmande kvinnan som tyckte det var ok att ta ett utav mina barn i armen när mina barn ville ha varsin nummerlapp till charken och hon uppenbarligen själv hade väldigt bråttom. 

min avundsjuka vet inga gränser när det gäller till hur ni tycks jonglera dagarnas sysslor med bravur, jag undrar i mitt stilla sinne vart ni har lärt er allt om detta. Men framför allt undrar jag varför ingen tog sig tid att lära er lite vanligt folkvett, hur det kommer sig att ni tycks stå långt över oss alla, kanske har någon felaktigt glorifierat err och invaggat er i någon skev verklighetsbild av att om man är tillräckligt duktigt kommer man undan med att vara rejält fräck och oförskämd.

Jag betackar mig för den här sortens generalisering av oss yngre och väljer att tala för i alla fall för mig själv när jag säger att jag duger förbaskat bra som jag är!