Ni vet sådana där ögonblick, när man stannar upp, kliar sig lite i bakhuvudet och funderar lite på vad det egentligen var som hände...?
Det är nog lite där jag befinner mig just nu.
Hela det gångna läsåret har det stötts och blötts hur det finns för få dagisplatser i Bergkvara, kommunen har på alla sätt hittat på halvgenomtänkta lösningar, så som att låta barn börja och sluta på avdelningar hej vilt för att göra plats för nya barn, hela tiden fylla på till bristningsgränsen så väl när det gäller utrymme lokalmässigt som pedagogmässigt.
Jag har själv tre barn och min största fundering är huruvida de blir sedda för de de är. De är alla tre mycket olika och jag har svårt att tänka mig att deras olikheter uppmärksammas och uppmuntras så som det börs. Absolut Inget illa om pedagogerna. Underbara människor som gör att jag kan åka ifrån barnen i vetskap om att de är hos varma omtänksamma människor som önskar få utföra sitt arbete på bästa sätt. Jag kan bara gissa att de är lika besvikna som jag och många andra över situationen.
Statistiskt sett är Bergkvara den orten i kommunen där inflyttning fortfarande förekommer i ok utsträckning, det är här det föds flest barn i kommunen och det är också hit de lokala omflyttarna bosätter sig. Det är den enda orten i kommunen där du fortfarande kan lägga ut ditt hus till försäljning utan att det genast orsakar magsår hos dig.
Kort och gott Bergkvara är fortfarande ganska attraktivt.
Vad gör kommunen för att det låta vara eller förbättra det?
Satsar de på skolan? Äldreomsorg, infrastruktur?
Erkänn, det drar lite i mungiporna på er, av löje alltså!
( Infrastrukturmässigt "glömmer" ju den här kommunen att ansöka om bygglov för mångmiljonprojektet söder om Bergkvara, ett bygge som nu stoppats av länsstyrelsen då det bryter mot ett antal regler och föreskrifter)
Jag har sett hur den här kommunen driver sina anställda till gränsen för vad som är mänskligt.
Jag har själv en längre tids sjukskrivning bakom mig, jag har flera arbetskamrater som mår uselt på grund av det rådande klimatet i kommunen. Jag har sett arbetskamrater gråta av frustration och vanmakt över att inte kunna påverka sin arbetssituation eller utföra sitt arbete så som regelverket föreskriver Två chefer inom omsorgsförvaltningen är sjukskrivna pga arbetsrelaterad psykisk press. Minst en chef har sagt upp sig men rykten gör gällande att ytterligare en har fått nog.
Alltså, Torsås kommun ser till att göra slut på sin äldreomsorg, för face it, just nu suger det att vara anställd av den här kommunen. Vi kan inte bestämma när eller hur vi vill vara lediga, all semester utöver sommarsemestern nekas, ok det förekommer säkert undantag! Vi ska vara tillgängliga att arbeta hur som helst var som helst, att vi inte kan brukares namn, känner till diagnoser, rutiner osv. det tycks vara oviktigt. Vi ska ju vara professionella och flexibla. Mogna grupper med god samarbetsförmåga och flexibilitet uppmuntras. Men individerna då?
Kommunen lockade och pockade med en önskad tjänstgöringsgrad, alltså att alla fick arbeta så mycket de ville.I verkligheten är alla de som inte fick gå i samband med den här "reformen". Kanske ska man komma ihåg att dussinet personer fick gå förra sommaren och att lika många faktiskt har blivit omplacerade under våren pga Sophiagårdens totala nedläggning.
Hur många kommer bli arbetslösa av den här "reformen"?
Jag kan bara anta att tanken är att det ska bli större klasser med fler elever och ett ökat ansvar på lärare.
För även om det låter som att det Bara är Bergkvara, Gullabo och Söderåkra som drabbas av nedläggningarna så ska man komma ihåg att barnen i Torsås för finna sig i att placeras i större klasser där ökad ljudnivå och mindre utrymme för var och en kommer komma som ett brev på posten.
Min fundering nu, vilka är egentligen argumenten för att bo kvar i kommunen?
Personligen har det varit uteslutet att bo någon annan stans än på landsbygden, jag har velat erbjuda mina barn en lugn uppväxt, små skolklasser, liten skola där de större barnen ofta hjälper de mindre, föräldrar som ofta känner varandra till namnet, barn som kan cykla till sina kamrater och hem igen, att barnen kan bjuda hela klassen på födelsedagskalas.(Barnsligt av mig att jag vill lära mina barn att utanförskap inte är ok, va?)
Engagerade lärare som orkade ge det där lilla extra som motiverade och uppmuntrade!
Är det egentligen för mycket begärt att vilja ge barnen det jag själv kommer ihåg som det avgörande positiva från min egen barndom?
Man kan kanske tycka att det blir så även i fortsättningen?
Kanske blir det så, men hur långt räcker egentligen hoppet här?
Nu är det inte så att jag förväntar mig att mina åsikter ska påverkar någonting, Torsås kommun har sedan länge gjort klart att den enskilde inte har någon chans att påverkar beslutscirkusen.
Så vad ska jag göra då?
Stanna kvar och se på hur missnöjet pyr, hur invånarantalet sjunker medan den äldre generationen försvinner. Hur allt fler hus kommer att stå tomma, för att så småningom säljas för ett spottstyver till tyskar, holländare eller what ever som ser Sverige som ett billigt alternativ till sommarboende?!
Jag kan ju i alla fall inte slappna av i tron om att mina barn kommer få en skolgång ens i närheten av min egen eller att mina föräldrar en gång kommer kunna erbjudas en äldreomsorg som inte gör mig mörkrädd.
Jo, jag antar att det är det jag kommer göra, varför? det vet jag inte, för att jag som så många andra nöjer mig, troligen är det så. Inte är det för att jag är ljublandse glad över hur den här kommunen sköts i alla fall, det är ett som är säkert.
Ok, vill bara förtydliga, det här riktar sig inte till alla de personer som arbetar "på golvet" inom skola och omsorg. Det känns som att det är bäst att poängtera det nu i missförståndens tid.
Förtsår om inlägget känns rörigt. det är ingenting mot hur det var i mitt huvud innan jag fick ur mig det.
Och trots allt, det här skrevs inte av en pedagog utan av en helt vanlig undersköterska med en utmattningsdepression och utpräglad stresskänslighet.
Over and out
