Sedan så länge jag kan minnas har jag haft stark fobi för allt som tar sig fram utan ben eller vingar... alltså maskar ormar, larver etc.. Något som mitt trädgårdintresse så smått har stångat bort. Som en klok man sa så sent som igår "Att undvika det man räds gör det bara större men att utsätta sig för det man räds i små doser förminskar det och gör det hela inte lika hemskt"
Visst låter det enkelt, smått löjligt faktiskt...Men jäklar så sant!
Nu pratar jag inte om maskar, maskar är äckliga; end of discussion!
Larver blir så småningom något vacker och ormar går att hugga ihjäl med en trädgårdsspade (Japp, så mordiska är vi!)
Det blir genast lite knivigt när man utvecklar en ny fobi, en fullständigt ologisk fobi som ditt kloka jag inte begriper sig på men som ditt känslomässiga jag formligen skriker "Nej, nej, nej, farligt" åt.
Har man tur får man här rätt hjälp, för gissa vad? INGEN är tillräckligt stark för att ensam rida ut en sådan här storm, ingen!
Det är här man ska vara tillräckligt klok och ropa "Hjälp, jag sjunker" eller vifta med röd flagg, det är då de när kommer, för de kommer, de finns där och de drar upp dig och ser till att du hamnar på rätt köl igen. Må hända att det tar tid och att tålamodet tryter men så småningom inser man att man omöjligt kan sjunka längre.
Det är inte helt fel faktiskt, att befinna sig där på botten, botten är underskattad, botten är faktiskt ganska toppen. Utsikten är magnifik och framtiden ljus, vad finns det egentligen att frukta med botten, inget kan omöjligt bli värre. Du har chansen att välja, inget måste finns här. Bara du och ditt val. Vad vill du göra? Sitta på botten och häcka, det är ju trots allt ganska mysigt! Eller vill du upp dit där du var innan, vill du börja känna igen dig själv, kommaihåg vad du brukade tycka om att göra, hur du brukade kunna tänka, insupa ljuset och leva i den där utsikten på nära håll? I sådana fall antar jag att det bara är att börja klättra...
XO
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar