Bakfilosofen

Ni som känner mig känner också till min förkärlek till hembakat, älskar att baka och älskar att stoppa kakhålet fullt av diverse godsaker.

Efter jul brukar jag emellertid vara obeskrivligt trött på eländet och det är först när solen visar sig och temperaturen stiger ute som baklusten kommer på  (vilken usel svenska)

Jag fungerar lite som skalmans mat-o-sov-klocka, hur det egentligen kan vara möjligt.

Mycket riktigt kom den bekanta känslan smygande för ett par veckor sedan och först när extrafrysen ute i förrådet bokstavligt talat inte gick att stänga tidigare den här veckan fick jag se mig besegrad och gav upp.
Man kunde jo tro och hoppas att det här betydde att jag inte skulle behöva baka mer under våren. Ack så ni bedrog er med tanke på hur flitigt jag stoppar kakhålet fullt och hur ivrigt jag bjuder på fika så ska ni se att jag har god anledning att ägna mig åt kakbak lagom tills killarna fyller två!

Senare sitter jag emellertid här som ett annat UFO och kippar efter andan. För mitt inre ser jag mig själv som en av de där teknade figurerna som ser stjärnot och planeter med den skillanden att jag ser småkakor och muffins. Faktum är att jag älskar att vara trött på det här sättet lika mycket som själva bakandet, av den enkla anledningen att jag ger mig själv utrymme att sitta och fundera och i den limbo där jag befinner mig just då, så känns allt så smart, så rätt, så jäkla duktigt! och mina vänner, det är förbaskat trevligt att känna sig så smart, rätt och duktig!

Till er som funderar på om jag eventuellt är i behov av psykolog; Jag är min egen psykolog!

XO