Och inte ser jag någon förbättring inom den närmaste framtiden...
Att krysta fram ett inlägg borde inte vars så svårt med tanke på att jag är någpt av ett proffs på att ordbajsa men ack vad jag bedrog mig, har cirkus 15 utkast på diverse inlägg men alla är så ointressanta att jag inte nyter att publicera dem. I stället väljer jag att skriva ett inlägg om påbörjade ointressanta inlägg/utkast. Finns säkert ett bra ord som beskriver tankarna bakom det beslutet men orkar inte gräva tillräckligt djupt i ordbanken för att gräva upp det.
Skulle kunna prova att skriva om min dag men vem fan skulle vilja läsa om den? Skit samma, min blogg, jag bestämmer!
Vet inte om jag ska kalla dagens kontakt med verkligheten för en örfil eller rak höger, jag landade i alla fall med en duns och har inte riktigt hämtat mig ännu!
Tillräckligt kryptiskt för er?
Det är allt ni får, låt gissningarna hagla vet jag!
Rensat ur barnen garderober och även om jag inte vill gå så långt att jag jämför det med ovan nämda uppvaknande inser jag att jag är både patetiskt och nostalgiskt (kanske patetiskt nsotalgiskt) lagd. Vill inte, kan inte, borde inte, får inte (välj vilket ni vill) skaffa fler ungar,kommer aldrig att hända, enda anledningen att det kommer på tal hemma är för att jag tycker det är roligt att se maken svettas lite. (Ja, jag ÄR elak!) Ändå är det något som rycker och sliter i mamma-hjärtat när man plockar ner ännu en storlek i kassar och kartonger. Den här gången kände jag mig extra ynklig eftersom det här hoppet upp för killarna innebär att de storleksmässigt inte räknas som bebisar längre. Är det verkligen bara jag som är så mesig?
När det gäller flickebarnet...suck!!! Någonstans har jag begått det ödesdigra misstaget att tuta i barnet att hon är en prinsessa, tydligen tar treåringar sådant väldigt bokstavligt! Av den anledningen vägrar numera min dotter att klä sig i något annat än klänningar. Kjolar är ett gränsfall och matchas endast av, ja just det, en klänning! Senast i lördags kläckte jag ur mig att dottern just nu var ganska "lätthanterlig" JAG TAR TILLBAKA DET!!! I två dagar har jag stångat mig blodig för att inte skrika rakt ut! Hur mycket vilja kan det finnas i ett barn, ett synnerligen litet barn dessutom!?
Tack och lov att jag har två pojkar som bryr sig lika lite om kläder som deras far gör! Frågan är väl bara vems klädintresse dottern har snappat upp, jag är knappast något modelejon!
XO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar