Munhugg i Gata

Nellan: Mamma, vad i hela världen skulle du göra utan mig?

Vevar liksom med armarna, lägger huvudet på sned klämmer fram sitt mest ansträngda leende.

Jag tittar på min dotter som jag faktiskt älskar långt bortom allt förstånd och tycker tyst för mig själv att wow vilket ögonblick vi delar nu...

Jag: Jag skulle inte klara mig utan dig smulan!

Dottern ändrar ansiktsuttryck, ni vet som att trycka på en knapp har hon plötsligt kolsvart blick och en allvarlig rynka mellan ögonbrynen, hon stampar med foten och höjer rösten.

Nellan: Men glöm mig för satan ingenstans då!!!!!

Seriöst, finns det någon, någon rar underbar människa som har ett svar som ens är i närheten av vettigt på vad jag borde svara eller tycka om det där...

I alla fall anstränger jag mig för att inte anmärka på svordomen utan väljer att plocka fram min allra kärleksfullaste blick och ömmaste tonläge.

Jag: Men jag har väl aldrig glömt dig någonstans.

Nellan: Nej, det skulle inte vara coolt....

Alltså på riktigt, vadå coooooolt?!!!

Sväljer lite passiv aggressivitet och känner hur det värker i käkarna när jag har fastnat i ett högst obekvämt leende. Egentligen borde jag sett mig som besegrad men min sjuka drift att vilja ha sista ordet fick mig att fortsätta

Poängterar alltså att den här djupa(????, vilket jävla skämt) diskussionen som jag var tvungen att vinna, förde jag med min treåriga dotter...Insane!

Jag: Men gumman,man glömmer inte de som man älskar.

Dottern fortsätter att blänga på mig men någonstans tycker jag mig se att hon veknar en aning.

Nellan: Men mamma du är ju så bortglömmig (fri översättning från min sida leder till glömsk)

Jag: Bortglömmig??

Dottern inser nog att hon inte vinner den här diskussionen genom tjurighet för återigen trycker vi på ovan nämna knapp och hon lägger huvudet på sned och ler.

Nellan: Men jag älskar dig i alla fall...

Mina motargument rann av mig..

Over and out!

XO