Kärlek

Att kärlek kommer i alla former, åldrar och skepnader är förmodligen inget nytt.

Hur vi uppfattar kärlek är förmodligen inte detsamma mellan två individer som mellan några andra.

Min morfar gick bort för lite mer än tre år sedan. Kanske kan man kalla det jag hyste för honom för gränslös kärlek, ja, jag tror nästan det. Jag saknar honom på mitt egna sätt, skyltar inte gärna med känslor och framför allt inte det som gör ont, så som sorg. den största sorgen är förmodligen den att han inte fick träffa mina pojkar, Nellan hann han träffa och hålla om. 

Nog trodde vi alla att när man mist sitt livs kärlek, tar livet slut så som man känner det. Så är det säkert!

Min fina lilla mormor vägrade detta. Ödet tycktes inte vara detsamma som för evigt ensam. Nog sörjde hon, hon sörjer fortfarande, det är jag övertygad om.

Men hon vågade språnget, hon tog sats med all den styrkan hon besatt, gav sig ut och fann kärleken igen.

Mest förvånad var hon nog själv. Det är ju tabu, nästan förbjudet att träffa en ny man efter trettio år med en annan.

Tabu? Vilket fult ord!

För en vecka sedan ringde mormor, hon hade förlovat sig!

Till alla småaktiga människor som gömmer sig därute i stugorna, Skäms på er!!

Alla förtjänar vi att älska och att älskas, kärlek ser inte annorlunda ut, den förändras inte med åldern.

Nog tog mormors liv slut så som hon kände det, men hon följde förändringarna med bravur och den personen hon nu är förtjänar avund.

Så till fina lilla morfar där uppe i sin himmel; mormor är precis så där lycklig som jag vet att du ville se henne!

Nu packar jag in ungar i bilen, vi ska åka och gratulera de nyförlovade tu!

XO