Vad helst man vill kalla det...

Ok, nu har Johanna funderat igen...

Får se om ni hänger med här!

Jag blir tokig av följande exempel;

När jag hittar David invirad i 50 meter dubbelhäftande tejp, Adam insmetad i en, tidigare, obruten förpackning bodybutter från The Body Shop eller när Nellan vägrar anväda något annat än kjol eller klänning för att det inte är (jag citerar) "vackert nog"

Jag blir tokig på mig själv när jag tror att jag är smart och "städar" undan saker i villfarelsen att jag kommer att komma ihåg det nya "braiga" stället där jag lagt; nycklar, solglasögon, lilla mojjängen till larmet, telefonnummer, mobiltelefoner, vigselringar, klockor etc.

Jag tappar fullständigt förståndet när jag får svar som är undvikande, överslätande eller intetsägande. Av den enkla anledningen att alla är rädda för att säga vad de egentligen tänker då det skulle kunna såra mig, som om det vore så farligt.

Jag blir nipprig av att inte kunna stanna upp och nöja mig. Det finns liksom inte. Jag vet om det men det hjälper inte. Det finns ju så många roliga projekt och pyssel som poppar upp i huvudet på mig. Har det väl "poppat" upp finns det ingen handbroms inom räckhåll utan då ska det helst redan vara påbörjat innan dagen tagit slut.

När jag är tokig lär jag mig att ungarna inte kan lämnas utom syn/hör/räckhåll. Jag påminns om mitt minne inte är att lita på.

När jag tappar förståndet förstår jag vilka fina människor jag är omgiven av. Så många som vill vira in mig i bubbelplast och låsa in mig i ett vadderat rum.

Men vad borde jag lära mig av det där nippriga? Att det är förbjudet att aldrig nöja sig? Att alltid vilja göra lite bättre eller mer?

XO

Tant Johanna

Kom på mig själv med att ha långa utlägg för mig själv nu under förmiddagen, mest för att gnälla av mig utan att tjata hål i huvudet på någon stackar oskyldig sate...

Jag har kommit fram till att det finns en helt ny Johanna, inte som ett alter ego utan mer som någon jag plockar fram när det blir lite ensamt eller när jag behöver räddas från mig själv en stund. Typ som Alfons polare Molgan, bara med den lilla skillnaden att jag faktiskt inte inbillar mig att det finns någon mer än jag själv kvar när det väl kommer till krita.

Vem kan man undra, jag har valt att kalla henne för tant Johanna eller gamlan.

Tant Johanna grubblar inte, inte det minsta faktiskt! Hon sätter sig och tråcklar ihop gamla strumpor eller lagar upp kläder vars bäst-före-datum passerat sedan länge. Eller skriver listor, listor är toppen!

Tant Johanna gräver inte ner sig när hjärnan inte hänger med, hon ställer sig och bakar en kaka, kanske en äckligt jävla kaka men ändå en kaka, man kan ju trots allt lägga den i frysen eller mata katterna med den.

Eller ritar upp nya rabatter inför våren. 

Tant Johanna jagar inte bort hjärnspöken med eldgaffel och råttgift, hon resonerar med dem. Faktum är att Tant Johanna skulle kunna göra komet-karriär som diplomat.

Hos Tant Johanna fylls inte kakhålet med godis som sedan länge varit bortglömt i skafferiet, hon käkar torkad frukt innan hon inser att godiset längst in i skafferiet nog går att stoppa i en kaka.

Tant Johanna använder uttryck som "Himmel och Pannkaka", Hujeda Mig" eller "Fy Bubblan" snarare än, eller kanske mer som ett komplement till min uppsjö av svordomar!

Nu är det inte så att jag på något sätt låter Tant Johanna husera helt efter eget behag, jag håller henne i ett stadigt strypkoppel och släpper bara fram henne då och då. Hur skulle det annars se ut, man skulle ju kunna få för sig att jag led av någon kemisk obalans annars...Eller?


XO

Att "blogga"

Och så ger vi bloggen lite första hjälpen igen.

För att högtidliggöra det här passade jag på att göra en analytisk undersökning kring begreppet blogg. Ja alltså jag googlade det och hamnade på wikipedia.

"En blogg' (avkortning av webblogg; av engelskans blog, kortform av weblog från de engelska orden ’web’ och ’log’), webbjournal^[1] eller webbdagbok är en webbplats som innehåller periodiskt publicerade inlägg och/eller dagboksanteckningar på en webbsida där inläggen är ordnade så att de senaste inläggen oftast är högst upp."

Jo, alltså jag har väl haft vissa tvivel kring om en blogg är en särskilt klyftig idé, ja framför allt för att jag faktiskt inte bloggar.  Men som den sentimentala sate jag är så pockade separationsångesten på uppmärksamhet när jag började tänka att jag skulle trycka på den där lilla knappen med att otäckt litet kryss, knappen som för alltid skulle avsluta mitt envägsförhållande (Nej, det är inget riktigt ord) och då gick det helt enkelt inte.

So, welcome back, till mitt virrvarr av ord och tankar, som vanligt inte det minsta sammanhängande, sällan logiskt (för alla andra) och troligen även i fortsättningen fyllt av monologer om ingenting och rosaskimrande anekdoter om mina knoddar.

Och nej, ni bör inte förvänta er att det kommer komma inlägg med särskilt jämna intervaller...

XO

Angående lögner...

Kärt barn har som sagt många namn, lögner kanske inte borde kallas kärt men dess mångfald får nog räknas som hysteriskt stor.

En lögn säger mer om en person än tusen sanningar gör.

Jag tror inte riktigt på det här med att ljuga för att skona eller för att hjälpa. Ändå gör jag precis så.

Jag ljuger aktivt i mitt arbete, inte på daglig basis och inte mer längre än att jag yttrar "det är ingen fara" eller "det gör jag så gärna". Ja ni som varit där vet.

Längre än så sträcker sig inte mina lögner... om vi inte börjar nysta i det här med tomten, tand fe, påskhare och hur barn egentligen kommer in och ut ur mammas mage... 

Jag vill trots ovanstående erkännande kalla mig själv ärlig, 

framför allt för att jag ljuger något så gudens illa!

En reflektion jag gjort är att hur grov en lögn uppskattas vara ofta beror på vem man ljuger för snarare än om vad... 

Under de senaste veckorna har jag blivit ombedd att ljuga för att inte skada någon som jag bryr mig vansinnigt mycket om. Alltså har min känslomässiga skörhet utnyttjats till bristningsgränsen och kanske borde jag vara stolt och säga att jag inte har skadat någon, bara skonat någon annan som råkar betyda mer för mig.

Framför allt har det lett till att jag våndats och i slutändan skada mig själv (INTE bokstavligen alltså, inbilla er inget!)

Så, frågan är; Hur långt är man villig att gå för att upprätthålla en bräcklig fasad, eller rädda sitt eget skinn. Hur många ska dras in i lögnerna innan man inser att det enda rätta är att vara ärlig i stället för att lägga skulden på någon annan.  Kanske borde man ta sig en lång, ordentlig titt i spegeln och fråga sig själv hur det kommer sig att denne har rätt att kräva lögner eller tystnad från någon som i sin tur inte har en rimlig chans i världen att rentvå sig själv på grund av sin känslomässiga status. 

Hur kommer det sig att man anser sig ha rätt att framställa sig själv på ett sätt som inte överensstämmer med verkligheten, bara för att sanningen är obekväm om man måste berätta det för rätt/fel person.

Hur kommer det sig att man inte anser sig själv vara den största fegis som gått bland folk, framför allt, hur anser man sig ha rätt att utkräva att någon annan ska ta ett så gigantiskt kliv från det som är präglar personen utan att se sin egen skuld i situationen...?

Btw, så mår jag alldeles utmärkt, ljuger inte för någon och väljer ni att läsa in allt för mycket i det som står ovan är det helt på ert eget ansvar, kom inte och kräv förklaringar, de finns hos dem sig bör, jag har inga!

XO

Angående vänskap

Har funderat väldigt mycket på människor, folk, personer, älskade...?

Har funderat på hur vi kliver in och ur varandras liv.

Hur jag sparar minnen och hur jag tycker om att plocka fram dem, för att tröstas, glädjas eller påminnas om hur smärtsamt något varit för att förhindra mig själv från att stövla in i en liknande situation igen. 

Har funderat på hur det kommer sig att jag är den där, som är så värdelös på att höra av mig när jag själv känner hur det kittlar i magen av glädje när en vän jag inte pratat med på länge hör av sig. 

Har funderat och kommit fram till att det inte är så viktigt vad ett samtal handlar om, utan mer att det faktiskt blir av. 

Älskar när någon tar ett kliv fram när jag själv tar ett tillbaka, när man inte kräver en förklaring på varför jag inte hör av mig eller förstår varför jag inte säger rakt ut hur viktig personen är för mig. Älskar hur man förstår att det är sådan jag är helt enkelt.

Alltså någon som är bra på att prata men värdelös på att säga eller berätta något. 

Har kommit fram till att jag tacksamt inventerar och stuvar om bland vänner för att göra plats för nya eller återkommande men att jag är dålig på berätta vilken plats någon har hos mig. 

Har kommit fram till att det bara är vänner av den riktigt bra sorten som accepterar och kommer tillbaka och att jag är rikligen lyckligt lottad som har välsignats med just dem.

XO 

Man får väl ändra sig...

Under den högst halvhjärtade veckostädningen här hemma gjorde jag en rad observeringar  som alla talade sitt tydliga språk, eller typ skvallrade om hur veckorna har sett ut tidigare, nämligen; trött, sjukt och tjurigt, ja på alla håll och  kanter faktiskt!

Så dagens lista Johanna-style lyder; 

1. När man vaknar till på morgonen och upptäcker att barnen byggt bo att det qultade överkastet och "fikat på kinderägg i sängen bredvid mig samt käkat picnic a la en stor burk nutella på min nya VITA sovrumsmatta och man önskar att det faktiskt fans en tekninsk möjlighet att man kunde kväva sig själv med kudden.

2. När dörrar, dörr- och fönsterfoder inte längre är vita utan snarare går i fyra nyanser av brunt (kanelbulle, choklad, fluglort och damm från åkerhelvetet som bonn**** har plöjt av och an i en månads tid).

3. "Inte ikväll älskling, jag är för trött" inte är ett svar på en eventuell invit till sängkammar-stafett utan mer "När duschade du senast egentligen, det känns som att fruktflugorna dras till dig".

4. När man åker till gymmet med byxorna ut-och-in samt bak-och-fram, tränar och inte reflekterar över situationen förrän man ska ta av sig dem och funderar på vart snörena tagit vägen.

5. När middag är synonymt med "inte frukost" eller "bara det inte behöver tillagas"

Då viftar jag med vit flagg åt alla åsikter jag haft om barnuppfostran,"huslighet" och kosthållning Med röd flagg åt allt som kallas pedagogik och rutiner och sticker huvudet i sanden. 

Jag finner mig i att "smutsiga barn är lyckliga barn" och att det finns ungar som inte vet vad husmanskost är, att pizza innehåller ganska mycket från kostcirkeln (om man tänker positivt alltså)och att maken och jag förhoppningsvis har sisådär 50-60 år på oss att piffa upp oss för den andres skull.

XO