Kom på mig själv med att ha långa utlägg för mig själv nu under förmiddagen, mest för att gnälla av mig utan att tjata hål i huvudet på någon stackar oskyldig sate...
Jag har kommit fram till att det finns en helt ny Johanna, inte som ett alter ego utan mer som någon jag plockar fram när det blir lite ensamt eller när jag behöver räddas från mig själv en stund. Typ som Alfons polare Molgan, bara med den lilla skillnaden att jag faktiskt inte inbillar mig att det finns någon mer än jag själv kvar när det väl kommer till krita.
Vem kan man undra, jag har valt att kalla henne för tant Johanna eller gamlan.
Tant Johanna grubblar inte, inte det minsta faktiskt! Hon sätter sig och tråcklar ihop gamla strumpor eller lagar upp kläder vars bäst-före-datum passerat sedan länge. Eller skriver listor, listor är toppen!
Tant Johanna gräver inte ner sig när hjärnan inte hänger med, hon ställer sig och bakar en kaka, kanske en äckligt jävla kaka men ändå en kaka, man kan ju trots allt lägga den i frysen eller mata katterna med den.
Eller ritar upp nya rabatter inför våren.
Tant Johanna jagar inte bort hjärnspöken med eldgaffel och råttgift, hon resonerar med dem. Faktum är att Tant Johanna skulle kunna göra komet-karriär som diplomat.
Hos Tant Johanna fylls inte kakhålet med godis som sedan länge varit bortglömt i skafferiet, hon käkar torkad frukt innan hon inser att godiset längst in i skafferiet nog går att stoppa i en kaka.
Tant Johanna använder uttryck som "Himmel och Pannkaka", Hujeda Mig" eller "Fy Bubblan" snarare än, eller kanske mer som ett komplement till min uppsjö av svordomar!
Nu är det inte så att jag på något sätt låter Tant Johanna husera helt efter eget behag, jag håller henne i ett stadigt strypkoppel och släpper bara fram henne då och då. Hur skulle det annars se ut, man skulle ju kunna få för sig att jag led av någon kemisk obalans annars...Eller?
XO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar