Hur jag tänker när jag tänker

Jag tillhör helt klart den grubblande funderande typen, inget snack där!

Satt och funderade ikväll, efter ett långt tag kom jag fram till att jag tänker mer på vad jag tänker än kommer fram till nya saker, är ni med?

Jag menar; kommer jag fram till att jag tycker att en person är på ett visst sätt måste jag bryta ner mina åsikter i molekyler, jag måste komma fram till om jag har någon referens som liknar den här personen och om det färgar mina åsikter innan jag kan gå vidare till att reflektera över om jag tycker om personens röst om ögonen ser ut på ett visst sätt, hur personen rör sig och tilltalar andra.

Till slut har jag kommit så vilse i mina tankar  att jag inte längre minns om jag egentligen tyckte gott om eller illa om personen och vad som fick mig att börja fundera och så börjar det om igen. Känner jag mig osäker tillsammans med personen, tar personen mycket plats och får mig att känna mig obetydlig... Och här kommer fråga varför, varför, varför varför? Jag stångar mig nästan blodig i mina försök att komma fram till varför den här personen får mig att känna så...

Och så ger jag upp, kommer fram till att jag tänker för mycket och börjar fundera på vad jag tänker på hela tiden...

Om ni undrade varför jag är så kass på att höra av mig eller inbillade er att jag var sysslolös menar jag!

XO

Angående Avtryck!

 Alla måste väl någon gång ha mött en annan person och nästan i det ögonblicket vetat att han eller hon skulle komma att betyda mycket, på det ena eller det andra viset skulle man alltid komma ihåg den personen. Andra bara finns, så makalöst bra, så underbart nära.

Alla har vi väl den där systern som känner ens innersta väsen, som man kan ringa dag som natt, som lyssnar, som bjuder till skratt när du tror att du aldrig ska kunna skratta igen, som vet vart din gräns når och hur hon ska pressa dig lite, lite till så att du växer till en större mer tolerant person. Alla har väl minst en vän som man träffar så sällan att man skäms men som när man väl träffar kan plockat upp tråden och håll ett samtal som om det var igår ni senast pratade om det. Den där vännen som man kan anförtro sin mörkaste hemlighet, som man kan fnittra så där så att det killar i magen med för att i nästa stund gråta hejdlöst utan minsta känsla av skam. Alla har väl haft den där första pojkvännen som förväntades svepa med oss på ett rosa moln av sockersöta drömmar men vars förväntningar grusades duktigt av en verklighet som var något gråare. som lärde oss hur det kan kännas, som ville få oss att tassa ut och känna på det vuxna, det lite förbjudna.  Alla har välden där svägerskan som vet precis vad du behöver höra, utan att egentligen förstå hur viktigt det hon säger är! Som finns där som en tyst klippa, som man inte behöver be om hjälp men som man kan lite på om det skulle krävas! Alla har väl den där livspartnern som håller om dig på just det där sättet som ingjuter trygghet i din person. Som vaggar dig till sömn när du tror att inget någonsin kommer lätta/klarna/ljusna. Som viskar ljuva hemligheter i ditt öra och som vet vad du tänker genom att bara titta på dig.

Inte?

Jag har!

Idag sprang jag för första gången på 18 år en person som fortfarande får mig att le när jag tänker på henne, vars ansikte alltid finns om jag behöver plocka fram en glad tanke. Det var nästan lite overkligt, jag hade liksom stoppat ner henne i en ask och märkt den med "det förflutna" men nu fanns hon, leendet smittade fortfarande på samma sätt, rösten var lika varm och det enda jag kunde tänka på var vilken tur jag har som fick träffa henne igen och hur tacksam jag var för att hon med så små medel gjort så stort avtryck hos mig.

XO



Det finns läge och så finns det läge...

Ni vet sådana dagar när man skurar fogen mellan kakelplattorna i groventreen med en tandborste för att allt ändå är så tråkigt?

Nä kanske vet ni inte...

I alla fall, hade kanske inte någon toppendag och när jag hitade någonting som påminde om ett löjligt reklamtrick i brevlådan blev det kanske inte bättre...

Men när jag öppnade lådan och insåg att det var något helt annat spred sig en kittlande liten känsla av lycka i magen...

>

Men eller hur??

Kunde inte kommit mer lägligt!

Tusen tusen tack Kika!

XO

Ett,två, tre...Nu äter jag upp dig!

Helt apropå ingenting!

Haft en mamma-dag, febriga små gryn som helst inte förflyttat sig från soffan...Mer än när de kände ett behov av att färglägga parkettgolvet med tuschpennor, mata katten med makaroner (läs trycka ner makaroner i halsen på katten som skrek för sitt liv) käka stearinljus, låsa in sig på toaletten och smeta in varandra med bodylotion!

Vad jag gjorde? Hur menar ni? Innan, nja, vattnade lite blommor, tvättade och diskade lite så där...

Under tiden, jo men till en början var jag tämligen lugn, det rann över ungefär vid stearinljusen, då jag gav upp alla förhoppningar om att få någonting gjort och lovade barnen att vi kunde gå ut om de var ordentligt påklädda, jag skulle bara vika ihop tvätten först...Och där låste de in sig på toaletten!

Struntade i tvätten och sa något i stil med att jag skulle flytta till A-K (grannen) om de inte pallrade sig ut inom loppet av ett halvt ögonblick (ja jag pratar faktiskt så) varpå David vrålar bakom den stängda dörren "Näääää då blir pappa arg dig, Haha!"

I det läget ville jag vråla tillbaka att jag sket högaktningsfullt i det men vuxet/moget nog la jag band på mig själv och muttrade att glass skulle vara gott medan jag stack fötterna i stövlarna och gjorde mig redo för vilddjurens anstormning, som uteblev. Lite högre upprepade jag hur gott det skulle vara med glass. Varpå Nellan svarar "Ät du glass mamma vi äter upp det här blåa! Då låste jag upp dörren med en skruvmejsel!

30 minuter senare var vi ute och luftade aggressioner och orimligt höga energinivåer.

Perennerna fick sig en ordentlig omgång med sekatören och tuppen fick en ordentligt omgång av syskonen Gustavsson...

XO

Ett inte helt otippat inlägg..

Nu är det säkert knappast så att någon levde i villfarelsen att jag var oskyldig och orörd, jag menar jag hade trots allt tre ganska tydliga bevis som formligen skrek ut det motsatta. Trots det här firade maken och jag vårt bröllop fullt ut, lång vit klänning, den icke existerande orördheten till trots, för två år sedan!

När jag sitter och tittar på ungarna idag, framför allt pojkarna som idag är lika gamla som Nelly var då, är det enda som slår mig hur blåögd jag var som tyckte det var en bra idé att Nelly skulle agera brudnäbb för att i nästa sekund vara tacksam för att det åtminstone inte var tvärtom... att pojkarna var två år gamla och skulle agera näbbar och att det var Nelly som skulle döpas, det hade aldrig slutat vackert!

För er som inte var där är det är troligen osammanhängande svammel men ni som var där och kommer ihåg, har säkert samma bild som jag av Nellans rumpa när hon hängde upp och ner vid altarringen...I den stunden visste i alla fall jag precis varför man gifter Sig först och skaffar barn sedan eller åtminstonne besitter insikt nog för att hålla det på en mer lagom istället dundra på med 90 gäster!

Underbar dag att se tillbaka på och vara ytters tacksam över att man inte behöver ågteruppleva någonsin igen!

I alla fall, grattis till mig som fortfarande har världens bästa man kvar i ett hårt grepp. Hör av mig om ett år igen om det inte visar sig att han lyckat slita sig!

XO

En halv bok

Teoretiskt sett kan man troligen blogga om precis vad som helst, jag menar, norska terrorister (det är inte ok att skämta om det än va?) kan till och med blogga utan att någon höjer på ögonbrynen!

Jag står för att jag inte riktigt vet vad jag bloggar om eller ens varför, ett behov av att skriva av mig? Ja kanske men samtidigt skriver jag långt mer än någon av er någonsin kommer att få läsa, så det behovet fyller jag så bra på egen hand i alla fall.

Bekräftelsebehov kanske? Ja kanske det också men för att få bekräftelse måste man nog skriva inlägg som generera gensvar i form av kommentarer eller någon annan form av kontakt och helt ärligt, det är inte direkt så att kommentarerna duggar tätt på det här stället! 

De bloggar som jag själv läser, läser jag inte för att de har substans eller större medvetenhet om politiska lägen, ekonomiska kriser eller livsskördande svält i Afrika. För att jag inte bryr mig? Nej absolut bryr jag mig men någonstans undrar jag kanske hur det kommer sig att vi tyngs med skyldigheten att hållas oss ajour med precis allt som händer, alltid!

Personligen kan jag tycka att det finns saker som för min del spelar större roll för min hälsa, välmående och ekonomiska situation. För hur tragiskt det än är kan jag inte rädda varenda svältande unge på Afrikas horn, jag kan inte stå för att världen gjort USA till en supermakt som inte håller måttet.

Kanske är bloggandet en verklighetflykt? Absolut inte!

Kanske mer ett sätt att visa vem man är? Nej inte det heller!

Kanske någon slags amatörpsykologi? Kanske...Eller nä!

Vad kan jag då konstatera?

Kanske har jag skyldigheten att vädra åsikter och visa empati/sympati med människor runt om i världen (snacka om att det låter pretentiöst) men det gör jag så bra utan att leka pretto på en blogg.

Kanske borde jag lägga min tid på viktigare saker.

Kanske borde jag rent av skänka halva lönen till röda korset, UNICEF eller what ever! Kanske det men det skulle inte generar någon större summa i alla fall.

I stället väljer jag att säkra framtiden för mina ungar, jag väljer att att låta dem leva i villfarelsen att världen är en trygg plats att växa upp i. Jag ger dem saker de inte behöver, försöker hitta mer tålamod när det tryter och framför allt försöker jag pränta in hos dem att inget är lika viktigt som familjen!

Så jag är ledsen om det verkar som att jag inte bryr mig tillräckligt om viktiga saker men jag har faktiskt fullt tillräckligt med mitt eget!

Snapp, crackel, pop

När jag var liten fanns det sådana där klubbor som man doppade i en påse med små bitar och typ socker som när man sedan fick det på tungan liksom poppade och smattrade.
Vet ni vilket jag menar?
I alla fall fick jag syn på sådant förra veckan och tänkte att det där tycker ungarna säkert är super
roligt. Jag la undan det där till lördagsgodis (läs muta måndag, tisdag,onsdag, torsdag, fredag, söndag) och glömde bort det, tills jag skulle packa fika till vår lilla utflykt i fredags, tog med det och kände mig för en stund som världens snällaste mamma...

Ungarna tjöt av glädje när jag fiskad upp påsarna, sedan smakade de det och då såg det ut så här

Sedan såg det ut så här...

Ni vet barnprogramen med häxor och stora grytor som det liksom hoppar och bubblar i...?

Lite svårt att fånga på bild, i synnerhet då spannen är rosa, men de två små näbbgäddorna som ligger och trycker på botten  var inte överdrivet imponerade av ungarnas känsla för gränslös generositet...

XO