Egentid, något för en parasit?

Så fort jag gnäller över allt jag måste/behöver/vill/önskar göra är det alltid någon som tycker att svaret på "alla" mina problem är egentid.

Egentid tolkar jag som tid utan barnen och av någon anledning anses det här vara någon slags mirakelkur mot stress, muskelvärk, vresigt humör och sexuell frustration...

Maken står för hämtning av barnen idag och hur tacksam jag än är över att slippa cykla idag och istället hinna med lite av det jag måste/behöver/vill/önskar så får jag dåligt samvete, det kryper i hela kroppen och jag funderar oavbrutet på vad jag kan göra för att tiden ska gå fortare tills de kommer hem.

Jag får absolut noll och ingenting gjort, sitter och tittar ut genom fönstret och räknar bilar som kör förbi på E22:an utanför.

Tänkte gå och in prata med grannen, tänkte vattna, tänkte tvätta, tänkte starta med middagen...

Och jag har alltså varit vaken knappt 45 minuter...

Jag är inte som alla andra....Egentid är ingenting för mig!

Jag behöver barn som skriker högt, som sliter i mina kläder, som vill dricka saft, titta på film, läsa bok, rita och bada samtidigt och som framför allt kläcker ur sig ljuvligheter som "mamma du är toksnygg" eller "mamma du kan ju inte sjunga, tyst du väcker spökena"

Jag har kommit fram till att jag är en blandning mellan Lotta på Bråkmakargatan och någon slags parasit.

Jag menar jag kan allt, vissa saker tar lite längre tid än andra och inte alltid blir resultatet det önskade men jag kan ändå allt!

Men jag behöver ständigt något eller någon som ger mig energi som motiverar mig och som får mig att tänka ett steg längre i stället för att stå och stampa...Ja, jag menar att jag parasiterar på mina barn!

Nu ska den här parasiten ta sig i kragen och förbereda lite middag!

XO