Angående lögner...

Kärt barn har som sagt många namn, lögner kanske inte borde kallas kärt men dess mångfald får nog räknas som hysteriskt stor.

En lögn säger mer om en person än tusen sanningar gör.

Jag tror inte riktigt på det här med att ljuga för att skona eller för att hjälpa. Ändå gör jag precis så.

Jag ljuger aktivt i mitt arbete, inte på daglig basis och inte mer längre än att jag yttrar "det är ingen fara" eller "det gör jag så gärna". Ja ni som varit där vet.

Längre än så sträcker sig inte mina lögner... om vi inte börjar nysta i det här med tomten, tand fe, påskhare och hur barn egentligen kommer in och ut ur mammas mage... 

Jag vill trots ovanstående erkännande kalla mig själv ärlig, 

framför allt för att jag ljuger något så gudens illa!

En reflektion jag gjort är att hur grov en lögn uppskattas vara ofta beror på vem man ljuger för snarare än om vad... 

Under de senaste veckorna har jag blivit ombedd att ljuga för att inte skada någon som jag bryr mig vansinnigt mycket om. Alltså har min känslomässiga skörhet utnyttjats till bristningsgränsen och kanske borde jag vara stolt och säga att jag inte har skadat någon, bara skonat någon annan som råkar betyda mer för mig.

Framför allt har det lett till att jag våndats och i slutändan skada mig själv (INTE bokstavligen alltså, inbilla er inget!)

Så, frågan är; Hur långt är man villig att gå för att upprätthålla en bräcklig fasad, eller rädda sitt eget skinn. Hur många ska dras in i lögnerna innan man inser att det enda rätta är att vara ärlig i stället för att lägga skulden på någon annan.  Kanske borde man ta sig en lång, ordentlig titt i spegeln och fråga sig själv hur det kommer sig att denne har rätt att kräva lögner eller tystnad från någon som i sin tur inte har en rimlig chans i världen att rentvå sig själv på grund av sin känslomässiga status. 

Hur kommer det sig att man anser sig ha rätt att framställa sig själv på ett sätt som inte överensstämmer med verkligheten, bara för att sanningen är obekväm om man måste berätta det för rätt/fel person.

Hur kommer det sig att man inte anser sig själv vara den största fegis som gått bland folk, framför allt, hur anser man sig ha rätt att utkräva att någon annan ska ta ett så gigantiskt kliv från det som är präglar personen utan att se sin egen skuld i situationen...?

Btw, så mår jag alldeles utmärkt, ljuger inte för någon och väljer ni att läsa in allt för mycket i det som står ovan är det helt på ert eget ansvar, kom inte och kräv förklaringar, de finns hos dem sig bör, jag har inga!

XO

Angående vänskap

Har funderat väldigt mycket på människor, folk, personer, älskade...?

Har funderat på hur vi kliver in och ur varandras liv.

Hur jag sparar minnen och hur jag tycker om att plocka fram dem, för att tröstas, glädjas eller påminnas om hur smärtsamt något varit för att förhindra mig själv från att stövla in i en liknande situation igen. 

Har funderat på hur det kommer sig att jag är den där, som är så värdelös på att höra av mig när jag själv känner hur det kittlar i magen av glädje när en vän jag inte pratat med på länge hör av sig. 

Har funderat och kommit fram till att det inte är så viktigt vad ett samtal handlar om, utan mer att det faktiskt blir av. 

Älskar när någon tar ett kliv fram när jag själv tar ett tillbaka, när man inte kräver en förklaring på varför jag inte hör av mig eller förstår varför jag inte säger rakt ut hur viktig personen är för mig. Älskar hur man förstår att det är sådan jag är helt enkelt.

Alltså någon som är bra på att prata men värdelös på att säga eller berätta något. 

Har kommit fram till att jag tacksamt inventerar och stuvar om bland vänner för att göra plats för nya eller återkommande men att jag är dålig på berätta vilken plats någon har hos mig. 

Har kommit fram till att det bara är vänner av den riktigt bra sorten som accepterar och kommer tillbaka och att jag är rikligen lyckligt lottad som har välsignats med just dem.

XO 

Man får väl ändra sig...

Under den högst halvhjärtade veckostädningen här hemma gjorde jag en rad observeringar  som alla talade sitt tydliga språk, eller typ skvallrade om hur veckorna har sett ut tidigare, nämligen; trött, sjukt och tjurigt, ja på alla håll och  kanter faktiskt!

Så dagens lista Johanna-style lyder; 

1. När man vaknar till på morgonen och upptäcker att barnen byggt bo att det qultade överkastet och "fikat på kinderägg i sängen bredvid mig samt käkat picnic a la en stor burk nutella på min nya VITA sovrumsmatta och man önskar att det faktiskt fans en tekninsk möjlighet att man kunde kväva sig själv med kudden.

2. När dörrar, dörr- och fönsterfoder inte längre är vita utan snarare går i fyra nyanser av brunt (kanelbulle, choklad, fluglort och damm från åkerhelvetet som bonn**** har plöjt av och an i en månads tid).

3. "Inte ikväll älskling, jag är för trött" inte är ett svar på en eventuell invit till sängkammar-stafett utan mer "När duschade du senast egentligen, det känns som att fruktflugorna dras till dig".

4. När man åker till gymmet med byxorna ut-och-in samt bak-och-fram, tränar och inte reflekterar över situationen förrän man ska ta av sig dem och funderar på vart snörena tagit vägen.

5. När middag är synonymt med "inte frukost" eller "bara det inte behöver tillagas"

Då viftar jag med vit flagg åt alla åsikter jag haft om barnuppfostran,"huslighet" och kosthållning Med röd flagg åt allt som kallas pedagogik och rutiner och sticker huvudet i sanden. 

Jag finner mig i att "smutsiga barn är lyckliga barn" och att det finns ungar som inte vet vad husmanskost är, att pizza innehåller ganska mycket från kostcirkeln (om man tänker positivt alltså)och att maken och jag förhoppningsvis har sisådär 50-60 år på oss att piffa upp oss för den andres skull.

XO

Uppdatering av känsloläget

Goddag bloggen, 

Johanna här, 

inte fyndiga klämmiga Johanna, inte allvarliga, syniska Johanna heller, inte heller eftertänksamma, smått pretentiösa Johanna, inte tacksamma, lovprisande Johanna.

 Inte förbannade, känslomässigt förstoppade Johanna.

Inte trötta, inte pigga, inte likgiltiga, inte omhändertagande.

Inte särskilt nyfikna eller lyhörda Johanna.

Men jag är ganska nöjd, till freds och lugn.

XO

Step away from the chocolat

...Vaknade alldeles kallsvettig i natt, ni vet det där jobbiga när man inte vet om man har drömt eller inte, inte vet vad som är fiction och vad som är deja vu?

Kan ni förstå paniken när man drömt att man är allergisk mot choklad...?

Alltså så mycket panik att man måste knata upp strax efter tre på morgonen och tassa runt i huset efter något annat än blockchoklad och stoppa i munnen bara för att försäkra sig om att man inte kommer få en allergisk chock och dö... (Ja jag inser att metoden innehöll vissa fallgropar men så där dags är inte "rationell" ett ord som beskriver mig särskilt rättvist).

Helt uppenbart är jag vid liv trots att jag hittade en riesen att stoppa i kakhålet innan jag gick och la mig igen.

XO