För att en cykeltur på 4 km ska ta 1½ timme krävs det egentligen inte så mycket.
Det här konstaterade jag högst motvilligt under gårdagskvällen.
Jag är van vid att färdas by bike med Nellan i en stol bakom mig och killarna i en cykelkärra. Mycket smidigt på alla sätt och vis!
Igår skulle vi cykla genom skogen den dryga halvmilen för att följa med syrran som skulle spela match. När jag satte mig på cykel(jäveln) slogs jag av hur trögt det gick men tänkte att jag var snormätt efter middagen och att det skulle ge med med sig...Ja just det!
Ganska exakt halvvägs och alltså mitt ute i skogen upptäckte jag att det händer absolut noll och ingeting när jag trampar, det här efter att det successivt blivit mer och mer trögt att trampa.
Jag hoppar av med tanken att det säkert bara är kedjan som hoppat, och det är nu det riktigt roliga börjar.
Nr 1 Det är en jävla massa mygg i skogen!
Nr 2 Ungarna är inte stormförtjusta i att jag stannar. Med stormförtjusta menar jag här att det genast börjar sparka och vråla "dumma mamma" i kör!
Nr 3 Syrran måste cykla i förväg och lämnar mig följdaktligen ensam mitt ute i skogen!
Nr 4 Kedjan hade INTE hoppat!
Någon rostfri löjlig "plupp" som jag gissade hörde hemma någonstans på bakhjulets nav hade trillat bort.
Börjar ungefär här att tänka att jag måste andas lugnt och sansat och tvingar mig själv att räkna till tio
.
Fundera först på om jag ska vända och gå hem, men näää, hade bestämt med maken att vi skulle träffas på Norrvallen (fotbollsplanen) så jag tänkte att då vi mer eller mindre befann oss halvvägs att jag skulle gå, vilket till en början (läs fem meter) gick ganska bra...
Sedan lossnar cykelkärran, ja eller fästet till cykelkärran.
Där brister det fullständigt!!
Nellan vrålar att det går för långsamt, David ropar efter Lina och Adam frågar efter fotbollen sjuttioelva gånger inom loppet av min långa, långa svordomsramsa.
Ringer maken och svär ännu mer (läs skriker som en jävla galning) maken som i sin tur undrar vad han ska göra åt saken då bilen står på verkstad och lastbilen mer eller mindre var ett plockepinn som han och D höll på att montera ihop igen.
Jag andas igen och biter mig i tungan, någonstans långt inne (förbannat långt in) hör jag en liten röst som säger att det faktiskt inte är hans fel.
Ringer här mamma och leverera ungefär samma visa, kanske lite mildare...mamma som lovar att lösa det hela, ska ringa upp strax igen.
Lägger på, svär en liten ramsa till, som om det skulle göra något bättre, kom på att jag hade släppt ner Nellan och upptäcker nu att ungen är borta (!!!!!!!!!) vart kunde hon ha tagit vägen liksom?
Ett äldre par passerar och tittar på mig som att jag vore sinnesjuk! De hade säkert hört mina svordommar på långt håll...
Ser hur myggen käkar på killarna som börjar se ganska lidande ut och vrålar efter Nellan att det fanns troll i skogen, hon kom snabbt tillbaka....
Kikar lite till på kärran, fästet och remen och tänker för mig själv att det vore själva faaaan om jag inte skulle klara mig själv. Plockar ur killarna ur kärran, big misstake!
Lyckas fästa kärran med säkerhetsremmen någonstans där man absolut inte ska fästa den och tänker att det går säkert bra, bara vi går.
Mamma ringer upp mig och vill veta vart vi är, jag säger att jag löst problemet och ber om ursäkt för att jag strular som vanligt.
Märk väl, jag är sjukt medveten om hur sanslöst korkat det här var.
Lägger i alla fall på och börjar traska, försker få ungarna att gå någorlunda raskt så att myggen inte ska festa loss på oss ordentligt.
Nellan bryter ihop, benen höll visst på att gå av...eller hur!
Sätter henne i stolen och tänker att så länge killarna vill gå så går det ju bra i alla fall.
Killarna ville inte gå längre, när syrran fick åka insåg de att gå var en slags utdragen tortyr från deras hemska mamma.
Funderar på hur fasiken jag ska lösa situationen när killarna står och drar mig i varsitt byxben och ihärdigt upprepar "åka åka åka åka" Slänger ett par blickar på cykelkorgen Ooohhh, ja, precis det! Hystar upp dem och går en liten bit till.
David sparkar ur Adam, jag fångar Adam och cykeln välter.
Nästan som i ultrarapid fångar jag upp David och tar emot Nellan med benet innan jag sparkar och slår på cykeln en stund.
Ger fulla fan i om det var lämpligt eller inte. Sätter killarna i kärran, Nellan i stolen och går sedan.
Och det hela gick förträffligt!
Nellan höll tyst, killarna satt som små ljus och jag insåg att jag var tvungen att ringa maken och be om ursäkt, gjorde nästan det, ringde och talade om att jag hade lugnat ner mig igen!
Missade 20 min av fotbollen, är för tillfället en cykel fattigare och vet inte riktigt hur jag ska övertyga Nellan om att det inte finns några troll i skogen...Annars tycker jag kanske inte det hela var så farligt så här dagen efter!
XO
